Jag tjänar fortfarande ingenting på det. Ändå håller jag fast vid det. Behöver det kanske som en källa till tårar. Ännu kan jag inte släppa det, låta den onda känslan gå. Kanske i morgon. Absolut i morgon.

Ibland måste man väcka folk. Som inte ser hur man mår. Man kan göra på många olika sätt. Ett har jag lärt mig idag. Fast det var inte meningen att väcka dem. Stod bara inte ut längre. Försvann helt enkelt. Funderade ett tag på att aldrig komma tillbaka. Lite Lydia Stenstierna-känsla. Jag valde att återvända. Idag blev jag ännu en bit vuxnare. En liten bit milstolpe. Som om jag bevisat för mig själv att hur det än går har jag ändå mig själv.

Rosa brio-kolor är godast.

Alla verkar ha någonting emot mig och irriterar sig på mig just nu, vet inte varför. Jag önskar att jag som Mikael kunde skratta bort det med ett "det bjuder jag på". Nix. Aldrig i livet. Är man långsint så är man.