GULDLOCK UPPDATERINGAR ÅRET 1997
29 april 1997
- Jaha Kristin, det var ett tag sedan du uppdaterade nu.
Se det är vackert utanför
Valborg till sist, således. Kul. Kanske.
Det beror ju på. På sällskapet, bland annat.
Men för min del är det nog ingen fara... *ler*
- kram !
Skolan har slutat för veckan. mmmm...
Och snart, snart har jag våndats mig igenom Kristin
Lavransdotter... snart. Förhoppningsvis. hihi.
Och nu när man är ledig måste man ju snart börja skriva lite igen.
Det hör ju till. Min novell är förlegad - har inte skrivit på den
sen sportlovet. oj.
Var ute och gick idag, tänkte på en person. Var lycklig igen.
Det var väl en bra dag, antar jag. Måste ha varit det. Är det.
8 maj
Behövde inte tandställning :)
Och ett ej helt felfritt leende är också snyggt, ju.
En gammal ... hm... kärlek (?) har hittat en annan. Så bra. Slipper man ha skuldkänslor vidare då.
Jag har läst ut Kristin Lavransdotter till slut. Men den var lång. Typ sjuhundra sidor eller nåt. - hm - Nej fel. 859 visade det sig.
I dag så skall jag skriva ett låångt brev till min kompis i Göteborg som fyller år nästa vecka. mm. Samt skriva lite på mitt arbete. Lämnas in nästa vecka. ojoj.
nu har jag bestämt mig för att ta mig igenom Sagan om ringen. Jag tror säkert den är bra, men... jaja. Skall läsa ut den i sommar. Åtminstone.
17 maj
Morfar har kommit på besök. Bravo.
I går var det såå roligt att hoppa i hoppborgarna
utanför matex på engelskalektionen
Annorlunda. I a f.
Våren eller ja, sommarn har kommit till slut. I a f igår.
Idag är det halvmulet som vanligt.
jaha. Jag och Karinisen var ute och njöt av solskenet på stan.
Amme har kommit på att jag är en issig person.
Vad är då det? Jo, en sån som tycker allt är issigt,
Typ karinisar, ammisar, ellisar och kramisar.
För att inte tala om solisar och läxisar [fy!] och nätisar. jojo.
Jaha. Annars går allt mot sitt defenitiva slut.
Solsolsolsolsolsolsolsolsolsolsolsolsolsolsolsolsol
komhit.
27 maj
Ungar är härliga. Har jag kommit fram till idag :)
Jag tror nämligen jag håller på att bli barnkär...
För jag praoar på ett dagis, barn från tre till fem år. Och alla avgudar mig ;)
Härlig känsla...
Jag försöker lära mig alla namnen... puh. vilket slitgöra ;)
Har dock vissa favoriter; Evelina, som är minst och gulligast,
och de extremt blyga Shirwac och Hampus.
Hela dan har jag lekt under hökens vingar kom - vilken färg? blå... osv,
tröstat småpojkar som trillat, petat ut flera stickor ur tummar orsakade av en ryslig träbänk,
och flirtat med en ung trädgårdsarbetare. Snygg sådan. ;)
Samt lekt sprattelgubbe, inte att förglömma.
Examensklänning är fixad. Blev den jag hittade med Ellen i går.
Skor ska man ju ha till också. hm. Får väl köpa det på torsdag.
Idag orkar jag då inte. Hur söta och rara barn än är så är de
väldigt ljudliga. Om man säger. Just.
31 maj
Lyssnar på departure med REM, som Amme gillar. bra.
Det var mycket folk på stan idag. Något mycket. Och jag som är förkyld...
Det var så varmt. Ingen bra kombination alls. Ju.
Har solat i nån timme nu.
Som tur är så ska man bort ikväll. Blir nog bra.
Om inte jag och Tobias börjar slåss som vanligt ;) nejnej. Det lär inte hända... väl?
5 juni
Det är kul att gå i skolan de här två sista veckorna. Man hittar på så mkt.
Men det kanske man inte vågar skriva om?! ;)
Min granne tar studenten idag. och två längre upp på gatan. Fullt med ballonger och
folk som sjunger och en hel orkester. blä.
REM är bättre. Garanterat...
Det var ju inte det jag skulle skriva om egentligen. ju.
Varför kommer man alltid på de riktiga bra svaren i efterhand?
Varför är allt så omvälvande och overkligt?
Varför är jag dömd till blindhet...
12 juni
Det är tur att man har riktiga kompisar...
Som man kan sitta vid Växjösjön med å prata å skratta med ....
Medans myggorna svärmar kring en. typ.
Och då så känner man sig sådär hemtrevligt lycklig. ju :)
För Ellen och Amme är ju så trevliga...
mmmm....
17 juni
Det är konstigt att nu efteråt så grämer man sig för det man kunde ha fått...
Att man tänker på hur det kunde ha varit...
Ja ja. Hur som helst, så spelar jag in ett band till Amme, som hon ska få av mig.
Med musiken från Kristina från Duvemåla på.
Och i slutet, för det blev en aning utrymme kvar,
får hon några låtar från Den engelske patienten. Som hon gillade så... ;)
20 augusti
Jaha. Så går man på Teknikum. Oj.
Vad hände?
Blev nollade igår. Lite smått så där... mmm...
Jag fick huvudvärk men Ammisen skrev ju rätt mkt om det på sin sida. Där får ni läsa om det.
Om ni så vill...
Nu gruvar vi oss för INSPARKEN på lördag :)
Vi har i a f hamnat i en trevlig klass. Vi är sex tjejer och tjugosex killar. Lagom ;)
Har träffat tre lärare idag förutom vår kf förstås. Trevliga allihopa.
30 augusti
"Hursomhelst är de glada över att ha sluppit Teknikum
där naturvetenskapsprogrammet också finns.
Och de säger med stolthet att medelbetyget bland Katedrals naturelever
är högre än på Teknikum."
(Citat fritt väldigt fritt taget ur Smålandsposten idag, ett reportage om Katedralelever av Anna Gustavsson.)
Aha. Säger jag. Jaja. Antar att det måste vara filialare som säger något sådant - högt.
14 september
Jag älskar hösten.
Löven virvlar omkring utanför fönstren. Grå raggsockar på fötterna.
Värsta tromben utanför fönstret. Ful gräsmatta. Iskalla klumpar till fingrar.
Gäspiga ögon. Ostädat rum. En misshandlad historiabok jämte mig.
Lyssnar på filmmusiken till Pianot. Mammas skiva.
Man måste vara modig i livet. Det är inte jag. Men jag vill bli. I går var jag modig. Och inte modig.
