Tre stunder från idag som redan har etsat sig fast i mitt minne.

Första stunden:
Vi försöker mäta avståndet mellan flygelbyggnaderna på fysiken. Vi är ute, har inga jackor på oss, vi springer, det är absolut iskallt, minusgrader, blåser, och jag och Henrikson darrar när vi lägger mätstaven på marken och knuffar undan den, meter för meter. Kristoffer och Peter står med ultraljudet och försöker att inte träffa parkbänken. Felaktigt resultat kallas det då. Mätstaven fastnar under ett cykeldäck och mina fingrar är redan blå. Utan att jag har på mig mina snickarbyxor, för en gångs skull. Vi fastställer resultatet till 14 meter.
- Ungefär... säger Henriksson och flinar.
- Typ cirka... fnissar jag.

Andra stunden:
Under håltimmen vid vårt pratställe, vid stora bordet längst bort.
- Titta, solen! utbrister jag och ler, förundras över den plötsliga nåden att få se ljuset, som strålar in genom de jättestora fönstrena.
- Det är nästan så man kan dö lycklig, fortsätter jag.
- Nja... tvekar Tomas.
Tomas förhör mig på engelskaglosor, men vi kommer ingen vart, för varje ord framkallar något nytt att säga, något nytt att berätta. Fast så här i efterhand kan jag inte komma ihåg vad vi pratar om. En tant kommer förbi och frågar oss om våra datavanor. Hon tar för givet att Tomas är den av oss som tillbringar flest timmar framför datan när han är hemma, och blir chockerad och skakar på sitt ulliga huvud när jag talar om att det faktiskt är jag som gör det.

Tredje stunden:
Innan teorin på idrotten, jag och Amme står på läktaren, om man kan kalla det så, och tittar ner på de i klassen som spelar basket, och pratar om en del saker, känner vår speciella, djupa samhörighet, den som gör att vi oftast vet vad den andra tänker på.
- Tänk om man skulle prova att slänga sig ner, föreslår Amme, och ser ner på golvet, långt därnere. Undrar vilka som skulle hjälpa en då?
Jag svarar inte. Tänker på vårt svåra val, natur eller teknisk gren, som vi skall välja inom två veckor. Hur jag än väljer blir det fel. Väljer jag teknisk gren, får jag gå kvar i min gamla klass, men med en urusel huvudlärare och till på köpet ett huvudämne som jag är lite tveksam till. Å andra sidan väljer de flesta av mina närmare kompisar (förutom Amme) natur natur. Men då måste vi byta klass. Katastrof hur det än blir. Känns det som nu, åtminstone.
- Vet du, det är den här stunden jag kommer att komma ihåg bäst från idag, säger jag. Det skulle inte undra mig om jag nämner den på min uppdatering i kväll.
Amme ler. Sedan börjar vi prata om ännu en allvarlig sak. Och jag blir ledsen, för jag känner att jag har uppfört mig illa, även om jag inte ångrar något, eller kunde ha gjort något annorlunda. Men även om ingen kan skylla på mig, så känner jag skuld. Och ilska, för varför måste jag känna så? Jag som aldrig, aldrig mer ville vara olycklig. En brokig skara människor lyser i min kropp - jag anar ej mig själv.
Men det känns nästan bra att vara olycklig. Som en stark kontrast mot den andra stunden, och mot den första. Lustigt.
Så kommer Laban, vår gympalärare, och vi sätter oss ner och pratar om det viktigaste med träningen, nämligen vilan.

Det var de tre stunderna. Det som hänt efter det saknar egentligen betydelse. Det är de tre stunderna som på sitt sätt utmärkt min dag, det andra händer hela tiden. Fast hur länge kommer det att vara på det här sättet? Jag kanske byter klass, blir skild från Amme och de andra, och tvingas bli ännu mer självständig och obunden. Jag undrar när jag kommer att ta itu med mig själv - när jag tvingas inse allt jag redan vet, allt som ligger under ytan och som hela tiden försöker komma upp. För jag vill inte veta det, för jag vet ju vad det är. Jag får försöka vara glad och positiv ändå. Viktigt.

- Är det du älskling?
- Nej, det är jag.