---

Nu åker jag snart igen. Sitter på tåget bakom en gardin och tittar ut på ängar och kor, äter skinksmörgåsar och intalar mig själv att en gång skall jag verkligen få uppleva en tågresa lika rolig och oförutsägbar som Berta och Carolins. Äta på tok för många bakelser och få sot i ansiktet, bli ovänner och försonas.

Oftast vill man ju betyda mest för andra människor, vara den främsta, i vissa fall den enda. Men då och då tvingas man inse, igen och igen, att man inte kan vara det för alla. Man räcker inte till. Och det är först då, när man förstår att man är viktig för en person, även om man inte är viktigast eller främst, som man kan arbeta på att få bättre och bättre relationer till alla man vill vara viktig för. Dessutom: om man betyder allra mest bara för en människa är ju det i sig oerhört stort.

Sitter i skuggan och läser Du lär mig att bli fri. Underbar sagolik - allt. På varje sida finns det något som gör att hjärtat börjar bulta, någonting som är värt att minnas. Det varar. När det står så är Det ett täcknamn för förälskelse.

Ja. Det varar verkligen.