Förr var jag blind. Och inte blind. Men blind ändå.
Nu är jag blind, trött och feg.
(oj oj. och jag som var så munter förut..)
Jag är inte nere. Jag är inte ledsen.
Jag är lyckligare än jag varit på länge.
Vet ni vad jag borde göra nu, i stället för att sitta här och bli ännu kallare om fingrarna?
Jo, skriva brev till en vän. I Lysekil..
Då skulle jag ha gjort något att vara stolt över idag med..
Men så kommer det inte att bli. Det är lättare att stirra sig blind på sidorna i min dagbok, som ligger här bredvid mig.
Och undra och förundras över hur dum jag var för bara en vecka sedan..
..sånt är mitt liv. Idag.
19 september
*MMM... myspysmyspysmys*
Härligt. Underbaaaart. Gosigt. Frasigt.
DVS MITT NYA LIV.
Det nya liv som innebär att jag ..
... verkligen lever lever lever...
Jag har aldrig förut tillhört en gäng. ETT GÄNG. Fniss.
Ett gäng måste bestå av både flickor och pojkar. Helst.
Vårt består av fem tjejer och en kille.
Vårt Gäng. VÅRT GÄNG. Som jag och Magnus säger. Vi är på väg att få ett stamställe också.
Har just fått fyra mail från mina älsklingspojkar..
I morse hade vi programmering. Pascal. Turbopascal. BLÄ.
Jag var snuvig, trött, deppig och struntade i
alla fnuttar som jag råkade ha fel på..
Se på GLAPPET!! [måndagar 20.00 i kanal 1]
Slutade tidigt i a f och åt lunch med Anna. Som är vacker och uppvaktad och
rosig.
Alla människor blir lyckliga, kära och rosiga om hösten.
Är det löven som gör det? Hum.
Det är mysigt med löv och svartröda tumvantar på morgonen.
Rimfrosten på lekplatsen och över fälten.
*MMM... myspysmyspysmys*
24 september
Fniz. Vad livet ändå är härligt:
Blåsvart skepparkavaj,
svartvita vantar,
gulsprakande löv,
vajande gräs i höstvinden.
Vänner. Kramsjuka små varelser med mjuka händer.
Glappet, glappet, glappet.. cause I'm burning...
Jag tror nåt stort håller på att hända.
Och jag tror att jag kommer att vara delaktig i det.
Hej puss ses
30 september
Mitt liv består av tråkigheter just nu. Just idag. Ont i halsen, öronen, huvudet.
Matte-prov, löptest, kemi-lab, kemi-föredrag, engelska och franska-läxor, historiearbete... BLÄ.
Livet känns tungt idag :(
I lördags var det klassfest... oooh. Det var så kul. Minne för livet. ;)
Fast jag var rejält nere dagen efter.
I söndags var vi hemma hos Magnus och såg på film.
Thinner.. som handlade om förbannelser och pajer.. fnys.
Idag hade jag faktiskt på mig halsduk. Så illa är det. Och jag har tröttnat på att åka buss.
Massa människor som stirrar på en med sina intetsägande ögon.
Glappet var bra som vanligt igår igen. Men hur ska det sluta?
Tål att tänkas på minsann. Jag och Amme har hittat ett stam-café, med sköna myspysiga soffstolar. Tyvärr är det ett dyrt ställe.
Och hur har er vecka varit?
Hej puss ses...
2 oktober
Hemma. Sjuk.
Har tittat på Glappet hela dan:
Det är allvar nu, Ella. Vi får inte svika dom.
(Hallåå ? Vem lurar hon?)
Anette är så överdriven. Men man tycker om henne. Undrar om hon får Odin ?
Om män och kvinnor kan gå in i ett nytt skede tillsammans? Och rädda världen?
Jag vill också få ett regn av röda löv i håret. Men kanske inte direkt medelålders
älskare som Karl och Carl. Framför allt inte Carl. Fniss.
Läste om någon som alltid hade med sig sin dagbok vart hon än gick. Som verkligen
fick ner alla sina tankar ordentligt på papper. Jag måste också börja med det.
Måste måste måste.
Hur ska jag kunna veta vem jag själv är om jag inte kommer ihåg
vad jag tänker?
Det känns som om alla andra vet precis vilka de är och jag är den enda
som är osäker.
Nej. Jag måste våga HÄNGE mig själv. Annars kommer jag att bli bitter. Jaja. Lätt att säga.
Jag är ju faktiskt förkyld.
Men tänk om VI duger! Bara för att vi är .. oss själva. Liksom.
... sappe... sappe... fan.
Burning... cause you set my soul on fire..
Jag längtar efter något. Någon. En känsla. Kärlek. Definitivt inte matteprov på måndag.
(neej.. det står inte Solsken på dörren..)
6 oktober
När Amme klivit av bussen som vanligt alldeles för tidigt satt jag och tyckte synd om mig själv
en lång stund. Livet är inte alltid rättvist. Suck. Då kom plötsligt en röd bil farande framför bussen,
nära att krocka. Alla flämtade till, men det gick bra, efter några svärord från busschauffören.
Då börjar man tänka efter. Egentligen är det inte det minsta synd om mig. Inte alls.
Även om vi hade matteprov i dag och löptest på onsdag och det blåser och det är sista avsnittet
av Glappet ikväll. Så är det inte synd om mig.
Detta försökte jag intala mig iaf. Nu är jag hemma. Fniz. Det första jag gör är att hoppa ur skorna
och jackan, springa till telefonsvararen och få reda på att "du har inga nya meddelanden". Nehä.
Sedan häller jag upp ett stort glas apelsinjuice och går upp till mitt rum. Sätter på cd-spelaren.
Burnin' förstås. Cue. Glappet-musik. Det absolut bästa, även om jag ska köpa Björks nya den här
veckan. Nu när jag har råd.
Jag älskar livet.
And it's all because of you.
6 oktober
Visst, jag skrev tidigare idag, men nu har GLAPPET slutat. Ett fullkomligt underbart
chockerande frustrerande alldeles alldeles ... oooh avsnitt. Jag grät. Grät grät grät.
När Burnin' kom i slutet rusade jag bara ut till telefonen
och ringde Amme.
En sak är klar:
Alla som missat Glappet har missat allt. Detta ÄR begynnelsen till en ny era, Glappet-eran.
Vi kommer att uppkallas efter Glappet. Glappet-generationen.
Och vi ska sträcka på oss och vara stolta...
Jag som var så blek rodnar nu. Arg : glad : ledsen : förbannad : lycklig : upprymd.
