|
16/9 1943 Det underliga förhållandet mellan oss här blir allt sämre ju längre det varar. Vid bordet vågar ingen längre öppna munnen, om inte för att stoppa in maten, för vartenda ord man säger väcker förargelse eller blir missuppfattat. Jag slukar dagligen valerianatabletter mot ångest och depression, men det hindrar inte att min stämning nästa dag är ännu sämre. Att en gång kunna skratta högt och gott skulle hjälpa mer än tio tabletter, men vi har visst glömt att skratta. Ibland är jag rädd, att jag av allt allvar ska få ett långt, långt, ansikte och nerhängande mun. Det är inte bättre för de andra, alla ser med bävande känslor fram mot det hemska som heter vintern. 8/11 1943 Om du läser igenom mina brev någon gång så kommer du att märka, i hur olika sinnesstämningar de är skrivna. Jag tycker själv det är tråkigt att jag är så beroende av stämningarna här i gårdshuset, och det är förresten inte bara jag, vi är det allesammans. När jag har läst en bok, som har gjort intryck på mig, måste jag först ordna till inne i mig själv, innan jag går till de andra, annars tror de att jag blivit tokig. För tillfället är jag, som du nog märker, inne i en period av nedslagenhet. Jag kan inte förklara hur jag blir så här, men jag tror att det är en slags feghet som jag inte själv kan rå på. (...) Miep säger ofta, att hon avundas oss för att vi lever i lugn och ro här. Det kan visserligen vara sant, men hon tänker inte på vår ångest. Jag kan inte föreställa mig att världen nånsin blir som förr igen. (...) Jag ser oss åtta här och gårdshuset, som om vi vore ett stycke blå himmel, omringat av tunga, svarta regnmoln. Den runda avskilda fläcken, som vi står på, är ännu lugn, men molnen rycker hela tiden närmare inpå oss, så att ringen, som skiljer oss från den annalkande faran, hela tiden blir trängre. Nu är vi så tätt omgivna av faran och mörkret, att vi i vår förtvivlan att finna en utväg upphetsade vänder oss mot varandra. Vi tittar alla neråt, där människorna kämpar mot varandra, vi tittar alla uppåt, där det är lugnt och gott, men vi är avskurna genom den massa, som inte låter oss komma dit upp, utan som står framför oss som en ogenomtränglig mur, som kommer att krossa oss en gång, men ännu inte kan. Jag kan inte göra annat än ropa och bönfalla: "O ring, ring, bli större och öppna dig för oss!" |
|