Det finns mycket att säga, om resan och om allting, men jag avstår helst. Och skriver bara något litet om en norrman på järnvägsstationen.

Vi hade ett uppehåll i Göteborg på två timmar och skulle helst äta nånting till lunch. Jag valde bord: ett längst inne i hörnet, jämte en medelålders man med ett stort ölglas, fingrande på sin sladdlösa telefon. Jag satt där och väntade på att maten skulle bli färdig. Hade ingenting att göra, förutom att snegla på ett ungt par mittemot och väva ihop en liten romantisk idyll för hur de hade träffats och vad han hette och att hon gett honom de snygga glasögonen i julklapp... och allt möjligt. Som sagt, jag älskar att göra situationer vackrare. Med ord eller tankar.

Under tiden sneglade han på mig, inte diskret som man brukar, utan riktigt ordenligt. Tre gånger vände han sig om och frågade vad klockan var, trots att han minsann hade en klocka på armen och det fanns ett stort urverk på väggen. Jag suckade till slut åt hans norska frågvisa brytning och reste mig för att gå och hitta ett annat bord. Då lyckades jag naturligtvis tappa min ena vante vilken han genast slängde sig på och plockade upp, ständigt med ett charmigt leende på sina medelålders läppar. Huh.

Och jag sa tack och log pliktskyldigast och gick, men han hejdade mig och sa Ursäkta.
- Va? sa jag och trodde inte mina öron när han fortsatte.
- Jag såg att du har köpt Rebecka Törnqvists senaste?
- Eh? sa jag och såg säkert ut som ett frågetecken hela jag. Jo, det stämmer.
- Jag trodde bara inte att unga kvinnor som du lyssnade på just henne. Det brukar vara äldre som...
- Kanske.
En demonstrativ suck från mig. Hela jag var nog ganska avspisande, när han märkte det tröttnade han och såg ansträngd ut och sa inget mer och jag gick.

Och under den resterande tågresan undrade jag om jag det kanske är så att jag håller på att bli stor även om det inte känns det minsta som så och jag såg nog rätt förvirrad ut. Den medelålders konduktören lade märke till det och försökte skämta, medan jag lutade mig bakåt med ett ironiskt leende på läpparna och tänkte på något trevligare.

Kristoffer till exempel. Eller Amme. Eller att det är många dagar kvar av mitt påsklov och att jag visserligen har en del att göra men att det skall nog gå och att den 29 så är det Rebecka-dags i konserthuset och då hinner jag lyssna igenom alla mina tre skivor många gånger innan dess och dessutom får jag tillbaka det stora kalaset av Amme snart och Kristoffer har kanske köpt Jackie Brown-cd och... allt. Förresten är det Ally McBeal ikväll.

Puss.