Han satt där, med ryggen böjd och med solglasögonen på nästippen och läste en dagstidning. Satt där som vem som helst under markisen och såg fridsam ut. Och vi satt en bit bort på en parkbänk i solen och våndades och ville och ville inte och beslutade oss till sist, och gick. Gick bara. Fram till honom och sa vad vi ville säga och han log och såg charmigt på oss och vi småpratade en stund. När vi gick därifrån upp till simula tour var vi stolta över oss själva. Över att vi vågade prata med Olle Ljungström som satt helt fredligt och läste tidningen under en markis på Liseberg.

Gårdagen var verkligen lyckad. Inte enbart för att vi träffade Olle Ljungström, utan också för Kristoffers rara leende, hans lugnande arm inne på Hotell Gasten och Ammes öra som kittlade mot min kind. Mitt hår som blev lockigt av allt vatten. Mannen på bänken bredvid oss. Men framför allt för det att vi vågade. För att vi inte förlorade oss själva.