Går långsamt, dröjande, varsamt. Under paraplyet. Det läcker in. Jag får små vattendroppar i nacken. Lutar mig mot Kristoffers axel. Nynnar på Just as Long. Han har ett brunt stänk i sina ögon. Håll kvar, håll kvar.

Ibland önskar man att det fanns en Undo-knapp i verkligheten. När jag sagt något dumt, skrivit fel med bläckpennan eller helt enkelt bara vill göra om något, då vrider jag genast händerna efter min Undo-knapp. Och blir besviken när jag märker att det inte finns någon.

Jag trivs så här. Måtte inget förändras. Någonsin.