Jag tjänar ingenting på det. Ingenting alls. Ändå finns det där och jag vet att det är oresonligt, obefogat, allt. Jag vill så gärna betyda någonting bara. Förstår ni? Jag vet att jag inte borde bry mig. Att jag bara skadar mig själv, och att det verkligen inte är någonting att skada sig för. För egentligen är det ingenting. Jag är bara så beroende av att det ständigt måste vara någonting. Och att man alltid vill ha allt. När man ändå har så mycket.

Det är som om jag förlorat någonting, som om det rinner ifrån mig som en vårflod, ohejdbar. Men det är bara en vag känsla, odefinierbar som alla andra.

Egentligen är jag nog som lyckligast just nu. Sådetså. Nya sidor på g.