Det är så konstigt med mig. Jag blir lycklig bara jag går uppför trapporna till skolan, öppnar skåpet och tar ut böckerna. Bara jag sitter i klassrummet och himlar med ögonen som de andra åt vår nya franskalärare. Till och med när jag inte kan svara på en fråga, ler jag.

Jag är fullt lycklig även när Anders Linderoth går förbi och kommenterar att vi har hittat vår egen studieteknik, där vi sitter på golvet i biblioteket. Jag är lycklig. Magnus gör akrobatiska konster. Jag ler när vi trängs i matkön, när jag lägger upp järparna på tallriken och lyssnar på dåliga skämt.

Känner mig trygg under fysiklektionen, lyssnar uppmärksamt på Lars föredrag om stjärnbilder med en drömmande min. Vet att jag är ledig från dansen. Synd. Annars hade jag nog svävat över golvet, och inga sura kommentarer från Martina hade kunnat förstöra min dag. Får låna Enya-cd skivor av K-G.

Jag är lycklig när jag sitter och pluggar kemi på håltimmen med Greta och en trevlig tvåa, som luktar barnängen. Även om jag inte förstår någonting om momentpunkter skrattar jag. Hela tiden hör jag Ängeln i rummet. Någon nynnar den - nära, nära...

Nej. Jag är konstig. Jag trivs även under tekniklektionen, då Sten-Erik inte vill berätta exakt vad vi skall ha prov på nästa tisdag. Sedan ändrar han sig och går igenom allt steg för steg.
- Om man har en balkong som är väldans svag så kan man ta bort räcket så är det inte så många som går så långt ut på balkongen.
Men jag tycker att det är en underbar beskrivning. Det är där felet ligger. Amme sover nästan, själv är jag nästan lika trött, men jag glittrar åt min trötthet och springer uppför trapporna för sista lektionen, kemi.

Fullt lika snäll och glad är jag inte på hemvägen, när Viktor puttar in mig i en snödriva. Jag ger mig inte förrän han också är indränkt i snö. Sedan får vi kuta till bussen. Men jag skrattar. Tänker på torsdag, fredag, lördag. Spännande.

Jag vet inte säkert, men kanske har min lycka helt naturliga orsaker. Jag kan ju vara kär.