---

Pappa sitter på en bänk vid stationen och väntar. Vårt tåg är försenat och det har börjat mörkna. Väskan är tung. Han skiner upp när vi kommer. Allting är perfekt i några sekunder. Jag tittar upp mot järnvägsbron och ler. Hemma. Som jag längtat. Nynnar på Proposal.

Får två vykort som blivit adresserade till pappa. Ett från Hanna och ett från Kerstin. Två mycket olika kort. Hannas är opersonligt, från Öland och hon har stavat fel till mitt namn. Kerstins är djupt personligt, hon skriver humoristiskt om familjelivet på Orust och ber om ursäkt att vykortet är fläckigt av sololja. Hon längtar efter mig.

Allting är så tyst på vår gata. Det är kyligt och det blåser och på köksbordet ligger massor med post och några tidningar och pappa får sin present. Allting doftar hemma och mitt rum är alldeles orört, jag kan nästan känna luften och stämningen som är kvar från när jag åkte. Tänker samma tankar som när jag stod i samma dörröppning förra gången.

Över sängen lyser mina stjärnor och Björk ler fortfarande bakom dörren. Jag packar upp och hänger min nya havsblå scarf över en stol. Den som jag skall ha i vinter för att somra upp tillvaron. Placerar in mina nya dagböcker i bokhyllan, röd pärm först, sedan grön och brun. Och mina Maria Gripe böcker. Stina skivorna.
Men jag kan verkligen inte somna. Det är för mycket. Allting är för mycket.