---

Det är nu det verkligen är sommar. Nu, när det är för varmt att sova på nätterna, så att jag ligger vaken länge och tänker och ser på min stjärnhimmel ovanför mig och möter Björks blick ifrån affischen mitt emot sängen. När jag vaknar på morgonen helt utsövd och oftast inte har en aning om vad som väntar mig. Min ebarmliga glädje som lyser upp hela rummet.

Jag behöver en ny dagbok. På tåget från Köpenhamn skrev jag fjorton sidor. Jag märkte inte ens att tiden gick, jag bara satte mig ner och skrev. Mest för att få bort oron, för jag var verkligen nervös över att komma hem igen. Samtidigt som jag längtade.

Hursomhelst, jag skrev om Köpenhamn, veckan med Amme. Om regnet, blåsten och förkylningen som förföljde oss så att vi tvingades vara inomhus om dagarna. Och om hur vi vände det till något bra och istället för sommarhärligt hade det hösthärligt med våra Stina Nordenstam-cd skivor och liksom pratet.

En vecka då vi levde med och för Stina Nordenstam, kan man säga. Men vi var inte bara inomhus, vi var på bio, Scream 2, och på Experimentariet. Vi vandrade på Strøget och trivdes på TP, återsåg parken den enda riktigt fina sommarkvällen och skrev ihopgående sagor.

Stockholm helgen före var helt obeskrivligt. Själva huvudattraktionen, Kristina från Duvemåla, var så sagolikt upplevelsebetingat att jag riktigt strålade föreställningen igenom. Det var omtumlande och stort. Det största. Kanske också för att jag väntat så länge på att få se den, ett och ett halvt år.

Och så var vi på Det susar i säven. Jag har aldrig varit med om något gulligare. Stämningsfullt. Och allt.

Det bästa är nog ändå att stiga av tåget vid Växjö station och återse allt välbekant. Då får jag tillbaka det där lilla inom mig som fallit bort förut. Det där lilla som bara finns här, runt omkring mig nu och som får mig lugn.

      Kristoffer. Jag älskar dig.