Så här är det.
Jag är rasande arg. Och det känns så bra. Vill bara skrika och kasta kuddar på golvet. Och gör det.
Belöningen för ett tråkigt liv blir i himmelen. Som ingen ens kan säga var den är. Men helvetet på jorden är där jag är. (Jonas Gardell)
Så känns det. Ungefär. Hopplöshet. Det är ordet.
Vår franskalärare, som är superbäst och jättetrevlig och allt möjligt bra, har fått hjärnblödning och ligger i koma på intensiven i Lund. Det kom så plötsligt. Jag var inte förberedd. Tog bara för givet att han alltid skulle finnas där. Och nu...?
Dels är det det. Det är ju en annan sak också, men den kan jag inte skriva här. Har i alla fall bestämt mig för att inte prata om känslor av en viss sort över nätet. Inte bra alls. Det funkar inte i verkligheten. Det måste gå irl, och det är lika bra att ha det så från början. Jag trodde jag visste allting man borde veta, men tydligen inte. Nu har jag lärt mig det. Men det känns inte alls bra - det heller.
Jag vill inte gå omkring och vara olycklig och ha skuldkänslor och sånt. Nej. Aldrig mer, lovade jag mig själv för ett år sedan. Så kan det gå.
Dessutom är det så förvirrat i skolan. Jag vet inte vad jag vill. Det känns inte heller speciellt bra. Men det är arg jag är, inte ledsen. Stor skillnad. Fast nu börjar det gå över, märker jag. Måste allt vara så komplicerat, ha två sidor? Kan inte allt bara vara svart eller vitt. Så att man lätt kunde välja... och välja bort.
Sapere aude. Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd, utan någon annans ledning.
Ni kan inte nå mig mer. Inte om jag inte vill. Laissez-faire.
