Jag tycker inte om mig själv när jag blir sådär osäker på allting och börjar tvivla och till slut ligger i en desperat liten hög och bara fräser åt allt som kommer nära.

Dessutom tycker jag inte om olyckskorpar. Som tar fasta på varenda dålig vibb eller känsla i luften och genast gör det till mycket större sak än den är. Som får mig att må dåligt. Att gråta. Att rasa och inte kunna öppna mig tillräckligt, eftersom jag är osäker på hur det skall tas emot.

Vissa dagar är dåliga, så är det bara. (Det lustiga är, att om man analyserar dagarna och varför de blev som de blev, så är det alltid samma sak som gör dem dåliga - skrämmande, men logiskt.)

En annan grej. Det finns människor som är intressantare och intelligentare och som säger bättre saker och som känner bättre saker än jag. Det är hårt, jag hatar det, men jag har börjat acceptera det. Men jag är inte glad.

Äsch. Bry er inte. Men titta gärna på mina Skuggsidor som jag gjorde sent i går kväll.