10 oktober
Höstlov. Och jag fryyyser. Kom hem nyss, scones och varm choklad framför datorn.
Spelar in ett band med Burnin' som jag ska ta med mig och lyssna på i morrn. På tåget.
Tåget, tåget, tåget. Jag ska resa bort.
Det blir nog roligt. Men jag känner mig ändå stressad. Man måste ju hinna med allt, inte minst sig själv. Suck. Regnet ÖSER ner. Höst höst höst.
Det stämmer verkligen det där att nåt händer på bussen varje dag. Idag var det en
genomskinlig tjej som berättade att hon blivit uppraggad av Jehovas vittnen.
Hon sa
faktiskt så. Uppraggad. Och att hon älskade att fördjupa sig i religionernas
mysterium. Det var trevligt att höra på henne. Hon lät så... onaturligt naturlig.
Lite Glapp-stuk över henne. Fniz.
En mjuk avskedskram till Amme - je veux que tu sois un.. *
..Don't get me wrong I'm only warning you..
16 oktober
Borta bra men hemma bäst.
Intryck från alla tågresor:
Atletisk stins i Gnosjö ;)
Rödgulgröna skogar som susar förbi, branta sluttningar, kor. Tant rusar ut med handen för munnen.
Skriver dagbok. Skak skak. Går inte att skriva dagbok.
Lyssnar ofrivilligt på Eva Dahlgren. Men iiii mig... iii miiig.. (tog typ fel band.)
Blond blåögd drömprins som verkar närsynt, sitter mitt emot mig. Han somnar, men öppnar ständigt ett öga för att kolla vad jag gör. Hm..
I Göteborg vid Avenyn ser jag hon som spelar Ella i Glappet! Åååh. Min hjältinna.. eller så. Och hon såg precis ut som i serien. Det är så man börjar tro på något - ödet? För jag gick just och tänkte på Glappet. Tänkte på Hättebergs. Och då kommer Ella emot mig.
Jag vill ingå. Runt runt runt det slutar aldrig... det lovar jag.
19 oktober
Kärlek
barnlek
all lek
frihet
trohet
godhet
storhet
så het
det finns bara du
för mej
finns du
dåtid
nutid
alltid
fritid
med dig
för dig
i dig
i mej
det finns bara du
för mej
finns bara du
DU DU DU
falskspel
samspel
slutspel
fel
allting har ett slut
och börjar om igen
[Eva Dahlgren/Bodil Malmsten]
25 oktober
I går kväll var vi på kina-resturang. Vi fyra som höll ihop förut: jag, Amme, Karina och Ellen.
I början satt vi tysta och tittade storögt på varandra, det var så länge sedan vi alla fyra träffades.
Men efter en liten stund lättade stämningen och efter förrätt, tre små rätter och friterad banan med
glass ville vi inte gå därifrån. Så vi satt kvar och gick inte hem förrän de kastade ut oss. Nästan.
Tänk att det skall vara så svårt att få till en liten återträff! Och att det är så svårt ändå att hålla kontakten...
Jaja. Hur som helst så var det en lyckad kväll.
(Vill skriva något personligt, något som berör, något speciellt. Som Amme. Men jag vågar inte. Måste bli mer modig först.)
Läste i Aftonbladet i dag om Jürgen och Zaï som träffades genom Expedition Robinson. De är sambos nu... Oj oj.
Tråkigt att Zaï blev bortröstad förra veckan. :(
Det är lika jobbigt varje gång man upptäcker att en person som man sett nästan som ofelbar, trevlig, snäll, intelligent, etc,
också har brister. Att de kan vara ganska tröttsamma. Det gör en så besviken. Nedtryckt. Arg.
Man ska inte sätta människor på en piedestal.
30 oktober
Jag vill så jävla mycket.
Jag vill vara vacker, snurra runt runt runt i höstlöven, lyssna på Björk, trollbinda alla...
Alla skall älska mig.. jag vill.. !!
Jag vill klara av kemiska beräkningar, sveriges industrialisering, utfallsrum lika lätt som jag fnittrar i telefon med Amme, Ellen, Karina, Anna...
Jag vill så jävla mycket. Ha pengar. Sitta på myspys caféer med kompisar och prata... åh. Jag vill ju. Helst nu.
Men i stället har vi femton kemiska beräkningar tills i morrn, och jag måste skriva rent min sommarminne-uppsats tills i morrn. Allt händer i morrn. Både stort och litet.. fniss. Vi ska träffa Hampus och Karina sin Andreas. Spännande. Björk är alldeles för bra. Det kan inte vara nyttigt.
(Kollade just mailen...) Magnus skriver: "..har köpt Burnin' med Cue. Världens bästa låt. Du vet från Glappet."
Joo.. jag tror jag minns. ;) Men det var ju såå länge sedan. Även om det bara var några veckor.
9 november - jag kan snart inte andas
Hej. Igen. Jag vill ljuga. Jag vill kunna skriva att det har hänt något alldeles oerhört speciellt i mitt liv på sistone. Jag vill ljuga. Kanske har jag för höga förväntningar. Livet är ju lite jämngrått. Jag tycker inte att jag kan koncentrera mig på någonting numera.
Amme var här i två dagar, torsdag, fredag. I of s var det speciellt. Enligt min agenda så: "låg vi öra mot öra, kind mot kind, och lyssnade på en finstämd kväll med Jonas Gardell, akt 2." Visst var det bra.
Ur samma agenda, fredag:
"Springer omkring i huset, uppför trappan, nerför trappan, glimtar förbi inne hos Amme som halvsover, får upp henne och vandrar till slut tillsammans mot skolbussen. En fd klasskompis lyckas åter igen öppna sin stora trut och säga något tanklöst. Vi fnyser. Ser på Lust och fägring stor på svenskan, sista timmen... jobbigt att se den med klassen. Alla skruvar sig och flinar till på de pinsamma ställena. Alla utom jag förstås. Jag nyser. Travar upp för backen till stan igen. Tar mod till mig och spenderar en halv Linné (läs en halv hundralapp) på Bodil Malmstens Nästa som rör mig."
Jag har så mycket att läsa nu att jag inte vet hur jag skall klara av det. Så känns det faktiskt. Dels läskursen i svenskan. I den ingår massor av texter, plus två romaner. Jag skall läsa Rövarna i Skuleskogen av Kerstin Ekman. Har redan börjat på den, men slutade när jag drömde mardrömmar om Skord. Sedan skall man skriva recensioner av två böcker till. Där har jag valt Jack av Ulf Lundell (som jag läst ett kapitel i) samt Enskilda samtal av Ingmar Bergman. (Som jag faktiskt läst klart. Den var upplyftande). Sedan är mamma med i en bokcirkel där en massa intressanta böcker med roliga omslag skickas runt. Suggestioner av Marie Darrieussecq är ett exempel.
