---

Apenea står för en trend hos sportdykare, en vilja att dyka allt djupare och till slut inte vilja komma upp till ytan igen. Det stod i DN i söndags och fick mig att tänka på en lördagskväll för mycket länge sedan. Vi såg på Det stora blå hemma hos en som inte hade några gardiner och inte ville ha några heller, påstod han.

Jag genomlevde kusten. Vad nu genomlevde betyder. Det jag minns bäst så här efteråt är de soliga kvällarna när jag satt i min stol och skrev brev och vykort. Eller pappas påhittiga efterrätter. Kerstins intellektuella sandaler och det skimrande havet. Men jag vill inte tillbaka.

Ett av mina problem är att jag har en tendens att förvänta mig för mycket. Inte så att det som blir i stället inte är lika bra. Men jag kan inte till en början acceptera det och njuta av det så väl som jag borde. Jag måste lära mig att inte tänka så mycket framåt utan låta mig överraskas i stället.

Nu har jag varit försjunken i mig själv hela dagen så snart hoppas jag att det kommer någon förbi som jag kan prata med och intressera mig för. Det lär det göra.