fredag 27 februari

ERR: INVALID DIM. Visst visst. Det är klart att miniräknaren skall vara trulig och elak och haka upp sig, bara för att jag verkligen behöver den. A-kurs prov på tisdag. Repeterar just nu funktioner, är i stort behov av att rita grafer för att sedan kunna hitta nollställena och värdemängden och definitionsmängden. Men icke. Grafen försvinner gång på gång.
     Det går tre kvart, jag läser febrilt i min massiva instruktionsbok. Till slut lyckas jag - hittar en knapp som jag antagligen kommit åt av misstag, trycker off och sedan är den inte invalid dim längre. Sån tur.

DET BLÅSER. Jag avskyr det. Att mödosamt dra sig upp för backen i motvinden, få tårar i ögonen av det vimlande gruset, näsan rinner, håret kastas av och an. Jag går där och jag suckar över mig själv och försöker förstå och begripa och ta till mig. Desperat behov av beskydd. Från mig själv.
     Med vissa människor kan jag vara den glada, ironiska, distanserade Kristin. Bara med vissa. Inte med alla, inte med dem jag tycker allra mest om. För den glada, ironiska, distanserade Kristin är inte jag. Utan den jag vill vara. Trots det är det bättre med de som jag kan vara mig själv med. De som tycker om mig för den jag är. Inte den jag vill vara.
     Jag vet inte om det är sant. Men det låter bra. Insiktsfullt på något sätt.

LÖGNER. Att göra om händelser, att försköna dem, plocka fram det allra bästa, sudda ut det svåra och bittra. Lägga till egna drömmar, lustigheter. Att ljuga sig till ett vackrare liv. Det gör jag hela tiden. Jag är på en plats, någonting händer, jag tänker hur fint det hade varit om det hade hänt på ett annat sätt, jag ler, jag bestämmer mig för att det hände på det sättet och jag kommer ihåg det som att det hände så.
     Sedan går jag hem och uppdaterar eller skriver dagbok eller agenda och drabbas inte av dåligt samvete alls för att jag ljuger, enligt mig har det hänt så och jag kommer ihåg det så och jag kan se det framför mig som om det faktiskt har hänt.

FEL BETONING. Vi sjunker ner på sätena i bussen hem. Mikael klagar över att det gör ont i benen. Magnus är alldeles tyst - måste vara trött. De och nästan samtliga av de andra killarna i klassen har spelat Laser-game, och är alldeles uppfyllda av det stora i att leka krig.
     Hur som helst så säger ingen någonting, alla kisar bara sömnigt mot solen som går ner över Växjösjön och lyssnar förstrött på två förståndshandikappade som sitter längst fram och pratar. Vi ler, men inte hånfulla leenden, utan överraskande, tagna. De talar så försiktigt, snällt, lättjefullt. Som fredliga barn. Man blir på gott humör av att lyssna på dem.

FYRA VECKOR. Av högsta lycka och harmoni, idylliska Teknikum och min godeligoda pojkvän. Jag trivs med det. Ingenting kan förstöra det, för det tänker jag inte tillåta.