Det enda jag ser på TV nu är Skärgårdsdoktorn (bara för att det är Samuel Fröler) och Expedition Robinson. Jag stör mig lite över att Kent varenda gång vinner Robinson-tävlingen så att han inte kan röstas bort. I of s tyckte jag väl inte så bra om Johan, men ändå. Min favorit är helt klart Jürgen. Hela fd Nordlaget, egentligen. Men det var tråkiga tävlingar i går.
Idag är det Fars dag och min egen far kommer hit i kväll. Han skall få en rosa blomma och en bok. Då har jag förhoppningsvis plöjt igenom kemiboken och förstått det jag bör förstå. Om man säger. Det är 43 dagar kvar till Julafton. I jul skall jag bara ta det lugnt, läsa böcker och skriva klart min Viol-novell.
Om jag har någon inspiration, dvs. Idag har jag verkligen inte det. Måste ta itu med empiriska formler.
Hans arm under min, tvärtom?
11 november - kom och hjälp mig..
Mhm. Och gissa vem som hade ett svårt kemi-prov idag? Och det var inte svårt för att jag inte hade pluggat, det var svårt för att jag tyckte att det var skrämmande och att det var en dålig dag idag. Och kanske, kanske för att jag inte känner mig säker på det än. Det handlade mest om det som var så nytt - som man inte hade hunnit smälta än. Liksom. Men vi får inte tillbaka det och får veta resultaten förrän om några veckor. Jaha. Kanske lika bra det.
Resten av dagen var hyfsat bra, en alldeles vanlig Teknikum-dag. Sedan var jag och Amme på stan en stund, vi pratade om att hon hade nämnts i radion. Om att hon skrev om så djupa ämnen, om sin f d sjukdom och så. Då känner man sig liten ... och avundsjuk. Amme är intressantare, så enkelt är det. Dessutom är jag mindre snabbtänkt än hon är. Och mindre personlig. Jag bara apar efter andra hela tiden. Nej. Det skall jag sluta med. Jag skall bli mig själv. Vad har jag att skriva om? Svar: ingenting. Så jag tror jag skall lägga av med det - jag vet inte- i a f för en tid. Tills jag också fått en livshotande sjukdom... ungefär. Okej. Det där menade jag väl inte egentligen. Men det känns ganska meningslöst att skriva när inget intressant händer - eller rättare sagt STORT händer - det är bara en massa tröttsamheter just nu, prov och elände.
Det är kanske osmart av mig att uppdatera idag, när jag är på helvisset humör. Alla som läser det kommer att tycka att jag är en riktig hemsk människa. Jaha. Tyck det då.
Idag kvittar det faktiskt.
Mitt största fel är att jag vet om mina fel och brister, men inte orkar göra något åt dem. Suck.
14 november - släck alla ljusen jag vill vara vacker i kväll...
Har inget egentligen att skriva. Lyssnar på Jonas Gardell. Skall snart börja skriva på teknikarbetet. Skolkatalogen kom idag. Äntligen... jag såg ut som en liten humla. Eller något.
Amme är bäst. Så är det bara. Puss puss.
I morgon kväll skall vi till henne - äta kanske och mysa. Fira att det inte är några prov nästa vecka. Och nu skall jag vara en duktig flicka och ägna mig åt läskursen ett tag. Fast det lär väl inte bli så. Jag kommer inte att orka att stänga av datorn och stänga av Jonas Gardell och stänga av mina tankar och koncentrera mig tillräckligt. Eller så, vem vet, jag kanske orkar.
Förresten så var hela klassen totalt misslyckad i katalogen. Tur i a f att vi var utomhus och att vi satt uppe på ett berg så att ingen ser oss så väl. Alla ser så fula och sura ut på något sätt. Det är faktiskt inte vår klass. Faktiskt.
17 november - varenda liten gråsten
Julen är snart här. Jag lovar. Det märks. Julskyltningen har redan börjat. Man fryser om händerna jämt. Handkrämen tar slut. Näsan blir röd. Jag börjar tänka på vad jag skall önska mig i julklapp. Så illa är det. Nej. Inte illa. Jag älskar julen. Snön. Tomten. Alla levande ljus. Överhuvudtaget jul i adventljusstakarnas land.
Nåväl. I dag är jag satans nöjd med mig själv. Känner mig nära lyckan. Även om min vita nya halsduk luddar något alldeles förskräckligt och vi har stort matteprov på tisdag, så känner jag mig så trygg. Så ser man på nyhetsprogram, om konflikten mellan FN och Irak. Usch. Det behövs inte mycket för att ens leende skall slockna. Minsann.
Antingen har jag ingen riktig känsla för troll, eller så är det något allvarligt fel med Kerstin Ekmans Rövarna i Skuleskogen. Skord är lite mystisk. Måste sägas. Hum hum. Det blir nog bättre. Har gjort en del på läskursen. Och så.
Var hos Amme i lördags kväll, med några andra. Vi åt och såg på film och hade trevligt. Missa chickabee...
Jag har definitivt Eva Dahlgren-feber fortfarande. Man kan säga att jag vuxit ikapp hennes musik nu. När jag var elva, tolv, uppskattade jag henne inte alls. Fniss. Så det kan gå. Nu kan jag inte leva utan hennes musik. Upptäcker en ny låt varje dag. Ungefär.
Annat som händer den här veckan: vi har sovmorgon, nästan hellediga på onsdag, öppet hus på skolan torsdag.. hum. Vi skall sitta i datasalarna och vara vänliga och le och visa hur man gör olika saker. :)
Onsdag 19 november
I går kväll var jag ute. Jag var på Bokens Dag i konserthuset, anordnat av Smålandsposten. Sex författare pratade om sina nyutkomna böcker, därefter följde högläsning, och utlottning av böcker. Jag vann inte. För jag satt på rad åtta. Vi på rad åtta var inte gynnade av lottningen, direkt. Nåväl. Det var ändå en lyckad kväll. Tyvärr har jag inte haft tid att skriva om den förrän nu, annars skulle det antagligen ha blivit en mer träffande skildring...
Så här skrev jag i min agenda när jag kom hem i går kväll :
Dovt ljus - andlösa tystnader - hastiga upplevelser...
