---

- Du har väl inte ändrat dig?
Pappa låter orolig i telefonen. Jag protesterar:
- Men pappa då.
- Nej nej.
Säger han och jag hör att han ler.

I morgon bär det av. Kusten sommaren nittioåtta.

Jag kan se det framför mig, känna doften av jasminbuskarna och gräset under fötterna. Hammockens gnisslande. Lyckan. Jag ser Kerstin komma emot mig, hur vi går längs vägen ner till havet. Båda barfota, vi lär oss aldrig. Sista biten får vi hoppa fram och försöker undvika det vassa, stickiga gräset. Flygplanen i luften, rosenbladen som singlar ner vart man än går. Allt jag älskar och har älskat ända sedan jag var liten.

Min mamma har ingen förståelse för min kärlek till kusten. Pappa däremot, är lika tagen. Det är bra, vi förenas på något sätt i vår längtan dit. I morgon kommer vi garanterat att sitta förväntansfulla och spana efter väderkvarnen. Och när vi ser den, och allting kommer mycket närmare, då tror jag att jag äntligen känner att det är sommarlov. Även om det regnar och är kallt så är kusten alltid kusten. Det är en av mina tryggheter, att kusten alltid finns kvar precis så som det alltid har varit.