18 AUGUSTI
Skulle jag vilja ha tillbaka den gamla tiden? Är det överhuvudtaget möjligt? Och är det värt det, att allting blir en ända lång repris av något som var förut?
Ja. Nej. Nej.
Ibland kan jag längta som intensivast efter någon när personen står precis framför mig, därför att hon är så närvarande, så fysisk, men samtidigt så oåtkomlig. Det är en sak att träffas, en annan sak att nå fram.
Det finns tillfällen då olycka och lycka går väldigt mycket i varandra. Då jag är som olyckligast, har jag också som lättast att bli som lyckligast. Ofta är jag olycklig och lycklig samtidigt, som om jag inte kunde bestämma mig för vilket jag helst vill vara.
Och när jag är ledsen, så vill jag ju vara modig och visa mina känslor och min olycka. Samtidigt som det är modigt att vara lycklig. Därför är det behändigt att vara båda delarna. Men jag anar att allt är bara tonårstjafs som jag snart växer ifrån. Hoppas, hoppas.