Men det var inte allt. Tyvärr är alla intryck borta. Fast jag vet ändå att det var mer. Men jag skall beskriva författarna ändå. Bara för att ge en annan synvinkel på kvällen än Stefan Leo i Smålandsposten i morse.
Tänk er en scen, med tre bord, sex stolar. Strålkastare som ser allt, författare som skruvar sig, häller upp mineralvatten, fnyser åt varandras böcker, ler ibland åt roliga detaljer i varandras skildringar, tar av och på sig glasögonen.
Och så vi. Publiken. Som sitter och beundrar dem, lyssnar andlöst, ivrigt, jublande.
Först ut är Per Wästberg. Honom har jag höga förväntingar på, har läst en del böcker av honom. Men han talar alldeles för hastigt, ser knappt aldrig upp från sin bok, och man får riktigt anstränga sig för att ta till sig orden innan det är dags för nya. Hans bok, En ung författares dagbok, skriven när han närmar sig tjuguårsåldern, lämnar inga minnesvärda spår. Men jag tror att jag förtrollas för ett ögonblick av språket i hans dagbok, av tonfallet, av beskrivningen av känslorna, ibland skrämmande lika mina egna. Fast tydligen är Wästberg en besvikelse för många, som sitter längre bak. Han når inte ut.
Den enda kvinnan i sällskapet är Agneta Pleijel, som har skrivit bl a Vindspejare och som nu är aktuell med boken En vinter i Stockholm. Till skillnad från Wästberg talar Pleijel högt och tydligt, gör konstfulla andningspauser och har publiken i sin säkra hand. Hon är intressant, men slutet i hennes bok, som hon faktiskt läser upp, är inte speciellt överraskande. Kanske är jag för ung.
Sedan kommer HAN. Han som sitter med pliriga ögon och antecknat för sig själv, när de andra står upp och talar. Theodor Kallifatides. Jag blir förvånad när jag hör hans röst - jag har nog föreställt mig något annat. Men hans brytning fascinerar, trollbinder, roar, bevekar. Han talar om paradiset, om De sju timmarna i paradiset, som också hans bok heter. Han läser sin text milt, mjukt, med distans. Alla applåderar vilt när han är klar. Jag köper hans bok, och får hans autograf i den. Minnet av i kväll.
Paus. Alla flockas runt författarna på scenen. Jag är på gott humör och låter mig roas av tanternas tjatter, deras passionerade beundran för den unge poeten, sist av alla. Deras förtroliga prat med Agneta Pleijel.
Efter pausen är det svårt att få min uppmärksamhet. Jag sitter och stryker med handen över min bok, suckar lyckligt och ler. Kjell Johansson, Huset vid Flon, har inte en chans. Det är först i slutet av hans barndomsskildring från förorten Midsommarkransen som jag rycks med. Han har en bra röst - det är inte det. Jag har bara lite svårt för män som skildrar sina fäder som dubbelnaturer, som i ena andetaget prisar dem, i andra hatar dem. Så är det bara. Tyvärr Kjell. Du är annars bäst, hör jag att damerna bakom mig förtjust viskar.
Den lille grå mannen med tovigt skägg och brun kofta, Willy Josefsson, kommer hasande fram till podiet. Han är deckarförfattare, och berättar att han inte tycker om blodiga deckare. Nehä. Sedan tvingas vi lyssna till skräckhistorier med fötter som fiskats upp ur havet och människoryggar som blivit utbrända och placerade på pappskivor. Hum. Men han balanserar det väl, man lyssnar till honom, jag blir intresserad. Dock inte av boken, Brinnande bevis. Hu.
Sist kommer den yngste i gänget, antar jag i a f, Jacques Werup, poeten med ostyrigt, mörkt hårsvall och farliga ögon. Men han talar skånska. Hela min värlsbild rasar. Dessutom - är han inte lite väl ung för att tänka på döden? Min lilla flicka.. bla bla. En enda dikt fastnar - en om döden i hus... nja. Jag är tveksam till honom. Om han suttit still på sin stol och bara sett ung och bildskön ut hade jag haft ett positivt minne av honom. Som det är nu - nej - jag är nog orättvis.
Hur som helst så var det en underbar kväll, det är skönt att komma ut och slippa tänka ett tag. Jag behöver det. Dessutom fick jag faktiskt MVG på det där kemiprovet som jag hade sån ångest inför. Så man kan väl säga att jag är ganska lycklig.
24 november
Jag snurrar runt, nästan förstummad.
- Va!?
K-G (klasskamrat) ler försiktigt.
- Läser du vad jag skriver? frågar jag. Stillsamt. Han nickar. Jaja. Inget fel i det. Tvärtom kanske. Men det känns så främmande, att andra, människor i min klass läser det jag skriver.
Det känns ibland lite orättvist att man lämnar ut sig så mycket, och inte får någonting tillbaka. Jag berättar allt, de berättar inget. Okej, det låter dumt, det är väl ingen som tvingar mig att skriva här och för dem. Men det vore roligare och mer rättvist om de också lämnade ut sig en aning. Fniss. Tänk vad intressant om hela NV1b på Teknikum kunde göra så! Då skulle man sitta där och jämföra och häpna över de andras tankar. För man lär ju inte känna alla i klassen på samma sätt. Tyvärr.
Hm. Jag känner lite för att beskriva min skoldag. Lite för att jag inte vill avbryta min paus från läxläsningen. Jaja. Vaknar halv sju, alldeles medvetslös. Tänker: Oj jag är nog sjuk idag. Tänker sedan: Nej. Det är jag inte. Och jag kan inte stanna hemma för då tror alla att jag är hemma för att plugga till matteprovet i morgon och det är lite jobbigt. Så jag går upp och är nära att trilla nerför trappan av yrhet. Fniss. Det var nästan så. Får skjuts av mamma till skolan. Min klocka har stannat, jag inbillar mig sedan hela dagen att jag är försenad till alla lektioner. Muntert.
Första lektionen är franska. Jag har glömt min pärm men försöker dölja det på olika sätt. Pärmar och Stellan är ett känsligt kapitel. Fniss. ... *Skaffa dig en pärm Kristin..!* ha! Jenny och Amme har bytt grupp och jag är ensam. Lektionen går fort, snart springer vi nerför trapporna och jag är nära att ramla nerför trappor för andra gången idag.
