Måndag 19 januari - nu går jag innan du säger något mer underbart

Tidig morgon, har kommit alldeles för tidigt till skolan eftersom vi inte har någon franskalektion. Franskaläraren Stellan är död. Ofattbart fortfarande, trots att jag fick veta det i lördags. Gör teknikläxan med hjälp av Kristoffers papper samt pratar med alla möjliga, om det tragiska i och med Stellans död, om teknologi, om livet.

Historialektion, sitter och halvlyssnar på ett ljudbildband. Läraren är på hörselkontroll, Peder förklarar vad som är skillnaden mellan byte och bit och jag skriver dagbok.

"Stellan är död, och på bordet fladdrar ett ljus. Fysikläraren var röd och gråtig i ansiktet i morse och jag känner bara tomhet. Minnesstund klockan 11. Få se vad som händer. Nära, närmare. Närmast. Hur skall det bli? Allt mynnar ut i ingenting. Jag vill inte ta till mig."

Går på minnesstunden med Tomas och Jenny. Gråter, för det är rörande och gripande och jag minns plötsligt hur Stellan var - något som jag tidigare glömt. Orättvist, han var bara 46 år. Rektorn håller ett kort tal och prästen Leif Adolfsson försöker trösta oss med sång och dikter, skrivna av Pär Lagerkvist och Lasse Berghagen. Tågar ut ur aulan och känner bara för att krama om Amme - som inte är där, hemma sjuk. Äter lunch med Tomas.

Delar upp oss i grupper på dansen - hamnar med Martina och K-G och Charlotte. Svipp svipp. Vi skall göra en egen koreografi, är det tänkt. Sträcker på ryggen och härdas. Inga-Lill skrattar åt vår plåga och drar upp våra ben tills de knakar...

Teknologi. Sten-Erik går omkring och ser vilka som gjort läxan och säger att han skall bita de som inte brytt sig i fingret. Tomas håller förskräckt händerna bakom ryggen. Försöker sedan förklara krafter och resultanter och komposanter. Lär mig en ny sak på miniräknaren. [2nd entry]

Springer uppför och nerför trapporna en extra gång för att jag glömt pärmen. Sitter med Magnus Ullman och räknar på kemin. Fel i facit. Får reda på att vi minsann har prov på tisdag. Jaja.

-Kristin.
- Ja?
- Jag tror att det ÄR så. Du vet. Som du sa, eller... jag antog.
- Nej. Eller...
- Jo!
- Men menar du det? Hur kan du se det?
- Det syns, tro mig. Jag har aldrig sett det så tydligt som idag.
- Jaha ja.

Tre flaggor vajar på halv stång när vi kommer ut, och jag får vandra ensam till bussen - ovanligt nog. Tänker. Djupt. Grubblar. Men kommer inte fram till något. Åker buss med Mathias, som pratar om Titanic, och Mikael, som nu är frisk.

Kastar mig på telefonen och ringer Amme, som häpnar över allt jag upplevt denna enkla måndag.