Färden började, och vinden blåste. Till slut kom sjöfararna till Trakiens kust. Där träffade de på den gamle Finevs, som missbrukat sin siargåva och därför straffats av gudarna. Gudarna hade slagit honom med blindhet och sänt över honom harpyierna, två hemska bevingade vidundrer i kvinnogestalt. Varje gång mannen skulle äta, kom de farande genom luften och rövade bort all den föda som han satt fram åt sig och besmorde med stinkande träck det lilla, som de möjligen lämnade kvar. Han plågades därför av olidlig hunger, och endast skinnet fanns kvar som hölje kring hans eländiga ben. Men när sjöfararna kom bad Finevs dem att hjälpa honom, och de fångade harpyierna i ett nät. Finevs var fri från sina plågoandar. För att tacka de hjälpsamma männen siade Finevs om två väldiga klippor, Symplegaderna, som ingen människa någonsin klarat sig oskadd igenom. De var inte fastvuxna vid marken utan slog alltjämt dånande emot varandra och krossade de oförvägna resande, som ville fara mellan dem. De skulle akta sig för Symplegaderna, siade Finevs.

Det dröjde inte länge förrän de hörde dånet av Symplegaderna, när de slog samman sina klippor. Snart försökte de komma igenom de väldiga klipporna. Vågorna skummade vilt, och förgäves försökte roddarna att komma fram genom virvlarna. När nöden var som störst kom gudinnan Atena ner från himmelen och höll tillbaka den ena av klipporna med sin vänstra hand. Allt sedan Jason och hans skepp lyckades komma igenom Symplegaderna har de blivit faststående, ty ödet hade bestämt så.

                                                                                                                                 >