Historia. Vi har lärarkandidaten, som jag inte vet vad hon heter, men hon passar att heta Stella. Kom jag på. Nej. Hon och Stellan är inte lika. Fniss. Vi går igenom Mellankrigstiden. Vår riktige lärare, Linderoth, sitter och nickar och studerar oss i bakgrunden. Han har lovat att vi skall få våra arbeten, vår stora Historiska Översikt, när lektionen är slut. Jag sitter som på nålar medan han berättar om hur han har bedömt arbetena. Kom ihåg, det viktigaste är att ni har TÄNKT! manar han. Hjälp. Henrikson skrattar. Då är det kört för hans del, utropar han. Jag får mitt arbete. MVG. Oj. Amme får också MVG. Magnus får MVG. Nästan alla får MVG. Hihi.. nästan alla. ;)
Matte. Gunnar går igenom svåra uppgifter på tavlan. Peder sitter och säger att han är värdelös och att han inte fattar någonting och att jag är en tuveunge. Hallå. När Gunnar räknar upp alla prefix som vi skall kunna utantill i morgon så stönar Mathias högt och ljudligt. Tera, giga, mega...
KG och jag skyndar oss till vårt estetiska val, som tar plats i Swinghallen. Får sällskap av Magnus och av Jens i parallellklassen. Hm. Inte så uppåt på dansen. Klassisk ballett. Står vid stången och lyfter upp benen så högt vi kan, sträcker ryggen, ut med knät, svanka inte.. och piruett...
På tekniken så redovisar Kristoffer och Jenny. Den ene långt, utdraget, komplicerat, den andra kort, enkelt och sakligt. Solen lyser in och skiner på tavlan, där Kristoffer ritat en atombomb med en penna, vars färg inte går att sudda ut. Sten-Erik förmanar Jocke som leker med sin laserpenna. Magnus försvarar honom och säger att det är det nya modet bland oss unga, laserpennor. Hallååå. Klassen skrattar. Sten-Erik rynkar ironiskt pannan.
Jag och Jenny sitter och pratar om Expedition Robinson, höjer rösterna när vi kommer till det upprörande ämnet: utröstningen av Jürgen i lördags. Vilket förräderi. Var det inte precis det här som Sydlaget skämdes över för några avsnitt sedan, att de gaddat ihop sig och bestämt sig i gruppen för vem de skulle rösta på. Dålig stil. För Jürgen var min favorit och Kent är fortfarande kvar. Suck. Livet är väl bra nu och så, men jag saknar Amme. Denna underbara kompis.
Och det var förresten någon gång i samband med tekniken som KG nämnde min uppdatering. Och nu har jag uppdaterat. Varsågod.
27 november
Läser febrilt Rövarna i Skuleskogen. Bara 163 sidor kvar. Puh. Jag tycker bättre om Skord nu. Men jag fattar inte riktigt varför han lär en fågel prata så att han kan locka till sig en flicka som han låter bo i en grotta och till slut dö och multna bort. Skord är ju snäll. Egentligen. Han kanske inte kan visa det. Bara.
Det är en kille i parallellklassen som har stora bilder av Kent i Expedition Robinson i sitt skåp. Han verkar dyrka honom. Eller så. ;)
Impulslånade Honungsvargar av Sun Axelsson på biblioteket idag. Jag vet inte varför egentligen. Jag har ju redan alldeles för mycket att läsa. Lär mig aldrig.
Ett stycke ur min långa, komplicerade bok, om Skord:
"Det hände ofta att Skord vaknade på morgonen och inte kunde återfinna tiden. Han förmådde inte ta sig opp över kanten på den avfallsgrop den lämnat efter sig. Där han låg var allt sammangyttrat till ourskiljbarhet. Där vällde allt han någonsin tuggat, burit, smekt och skådat i en jäsande massa. Alla röster han hört mängde sig med hans egen till ett tjatter. Han måste opp, opp över kanten och nå den alldeles särskilda och urskiljbara dag som låg framför honom. Han ville känna en enda vind mot kinden och höra en röst som talade. Han ville ha en häst med ett särskilt och eget namn och en väg som ledde till en enda plats."
Och lite längre ner på sidan:
"En flicka. En häst. En enda väg. Den ledde till Skuggan. Prosten Ragundius trodde att han fått charlataner och tjyvpack i huset. Men han ville ändå se om det gick att dra nytta av dem. Själv hade Skord tilltro till Vackre Birger."
Sån är den. Och jag både älskar den och hatar den. Hatar den för dess komplicerade, utdragna beskrivelsescener när Skord hänger upp och ner i ett träd och känner döden komma som pissmyror i benen. Ungefär. Älskar den för att den är varm och mjuk och trollbinder en så att man ser bakom orden. Och som sagt. Bara 163 sidor kvar.
1 december - vem är du?
Nu är det verkligen advent i adventljusstakarnas land. Har lyssnat sönder mina öron på Jonas Gardell cd. I morse myste jag framför julkalendern på TV. Björn Kjellman var så jättesöt som Pelle Svanslös. Ooh.
Vi fick besök av en ung tjej på historian. Hon hette Malin och var käck och pratsam och självsäker (på ett bra sätt) och tyckte att vår klass var jätterolig. Det sa hon innan hon gick. När hon informerat färdigt om ungdomsparlamentet. Fast hon missuppfattade Magnus en aning när han utbrast : Vadå avancerat?? Och ni som förstår förstår och ni som inte förstår förstår inte. Så är det bara.
Blä på Tomas. Han lovade att inte fråga oss någonting på vårt föredrag idag (boktryckarkonsten), sedan räcker han upp handen och frågar vad bläck består av. S U C K. Som om man har en aning. Dum-Tomas. Fniss. ;)
Om man dras till varandra utan att dra fingerkrok är det betydligt allvarligare.
Det var dagens citat. Från tekniklektionen, sista timmen innan dagen slutade och vi vandrade trallande, skrikande, jublande ner till bussen. Mathias pappa känner en som är pappa till Ola i Robinson. Det var därför vi skrek. Och jublade.
Nu är jag hemma, och borde sitta framför engelskaböckerna och plugga plugga plugga. För vi har stort prov i morgon och jag vill ha bra betyg i engelska. Men jag tänkte uppdatera lite. Lite lite lite. Att åka buss är faktiskt trevligare när det är mörkt. Man sitter och tittar på alla ljus och känner sig ganska så nöjd. Med sig själv och allt. Sedan går jag genom de mörka skuggorna, förbi lekplatsen, det är halt, usch, jättehalt, jag nynnar. Jag tycker inte om dig.
Om man vill göra en promenadkäpp av en repstump måste man göra det i kallt klimat.
Se och lär. Från samma tekniklektion.
