---

Sedan, när vi hälsat riktigt och pratat lite lätt och alltså sitter i bilen på väg mot Sillegården och så småningom Mårbacka, så slår det mig att nu är det kört. Nu måste jag tycka om Sara, hur förskräcklig hon än visar sig vara. För hon gav ett sympatiskt första intryck.

Jag vet inte hur det egentligen gick till, men plötsligt så satt jag där och smålog och hade höjt handen och vinkade. Vinkade till Sara som dykt upp på altanen. Vevade handen fram och tillbaka utan att riktigt tänka.

Sara var kort och liten och hade markerad näsa och pratade värmländska. Hon utstrålade någonting. Svårt att förklara vad. Även om vi fått en sån bra start så kändes det som om det var en inkräktare, främling i bilen. Men även om Sara sa lustiga saker så var jag tvungen att ta till mig henne. Hade redan kapitulerat när jag vinkade till henne tidigare. Första intryck är viktiga.

Ett tag hade jag svårt att se på henne. Log ofta, men såg henne aldrig i ögonen. Vek undan liksom. På Mårbacka gick hon omkring som på små moln och trampade försiktigt med sina finskor i grusgångarna och uttalade sig om alla blommor i rabatterna. Mig lurade hon inte. Hon kunde ingenting om blommor. Men jag protesterade inte. Accepterade istället.

Som Carolin i Skuggömman när hon möter Berta på stationen och de når ända fram till varandra andligt. Och då Carolin beslutar sig för att inte resa hela vägen till Rosengåva, utan vända. För väl på Rosengåva kommer hon att uppleva storslagnare saker och få andra minnen, som gör att minnet från stationen med Berta alldeles förbleknar. Så för att bevara stunden åker hon hem.

Så ville jag göra med Sara idag. Det räckte för en dag att vinka till henne och se henne på avstånd. Jag ville också bevara stunden helt ofläckad. Men det var bra att vi träffades. Så småningom mötte jag hennes ögon. De var blå.