Söndag 8 februari

Söndagar är alltid precis likadana. Går omkring i en stor rosa luddig myströja och har håret i en slarvig knut i nacken och orkar inte ta på mig mina linser förrän på kvällen. Ser suddigt, snavar över saker och svär. Allt som jag inte orkat, hunnit, brytt mig om på lördagen skall hinnas med.

Idag: det kalla kriget. Apartheid. Vietnamkriget. Har nästan redan gett upp. Jag kommer aldrig att hinna lära mig allt jag borde kunna tills i morrn. Får nog skippa förhöret då, ta det på torsdag i stället. Läste en hel del igår, faktiskt, och blev helt ställd. Det är så mycket jag inte visste, som jag fick reda på igår. Antagligen är det ännu mer jag inte vet ännu. Alltid ett skäl till att återgå till läxböckerna.

I går kväll var jag hemma hos Amme. Jättetrevligt. Hon är en possimisst. Nu har jag huvudvärk, har tagit två alvedon och lyssnar på Supertramp och drömmer mig bort.

Dreamer, you know you are a dreamer
Well can you put your hands in your head, oh no!
I said dreamer, your're nothing but a dreamer
Well can you put your hands in your head, oh no!
I said :"Far out, - What a day, a year, a life it is!

Sanningen, meningen... vad är det som gör att det alltid är andras sanning som är sanningen, andras mening som är meningen? Aldrig min mening eller min sanning.
Så stod det i ett mail jag fick häromdagen. Ett av de märkligaste mailen jag någonsin fått. Men jag förstod det. Fast jag inte förstod det. Felet med det var att jag inte riktigt kunde ta till mig det. För det är så olikt min egen situation. Och jag är nog ganska så glad över det.

Pratar i telefon med Kristoffer. Har saknat honom gränslöst - ungefär. Men faktiskt. Allvarligt. Alldeles alldeles allvarligt. Vi ses i morgon, men det känns som en evighet tills dess. Det är alltid lika svårt att lägga på luren. Efteråt återstår bara tomhet. Om man inte sätter på Supertramp på högsta volym förstås.