|
2/4 1943 Jag har åter en förskräcklig sak på mitt syndaregister. I går kväll satt jag och väntade att pappa, som vanligt, skulle komma och säga godnatt och läsa aftonbön med mig, då mamma i stället kom. Hon satte sig hos mig på sängen och frågade vänligt, liksom tvekande: "Anne, pappa kan inte komma än, vi två kan väl be?" "Nej, mamma", svarade jag. Mamma reste sig upp, stod ett ögonblick stilla bredvid min säng och gick sen långsamt mot dörren. Plötsligt vände hon sig om och sade med förvridet ansikte: "Jag vill inte vara ond, kärlek låter inte tvinga sig." Ett par tårar rann nerför hennes kinder, när hon gick ut genom dörren. Jag låg kvar alldeles stilla och tyckte genast själv, att det var avskyvärt att jag hade stött bort henne så där brutalt, men jag visste på samma gång att jag inte hade kunnat svara annorlunda. Jag kan inte hyckla, och mot min vilja be med henne. Jag kan det helt enkelt inte. Jag har medlidande med mamma, väldigt mycket medlidande, för nu har jag för första gången märkt, att hon inte är likgiltig för mitt kyliga sätt mot henne. Jag såg hur underligt hennes ansikte var, när hon talade om kärleken som inte lät tvinga sig. 26/7 1943 (...) Halv tre var Margot färdig med sitt kontorsarbete, men hon hade inte ens hunnit packa ihop sina saker när sirenerna tjöt igen, och då gick jag upp i övervåningen med henne. Det var hög tid, för vi hade inte varit uppe i mer än fem minuter förrän de började skjuta så hårt att vi gick och ställde oss i korridoren. Man hörde hur bomberna slog ner i husen. Jag klämde min flyktväska intill mig, mer för att ha nånting att hålla i än för att fly, för vi kan ju inte fly någonstans. För om vi i yttersta nöd skulle behöva fly, så är gatan lika livsfarlig för oss som bombardemanget. Efter en halvtimme avtog bombningarna, men verksamheten i huset tilltog. Peter kom ner från sin utkiksplats på vinden och herr Dussel var i stora kontoret, fru van Daan kände sig säkrare i privatkontoret, herr van Daan hade sett på genom takfönstret och vi som var nere gick nu också upp för att se rökmolnen från Amsterdams hamn, som herr van Daan hade berättat om. Snart kände man också brandröken, det verkade som om det låg en tjock dimma över stan. |
|