---

Jag går där mitt i tråkigheten med trötta ögon och regnet verkligen forsar nerför stuprännorna utanför fönstret och allt är liksom grått. Det värker inombords. Och sommarlovet känns inte längre som något lov utan som något man måste genomlida. Snarare. Smultronstället är slut och filmen slutade dåligt och jag vill se mer och jag vet att jag borde så mycket annat.

Och då vänder allting. Allting förändras i ett slag, och fastän jag försöker hålla mig kvar nere, så dras jag ohjälpligt uppåt. Det är så konstigt. Och jag försöker intala mig själv att ingenting kommer att förändras, att jag inte skall gå på samma gamla förhoppning som förut, utan vara kallsinnig så att jag slipper bli besviken. Men ändå dras jag med. Uppåt.

Det är min mamma. Hon har en kuslig förmåga att överraska, bara med några få ord, vända hela tillvaron upp och ner. Det är som om hela världen blir mycket ljusare bara hon vill.

Och jag stirrar andlöst på denna flyktiga och oförutsägbara människa och inser plötsligt varför jag, förutom att jag älskar henne, också beundrar henne som människa. Varför just hon är min absoluta förebild.