När jag blundar ser jag en sluttning, ner mot sjön. Det är massor med nyponrosor blandat med vita rosor. Sand. Lite sand i a f . Träden vajar, viskar lite då och då, om man lyssnar noga hör man att de sjunger. Vaggvisor.

Någon springer framför mig. Carl. Han sliter av sig skjortan med häftiga rörelser, samtidigt som han saktar in, han är framme vid ån och tar av sig kläderna samtidigt som han tittar ner i vattnet. Jag vänder mig bort.

Springer tillbaka, hjärtat dunkar, uppför trapporna, skarp smärta i fötterna när de krossas mot stentrapporna. In i mitt rum, pressar huvudet, ögonen hårt mot väggen. Vill inte se bilden jag har inför mitt inre.

Carl är en flicka. En underbar flicka. Det är som om jag vetat det hela tiden, men inte sett det klart förrän nu. Nyss. Någon knackar på dörren, Berta ropar, men jag svarar inte. Jag är tom.

(Ibland ser jag synerna genom Arild, ibland genom Berta.)


Nu är det din tur.