4 december
snöflingor faller ner
och dör
faller lika lätt
som mina ord faller
när jag ser dej
Jag tycker inte om dej
Ännu en viskning saknar ord
ännu ett frö i frusen jord
alltid detta vemod
av sanningen
varför annars tveka
Kanske för minnenas skull
kanske för den kärleks skull
kanske för den kyss
som aldrig lämnade min mun
Du tänjer vreden inom mig
säg vem är hon som skyddar dej
alltid denna lindans för din skull
jag faller
om jag tvekar
Hon står vid minnenas grind
bara det vackra
släpper hon in
vemod
får hennes hand att tveka
Jag borde säga det till dej
för det syns ju ändå
det som läpparna vägrar
i mina mörka blå
men kanske för minnenas skull
kanske för den kärleks skull
eller för den kyss
som aldrig lämnade
min mun.
[Eva Dahlgren]
Allt är bara bra. Var hos Amme i går. Myskväll med vännerna. :) Vi hade så jättekul. Så roligt att man är alldeles hes idag. Kom hem i tid till Jonas Gardells pjäs Cheek to Cheek, med Ernst Hugo Järegård och Lena Nyman. Den pjäsen blev man berörd av. Ohyggligt.
Jag tycker om Tomas och Kristoffer. De är så goda förlorare. Fniss.
I kväll skall jag läsa ut Rövarna i Skuleskogen. Skord kanske äntligen skall få sin Xenia, den bittert främmande och bortförda. Fast jag vet slutet. För jag har tittat.. det gjorde jag redan efter första kapitlet. Ungefär.
Krisse frågade mig i går vad som är min typ av bok. Hm. Tål att tänkas på. Förut var det definitivt Jane Austen och hennes romantiska dravel, men nu känns det inte lika aktuellt längre. Enskilda samtal av Ingmar Bergman tyckte jag om, den byggde på en dialog och var vacker och trolsk.
En bok jag aldrig kan ta mig igenom är Sagan om ringen. Suck. Jag som vill läsa den av mer än en orsak... Men Bilbo och Gandalf och de andra får vänta. Jag är nog inte tillräckligt mogen än.
Nej. Något intressant, tack! Inget pladder om böcker. Snart kanske vi skall ha klassfest. Igen. Härligt. Och nästnästa vecka är det dags för pepparkakstävling och pynttävling och tomtetävling. Alla i klassen skall klä ut sig till tomtar. Oj oj. Det vill man inte missa.
Vilket är det fulaste namnet ni vet? Jag vet vad jag tycker. Och vad Amme tycker. Där fick ni något att tänka på.
7 december
Har just kommit hem efter att ha sett en musikal. Jesus Christ Superstar. I konserthuset. Man hade tidigare hört vissa rykten om föreställningen, t ex att Judas skulle spelas av en riktig snygging och att Jesus själv verkade tråkig och ful. Dessutom skulle sista numret vara alldeles jättebra.
(Amme kan sluta läsa nu.) Allt stämde. Jesus påminde mest om en lutfisk, kom vi fram till, och gick mest omkring och hängde på scenen, utom när han brast ut i spröda toner av sång, och kliade sitt skägg. Judas studsade omkring med bara vältränade överarmar till vilda rocklåtar, sjöng så hett och ivrigt att man oftast inte kunde höra själva texten. I o f sig var nog detta bara bra. Värre text har jag aldrig varit med om. Fniss. Uppriktigt.
"Förut hade jag kontroll över varje grej - varför är jag nu så rädd för dej"
Sjunger Maria Magdalena till sin älskade Jesus. Maria Magdalena är klädd i röd klänning, verkar ha mani på parfymerade oljor och dyrkar Jesus fötter.
Bäst är nog en av översteprästerna, precis som Tomas tyckte när han sett den. För ingen av solisterna kan egentligen sjunga så där... jättebra. Om man skall vara helt ärlig. Bäst är musikalen när alla finns på scenen. Alla.
För det virvlar verkligen av barn och ungdomar, som dansar, hoppar, jublar, gråter, allt väldigt överdrivet och känsloladdat. Sista numret ÄR bra, och stort och fint och fantastiskt. Precis som det är meningen. Alla medverkande kommer ut i nya silverkläder och hoppar runt och sjunger titellåten. Och det är då jag verkligen börjar tycka att Jesus Christ Superstar är bra. Och då är den slut, passande nog.
11 december
Jag har magknip och lyssnar på Enya och äter morötter och clementiner och försöker förstå polära kovalenta bindningar.
Livet förändras. Allting händer på en endaste liten gång. Det är orättvist.
Dessutom regnar det, och mitt paraply ligger i en pöl där nere.
Nu förstår jag Anna. Och det är sent att göra det nu, när vi redan kommit ifrån varandra. Men nu vill jag lirka mig tillbaka. Och det skall gå. Nu när vi förstår varandra igen.
Jag vet att Amme har ännu en hemlighet för mig. Minsann. Men jag tvingar den inte ur henne, jag vet inte om jag skulle kunna, men jag vill inte försöka. Heller. Det är nog bra som det är. Troligtvis. Fast jag vet ju inte, för jag vet ju ingenting. Lite tragiskt.
19 december
Skolan är slut för terminen. Vi träffas helt kort i morse, Sten-Erik mumlar något om att vi skall ha propra skåp och Henrikson delar ut kartor, som skall hjälpa oss att hitta till klassfesten i morgon. Sedan går vi ut, jag och Amme, Magnus och Mathias, ut till kylan och halkan, ner till bussen. Där står Olof, som gastar något om att det går mycket mycket oändligt snabbare att komma till TC om vi tar femman istället för ettan. Vi tror honom inte.
Femman kommer en halv sekund före ettan till TC. Dessutom fastnar Olof i dörrarna när han skall ut, så man kan nog säga att vi hinner först.
Väl på TC (som alltså är vår gamla högstadieskola) förfasar vi oss över att allt är så RÖTT. Så skrikigt rött, och vi känner den välbekanta doften av högstadiet komma tillbaka. Det är som att resa bakåt i tiden. Huja.
Allt är precis som vanligt. Idrottsfesten börjar, Bonnier kommenterar det hela med hes, upphetsad röst. Duktiga fridrottsflickor skyndar omkring i snäva trikåbyxor nere på golvet och känner sig viktiga. Alla niondeklassare visar upp sina danser. Det mest populära temat är "killarna klär ut sig i fula rosa tjejkläder och tjejerna dansar tufft i gröna militärbyxor och urringade svarta linnen". Dessutom spelas Barbie Girl ett antal gånger. Mellan danserna tävlar ett lärarlag mot ett elevlag. Och eftersom lärarna alltid fuskar vinner de som vanligt. Och en tjej stupar från bommen när de leker nummerleken och faller med ansiktet nedåt mot det kalla, hårda golvet. Och får tröstas och ledas ut. Allt är alltså precis som på vår tid.
