Jag har aldrig varit så tacksam över att få leva som denna morgon. Hela jag liksom jublar. Jag dog i natt, flera gånger dog jag, och jag visste hela tiden att jag skulle dö för jag var sjuk och när jag slog upp ögonen och rummet var ljust så blev jag räddare än jag någonsin varit förut. Jag har aldrig varit med om en verkligare dröm, eller en mer skrämmande.

Om alla mina drömmar är signaler från det undermedvetna, så är det hemska saker jag förtränger, ständigt. Som jag sa till min pojke i går, ibland är jag rädd för vem jag håller på att bli.

Ibland får man gensvar, ibland inte. Ibland blir man besviken, ibland överraskad. Men aldrig aldrig blir det som man väntar sig. Och det är tur.