|
23/2 1944 Sen igår är det härligt väder ute och jag känner mig uppiggad. Nästan varje morgon går jag upp på vinden, där Peter arbetar, för att låta den unkna stugluften vädras ut ur mina lungor. Från min älsklingsplats på golvet tittar jag ut på den blå himlen, på det nakna kastanjeträdet på vars kvistar små knoppar skimrar, på måsarna och andra fåglar, som i sin glidflykt glänser som silver. Peter stod och lutade huvudet mot den tjocka bjälken, jag satt, vi andades in luften och kände något som inte gick att uttrycka i ord. Vi såg en lång stund ut genom fönstret och när han sen måste gå och hugga ved hade jag hunnit komma underfund med att han är en fin pojke. Han klättrade uppför trappan, och den kvart han högg ved sa vi fortfarande inte ett ord. Från platsen där jag stod, tittade jag på honom och jag såg hur han försökte göra sitt bästa, när han högg, för att visa mig sin kraft. Men jag tittade också ut genom det öppna fönstret över ett stort stycke av Amsterdam, över alla taken bort mot horisonten, som var så ljust blå att man knappt kunde urskilja skiljelinjen. "Så länge det här finns", tänkte jag, "och jag får uppleva det, detta solsken, himlen utan moln, så länge kan jag inte vara ledsen." För var och en som är ensam och olycklig är det bästa botemedlet att gå ut, nånstans där man är alldeles ensam, ensam med himlen, naturen och Gud. Först då, bara då känner man, att allt är som det måste vara, att Gud vill se människorna lyckliga i sin enkla, men vackra natur. Så länge det är så - och det kommer det väl alltid att vara - vet jag, att det under alla omständigheter finns tröst för varenda sorg. Och jag tror fullt och fast, att naturen lyfter bort en del av våra bekymmer. O, vem vet, kanske dröjer det inte länge tills jag kan dela den här underbara lyckokänslan med nån som känner likadant som jag. 19/3 1944 Han stod till vänster om det öppna fönstret. Jag ställde mig till höger om det. Det går mycket bättre att prata i halvmörker än i fullt ljus. Det tror jag Peter tycker också. Vi pratade om så mycket, ja, så mycket att jag omöjligt kan skriva ner alltihop. Men det var underbart, det var den härligaste kvällen sen jag kom hit. 19/4 1944 Vad är skönare i världen än att genom ett öppet fönster se på naturen, höra fåglarna sjunga, känna solen på sina kinder och hålla en älskad pojke i sina armar? Det är så lugnt och tryggt att känna hans arm om mig, att veta att han är så nära och ändå tiga, det kan inte vara något ont i det, den fridfullheten är så ljuvlig. O, om vi ändå aldrig blev störda mer, inte ens av Mouchi. 26/5 1944 Jag undrar ofta om det inte hade varit bättre för oss alla, om vi inte gått under jorden, om vi nu vore döda och inte hade behövt uthärda allt det här eländet, framförallt för att våra beskyddare då inte skulle behöva riskera nånting. Men också för den tanken rygger vi tillbaka. Vi klamrar oss ändå fast vid livet. Vi har ännu inte glömt naturens röst, vi hoppas, hoppas på allt. Låt nånting hända snart, i värsta fall att de skjuter. Det kan inte vara mer fasansfullt än den här ovissheten. Låt slutet komma, också om det är hårt, då vet vi åtminstone om vi ska segra eller gå under. |
|