Det enda som är bra och som man minns är eldslukaren (typ) och den knarriga sången (som verkligen hör till på något sätt) och människan som har SCREAM-mask på sig. Jag och Amme sitter och undrar hur i all världen lärarna klarar av att stanna kvar på TC, så långtråkigt och enformigt det måste vara...?? Inga förändringar, år för år. Sen kommer vi på att det antagligen är samma sak med gymnasiet. Men ändå inte. Jaja. Vi kommer fram till att vi inte längtar tillbaka. Inte en sekund.
Efter det så vet vi inte vad vi skall hitta på. Det känns inte alls som jullov. Så vi går och äter. En gubbe sitter och iakttar oss hela tiden och ser ut som förrförra årets Nobelpristagare i litteratur. Vi åker hem till Amme, där vi pratar och lyssnar på Ameno och ligger på sängen och fnissar. Amme beundrar mina strumpor. Vi läser underbara stycken i Gravitation. Så otroligt bra skrivet. Det är väl typ det som händer. Fast vi funderar lite också. På hur det kunde vara och hur det är. Om flygande sängar och det ena med det andra. Då blir det lite lov.
På stan. Det är halt. Om man är en ensam människa som är i behov av akut kroppskontakt, så är det ett hett tips att gå på stan just nu. Jag har aldrig varit med om att få mer knuffar än idag. Det skulle i så fall varit i onsdags då... Amme klagar, hon tycker inte att någon ser henne förrän de tvärstannar en centimeter framför henne. Vi träffar Clara och Sofia och Karinas kusin Linda och sedan träffar vi inga mer. Kanske lika bra.
- Jaså det är du?!
Hittar Nötknäpparen av Tjajkovskij på Z. Amme köper en ful plansch. Alltså, ful men snygg. Eller.. ja. Försöker få tag på Gravitation på båda bokhandlarna. Den kommer på rean i februari. Muntert. Sitter i den varma bussen hem med varma vantar och varm mössa och söta vänner runt omkring. Somnar nästan.
Hemma. Snurrar runt till Ameno, slår in tre julklappar, läser ut De sju timmarna i paradiset av Theodor Kallifatides. Oj då. Jag blir jätteöverraskad av slutet. Sss...
Det har varit en märklig dag.
25 december
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats
Julafton är över. Det blev riktigt lyckat till slut. Nu sitter jag och lyssnar på Lisa Ekdahl och bara tar in att det är jullov och att jag inte behöver göra någonting. Om jag inte vill.
Sörjer över att jag redan läst ut Jerusalem av Selma Lagerlöf. Det är så sällan man får tag på en riktigt riktigt bra bok, en bok som man lever igenom. Som man ständigt tänker på, citerar, tycker om. Underbar. Jerusalem är underbar.
sakta, sakta - långsamt älskling
Klassfesten i lördags var ju obeskrivlig i alla fall. Tolka det som ni vill. Jag säger inget mer, så har jag ingenting sagt. Minnet från festen var när vi gick därifrån, genom skogen i det dunkla vintermörkret. På knaggliga vägar, med en främmande cykellampa som vägledare. Allt var så grått. Utom Amme. Hennes ögon lyste i mörkret.
Du var inte där för mig
Julklappar. Tumvantar, så mysiga att man kan dö i dem. En ny agenda från Amme. Cd-skivor, choklad, två böcker, pengar... julen är för härlig egentligen. En pyjamas som doftar rosor.
Midnattsmässa vid midnatt. Logiskt. Nattvarden, en präst som predikade om vargar och får. Om jag hade en Gud skulle jag be. Kunde knappt hålla mig för skratt. "Fåret rynkade sin fårade panna och tittade på de andra fårskallarna". Excuse me, säger jag bara. Men han var ung. Ung och stolt. Jag fick en samlingscd med Eva Dahlgren också. Från morfar. Den är röd och vacker.
Jag vill se som du ser
Jag vill veta vad du tänker
Jag vill ge som du ger
Genom dig ser jag ljuset
Ibland är det skönt att bara kura i hop sig framför TV:n. Ikväll till exempel. Jerusalem, Pianot. För jag vill ha dig kvar. Lisa Ekdahl är bra. Jag tänker bli Lisa Ekdahl-frälst. Saknar Teknikum. En aning. Själva situationen, vännerna, klassrummen. Vissa lärare. Skolbussen. Den glittrande frosten om mornarna. Knakandet av snön under fötterna. Pelle Svanslös.
Då tanken är luddig är känslan konkret
Jag tycker inte om min egen kluvenhet. Motgående känslor. Barnsliga nycker. Men jag är nöjd när jag tänker tillbaka ett år. Nu är jag liten. Då var jag mindre. Åtminstone.
29 december
Jag blir så arg när jag hör att någon varit omotiverat dum mot en vän. En vän som jag verkligen tycker mycket om. Visserligen har personen inte varit direkt taskig, mer lite i skymundan. Indirekt, så att säga. Och helt omotiverat (vad jag vet). Det är sånt som gör ont. Fast det får en att börja tänka. Alla har väl betett sig dumt mot andra någon gång i livet. Det har jag. Men det är först när man själv, eller en närmare vän, drabbas, som man riktigt förstår. Vad det innebär. Och man blir trött och förtvivlad och håglös.
Synd också att jag fick reda på detta idag. På ett sätt. Träffade Amme, nämligen, och vandrade runt på stan och talade om det. Ältade det, ett tag. Sedan mötte vi Ellen och Jenny och Karina med ljushårig pojkvän och senare vår fd svenskalärarinna. Och då sköt vi undan tankarna på oförätten. På tiden...
Sitter och lyssnar på Jakob Hellman. Positivt!! Dessutom har jag nya byxor, och jag har köpt en ram till mitt fina kort på Anna, så jag känner mig rätt nöjd.
Det är det sista avsnittet av Jerusalem i kväll. Även om jag vet vad som kommer att hända, känns det stort och spännande.
Tre dagar kvar... att skriva i agendan. Känns sorgligt. Det har varit ett fint år, onekligen. Nästa år kommer att skrivas i en röd agenda, med konstiga indelningar på dagarna. Undrar om det kommer att förstöra mitt år? Amme och jag fantiserade om det på bussen. Det känns konstigt med en ny agenda. Att den andra är färdigskriven. Men på ett sätt trevligt.
I kväll kommer Camilla till Amme. Och i morgon får jag träffa henne. Mysigt... kram till er.
