onsdag 18 februari
LITEN. Det finns minst två olika sätt att känna sig liten på. Det första är när jag känner mig nedtryckt, liten och barnslig, liten och obetydlig, liten och dum. Då jag inte vill öppna munnen och svara på tilltal för jag vet att jag ändå kommer att säga någonting dumt och barnsligt, bara för att stämningen är sådan. För att det nästan förväntas av mig. Jag som är liten och naiv, jag måste säga nånting oförståndigt, så att alla andra kan le åt mig och ironiskt höja ögonbrynen och fortsätta att prata vidare som om ingenting hänt. Fortsätta att ignorera mig.
Då är det bra att det andra sättet också finns. När jag känner mig trygg och säker, fast jag vet att jag är minst och den som är mest okunnig och den som skall lyssna ordentligt för att få veta allt jag bör veta. När jag lugnt kan luta mig tillbaka med en annans kind mot min och försöka att förstå och jag vet att det kommer att gå att begripa, eftersom jag känner mig väl till mods.
Det är en sådan enorm skillnad mellan dessa två. Jag vet inte vad som gör skillnaden, annat än människorna jag umgås med. Det är nånting i ögonen tror jag, nånting i sättet de har att vrida munnen på, tonfallet...
Gud skall veta att det frestar
att be dig kliva ner
kliv ner från dina höga hästar
Gud gav mig mod att insistera
på att själv få dirigera
för det är inte svårt att se
att du begriper inget alls
låt mig säga som det är
du ger mig skäl att vara motvalls
LIKADANT. Den lille pojken kysser det smutsiga bussfönstret med sina rosa läppar och pressar sin mörka panna hårt, hårt mot det. Hans mössa blir skrynklig, medan ögonen följer den grå vägens alla böjningar. Hans envetna kommentarer fyller hela den sömniga bussen. Den mörka kvinnan bredvid, modern, försöker tysta honom utan resultat.
- Hur ser det ut i Irak mamma? frågar han.
Hon böjer på huvudet, tyst.
- Hur ser bussarna ut?
- Likadana som här, svarar hon.
- Och fåglarna? Är de likadana?
- Ja.
- Mamma, finns det cyklar i Irak?
Hon biter sig besvärat i läppen och han får syn på mig, som sitter snett mittemot, allvarlig med ett vitt hårspänne i håret.
- Och folken? Ser dom ut likadant som hon där?
Han pekar. På mig, som ler besvärat. Mamman ser eftersinnande, tankfull ut.
- Nej. Det gör de inte.
Och plötsligt ler hon kraftfullt, på något sätt stolt.
- De ser nog mer ut som du och jag.
Hon kramar om honom och sneglar vänligt på mig, som sträcker mig fram mot den rödvita stoppknappen och plingar, för nu skall jag av.
Ditt hår lyste i solen
då du hjälpte mig av med kjolen
du knäppte långsamt upp min blus
vi kunde vara nakna för den tiden var så ljus
Allt var enkelt, inget tycktes svårt
då skall väl inte ödet vara så hårt
trots att tusen tecken talar sitt tydliga språk
tusen tecken tydligt vill skilja oss åt
inte kan ödet vara så hårt
LAGOMT. Idag är en typisk mellandag, en paus-dag, då jag sitter och nynnar framför datorn, skriver på mitt Vietnam-arbete och lyssnar på Lisa Ekdahl. Samtidigt bearbetar jag, ältar, går igenom allt som hänt och ler åt det. Drar för gardinerna eftersom solljuset lyser direkt på dataskärmen. Snart skall jag gå ner och äta lunch och titta på OS. Allt är sådär passande, rimligt, lagomt bra.
|
|
|
|
