Men fråga mig inte. För jag vet inte. Jag har aldrig någonsin vetat heller. Inte heller nu.

Amme och jag har vandrat länge ute längs istäckta vägar. Och det är kallt. Och det tog minst en halvtimme när jag väl kom hem innan mina fingrar var upptinade. Och nu har jag bränt mig på tungan. Alldeles för varm choklad.

Det var tänkt att det här skulle bli dagen då allt avgjordes. Så blev det inte. Det blir i morgon. Och jag känner ingenting, absolut ingenting. Det kommer kanske - jag vet att det kommer. Ångesten. Det svåra. Avlägsna.

Jag går, och jag finns, men jag känner inte, märker inte. Förrän det är för sent. Tycks det. När det är över. Förbi. Borta.

Vår nya franskalärare. Saknar ord. Ingen kan beskriva henne. Hon bara är. Som hon är. Där hjälper inga traits du caractère. Hon förblir densamma ändå. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Satt länge och pratade med Pernilla. Pratade om att jag kanske skall byta klass - om jag nu väljer natur natur. Hennes klass verkar bäst. I så fall. Helst vill jag förstås gå kvar i NV1b. Men det var ändå trevligt - att veta, att det finns snälla och trevliga personer i andra klasser.

I kväll orkar jag verkligen ingenting. Borde ringa Anna, som ringt mig två gånger denna vecka (undrar varför liksom) och borde skriva klart ännu en recension till svenskan. Har flitigt suttit och arbetat på kvällarna med läskursen. Bara för att jag inte vill ta itu med teknologin. För jag är absolut livrädd för teknologiprovet på tisdag. Nej. Inte livrädd. Jag känner ju ingenting - bara tomhet och trötthet. Men jag vet att jag snart kommer att känna mig livrädd.

Sådan är jag. Jag är en speciell intressant tillämpning. En mystisk förkortning. En tre fjärdedelars apelsin.