Det har varit så oerhört svårt att uppdatera på sistone. Dels för att jag vet att så många läser vad jag skriver, och dels för att jag inte tycker att det har hänt så mycket som jag kan skriva om. Ibland har jag tvivlat på om jag skall fortsätta att skriva, om jag fortfarande tycker att det är lika roligt. Flera gånger har jag börjat att skriva, men tröttnat, och tyckt att det inte duger.
      Men så får man ett himla positivt och inspirerande mail från en som läser och tycker om det jag skrivit, och allt förändras. Plötsligt. Och jag tänker att: "Oj, det har ju hänt en del förstås, och jag KAN ju faktiskt försöka att skriva LITE om det. Åtminstone." Så nu kommer det.

OM GÅRDAGEN. Åker misslynt med skolbussen och bävar inför dagen, den sista innan sportlovet.
      Först: historiediskussion i en tio-grupp. Om det kalla kriget, om Sveriges situation, om koloniernas frigörelse. Sitter på helspänn och slappnar inte av förrän klockan är kvart i nio och vi får gå. Ändå har jag sagt en del, mer än jag någonsin trodde att jag skulle våga göra. Helt överlycklig att det är över. Återstår endast en sista prövning - svenskaföredraget på eftermiddagen.
      Går och lämnar in våra valblanketter inför nästa termin. Jag och Kristoffer och några till i klassen har ändrat inriktning från teknisk till natur. Och data som individuellt val, fördjupning i det jag redan har. Blir nog bra... Nynnar på You're bloody well right med Supertramp och pratar med Kristoffer. Pernilla insisterar på att jag ber studierektorn att jag kommer i hennes klass, om vi måste byta. Piggar upp, att någon visar att de bryr sig. Amme är ledig, för sin resa till Lund. Önskar att hon vore här.
      Vi är många som håller föredrag på svenskan. Per Feuk pratar om hur det brukar gå till när han fiskar. Hans ögon lyser när han beskriver hur mörten brukar sprattla när han sätter den på kroken och alla ler imponerade. Marie pratar försiktigt (enligt Sopelsa) om Paris sevärdheter, och jag pladdrar muntert på om Selma Lagerlöf. Har tydligen alltför många personliga åsikter, enligt vissa. Men de vet inte om det är bra eller dåligt. Osäker på hur jag skall ta det. Kristoffer är jättesöt i sin vita dräkt när han pratar om sin kampsport och Mikael försöker att inte frambringa så många "öööh".
      Sedan plötsligt är det bara sportlov och jag vet inte hur det gick till. Vi går lyckligt nerför trapporna och vänder hemåt för att genast somna till Enya på högsta volym. Det är ju det jag sagt. Godnattmusik.

OM IDAG. Vaknar efter en hemsk madröm, samma mardröm som återkommer med jämna mellanrum. Att det är någon som försöker ta sig in genom altandörren. Jag vet inte vad som är så skrämmande med den, men varje gång vaknar jag alldeles mörbultad och på extremt dåligt och lättretat humör.
      Är ändå helt utsövd och sitter bara framför fönstret och tittar ut en lång stund. Det är nämligen sol, en fin skinande underbar sol, vilket är väldigt ovanligt, och all snö är nästan borta och jag kan höra fåglarna sjunga genom fönstren. Och jag och Kristoffer har varit tillsammans i två veckor. Sedan stiger jag upp och lyssnar på Supertramp, för jag lyssnar konstant på musik nuförtiden.
      Bakar bröd och sitter och äter frukost när jag kommer att tänka på mitt busskort och börjar leta efter det i väskan. Det är b o r t a. Rusar ut i hallen, busskortet finns varken i fickorna i jackan eller i fodret i jackan eller i plånboken eller på golvet. Springer i vild karriär och letar igenom övervåningen utan resultat. På nedvägen snavar jag över någonting och faller handlöst utför trappan. Tar emot med armbågarna och skrubbar upp dem. Får sätta på plåster. Tänker på dagens datum och inser sambandet. Hittar busskortet utomhus på trappen. Oroar mig över att det fått frostskador. Men icke. Det skulle faktiskt inte ha undrat mig.
      Sitter på busshållplatsen och solar mig. Bussen kommer, dörrarna öppnas och busschauffören sticker ut huvudet och flinar.
- Jaså här sitter du och ser ljuv ut!?
Hihi. Jag ler och han ler och snart stannar bussen och jag vandrar nerför backen nedåt fläkten och genom lekparken med det stora trädet med sköra grenar och uppför den knarrande trappan och ringer på och dörren öppnas och jag springer in i Kristoffers famn. Vi är ute och går i solskenet och det är inte kyligt alls och vi pratar om hus och går förbi ett fågelbad som är där för att hedra våra två avlidna biskopar som dog i en tragisk bilolycka för något år sedan.
      Förbi Teknikum för att lämna in Ammes fysiklabb, som vi äntligen lyckats skriva ut. Går där och är lyckliga och ler åt att vissa i klassen sagt att de tycker att vi passar bra ihop och allt är så bra. Fast en sak börjar jag fundera på. Varför kan jag inte bara ta emot komplimanger och erkänna för mig själv att jag förtjänar dem? När någon säger att jag är duktig eller snäll eller trevlig eller helt enkelt underbar så slår jag ner blicken och ler och säger "neeej då." Hm. Sådan är jag.

OM ALLA HJÄRTANS DAG. Jag skall verkligen anstränga mig att vara snäll och ringa pappa och skriva ett gulligt kort till mamma och inte väcka henne för tidigt och ge henne frukost på sängen. Sen skall jag bara ta det lugnt, gå ut och gå om det är fint väder och skriva dagbok och längta till kvällen då jag skall träffa min pojkvän. Dessutom kommer Amme hem på söndagen. What a day, a year, a life it is.