Det hjälper om man blåser. Jag tänkte skriva en riktigt POSITIV uppdatering nu. Det var ett tag sedan. Det jag måste komma ihåg är att släppa taget om det onda bara. Så löser sig allt. Att få lite distans. Att inte ta åt mig. Att lära mig att man inte kan ta ut smärtan i förskott.

Vi var på studentfest i går kväll. Hos Nina. Som riktigt strålade av lycka, så att alla runt omkring henne också fick en bit av hennes glädje och till och med jag rycktes med och var lycklig hela kvällen. Det var riktigt bra. Och Nina tog mig förtroligt under armen och viskade: Det är värt det, Kristin. Det är verkligen värt det, alla tre åren. Att få ett slut på det är underbart, det underbaraste jag har varit med om.

Den familjekänsla som fanns hemma hos dem blev jag riktigt betagen av. Att bara få se deras familjealbum, syskonkärleken som riktigt svämmade över denna idyllkväll, och få dussintals kramar av två-åriga Nellie med gyllene lockar, bara det var sagolikt.

Igår var en förhållandevis bra dag. Med få undantag. Satt hela eftermiddagen under ett parasoll hemma hos Amme och lyssnade och pratade och lyssnade och pratade. Medan solen brände våra axlar. Och Mia som ropade adjö. Bra. Om jag skulle ha en syster skulle jag vilja att hon var precis som Amme.

Snälla! Låt den tiden komma tillbaka till mig. Tiden då vi blåste maskrosor på varandra och fortfarande var glada.