Lördag 24 januari
Det är inte slut. Alltså det som inte börjat än. Slutet fanns där, men vi höll inte fast vi det. Nu är vi lika vilsna som vanligt. Anar inte hur det blir.
Jag vill säga att jag tror att jag älskar honom. Och att jag vill. Nu. Åtminstone att jag har varit säker på att jag vill. Stundtals. Ibland. Då och då. För att sedan börja tvivla och ta tillbaka, ångra mig. Men just i denna stund vill jag. Hoppas känslan håller i sig. Ett tag till. Så att han också får veta det han har rätt att veta. Om man säger.
Snön vräker ner. Typiskt. Vi skulle egentligen haft friluftsdag på tisdag, och slippa kemiprovet, men vi sköt upp det två veckor eftersom vädret var så dåligt. Och nu väcks man tidigt på morgonen av att hela rummet är så ljust, så vitt. Men det gör mig ingenting, att vi inte har någon friluftsdag. Jag har pluggat hela dagen inför kemiprovet, och känner att jag kan det rätt bra. Fast jag ser ändå fram emot att åka pulka i Hanaslöv med Amme, Kristoffer och Tomas.
Vi har bestämt, han och jag, att nästa vecka måste det avgöras. Ja eller nej. Liksom. Sannolikt på torsdag. Och jag är inte alls nervös. Nej nej. Tänker bara på det hela tiden. Det blir bäst att det avgörs - hur det än blir. För vi har gått såhär obestämt i flera veckor - när vi egentligen båda vet, vad vi vet. Och vad är det? Fråga mig inte. Komplicerat.
Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo
ovanför mitt huvud
Hon gör mej lugn
Och hon viskar till mig
Allt det jag säger dej
Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek och hopp
Och hon berättar för dej
Hur mycket jag älskar dej
Det bor en ande vid min fot
Som blåser värme över huden
Det kittlar och du såg att jag log
Men när hon andas på mej
Är det för att du ska komma
Och värma dej
Här är jag med allt det andra
Som gör en människa hel
Och jag hoppas
Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne
Du ser
[Eva Dahlgren]
Är det bara jag som har svårt att skilja mellan mellan vänskap och kärlek? Ibland känns det så. Som om alla andra vet precis och det bara är jag som är osäker. Velig. Ett annat ord.
Kanske är det helt hopplöst. Jag vet inte. Ibland känns det så - även för honom. Vet jag. Men ibland känns det ju så alldeles oerhört bra. Betyder inte det nånting?
Jo. Jo. Snälla söta rara gulliga Gud. Låt det betyda nånting. Låt det betyda allt.
