Jag brukar läsa Maria Gripes skuggböcker varje vår, alla utom den första. Det är en tradition sedan barndomen. I år var jag så tidigt klar med de senare att jag omöjligt kunna hålla mig ifrån den första. Skuggan över stenbänken.

Det var nog minst fyra år sedan jag läste den. Där finns mina gamla understrykningar och små finstilta kommentarer, utropstecken, frågetecken, ord som verkar utan mening.

Och plötsligt kom jag ihåg varför jag skrev vissa ord, och hur jag kände när jag läste den då för fyra år sedan och jag blev så glad, för jag hittade på något sätt mig själv. Igen.

Som om den Kristin jag var då och den jag är nu möttes mellan raderna och på något sätt förstod varandra. Mystiskt.

Det finns en längtan som kommer över mig varje år, och som inte är riktigt uthärdlig, för att jag inte vet vad jag skall göra av den. Men visste jag bara hemligheten med den så skulle den kunna användas på tusen sätt. Så känns det.

Understruket med rött och med tre utropstecken efter det sista ordet.

Jag minns så väl att jag satt ute i kvällssolen i nattlinnet och höll på att somna, då jag läste det. Och att jag skulle börja sjuan till hösten och att det ibland kom en blond pojke med sin hund gående utanför oss, när jag satt ute och läste. Han påminde om bilden jag hade av bokens Arild och hunden om Maximiliams hund Pompe.

Skuggböckerna betyder så mycket för mig. Jag tror att de är de böcker som betyder allra mest. De är bra skrivna, men att jag är så beroende av dem beror endast på mig själv, och på mina bilder och sammanhang genom böckerna. Jag vet precis hur allt ser ut, och jag kan tänka mig miljöerna och stämningarna och ansiktsuttrycken alldeles som jag varit där i verkligheten.

Och det har jag ju också. Varje vår. Varendaste ljuva vårdag väntar jag mig omedvetet att höra Arilds violin, se vita skuggor bland träden eller hitta vita rosenbuketter med lyriska dikter på mitt skrivbord när jag kommer hem om kvällen.

Jag lyssnar efter steg som knarrar, letar efter konstverk som påminner om Ofelias död i uppslagsverk och känner en obegriplig längtan efter en halvsyster så trollbindande och oförutsägbar som Carolin.