8/7 1944
Firmans förste ombud, herr B, har varit i Beverwijk, och där kom han över jordgubbar. De kom hit, dammiga och fulla av sand, men i stora mängder, inte mindre än 24 lådor till kontoret och oss. Vi kokade genast in åtta burkar och gjorde 8 krukor marmelad. (...) Med en konstig känsla i magen kom jag in i kontorsköket: Miep, Elli, Koophius, Henk, pappa, Peter, underjordiska och tjänstemannastab huller om buller och det mitt på ljusan dan!
Genom gardinerna kan man inte titta in, men vi pratade ju högljutt, vi slog i dörrarna, jag darrade av upphetsning och förskräckelse. Ja, men vi är inte några underjordiska mer, flög det genom mig. Så kände jag det när jag åter visade mig ute i världen. (..)
Halv två kommer Kraler äntligen. "Du gode Gud, jag ser ingenting, ingenting annat än jordgubbar, min frukost jordgubbar. Henk äter jordgubbar, Koophius snaskar jordgubbar, Miep kokar jordgubbar, jag luktar jordgubbar, jag vill inte veta av den röda smörjan mera och går hit upp, och då sitter man här och sköljer jordgubbar!" (...)
Nu kokar pappa marmelad varenda kväll. Vi äter gröt med jordgubbar, kärnmjölk med jordgubbar, bröd med jordgubbar, jordgubbar till efterrätt, jordgubbar med socker, jordgubbar med sand. Två dagar dansar jordgubbar omkring överallt, jordgubbar, jordgubbar.
15/7 1944
Jag gjorde mig en drömbild av honom, såg honom som en fin, tyst, känslig pojke, som
var i stort behov av kärlek och vänskap. Jag måste någon gång tala ut med en levande
människa, jag ville ha en vän som hjälpte mig på vägen, jag lyckades i det
besvärliga arbetet att sakta men säkert vända honom helt till mig. Nu klamrar han sig fast vid mig och jag ser tills vidare ingen utväg att få honom loss
och ställa honom på egna fötter igen. Eftersom jag ganska snart kom underfund med att
han aldrig kunde bli den sorts vän jag behövde, försökte jag att åtminstone få honom
ut ur hans förkrympta tillvaro, så att han skulle bli i stånd att njuta av sin ungdom. (...)
Det är ett under att jag inte har gett upp alla förhoppningar, för de verkar onaturliga och ogenomförbara. Ändå håller jag trots allt fast vid dem för att jag ännu tror på det goda hos människan. Det är omöjligt för mig att grunda mitt liv på död, elände och förvirring. Jag ser hur världen alltmer förvandlas till en öken, jag hör allt starkare det annalkande ovädret, som ska döda också oss, jag känner med i miljoner människors lidande och ändå, när jag tittar upp mot himlen, tror jag att allt åter ska vända sig till det goda, att också denna hårdhet ska få ett slut, att åter fred ska prägla världsordningen.
|
|
|
Anne fyller femton år sex dagar efter invasionen i Normandie i Frankrike. Befrielsen
dröjer ännu, och livet känns alltmer instängt. Så småningom märker Anne att hon
saknar någonting i sitt förhållande till Peter. Hon tycker inte att han är lika öppen
som hon, och hon undrar om hon misstagit sig på honom och känner sig besviken. Är han
ytlig eller är han bara blyg? Hon skriver att hon är medveten om att det var hon som
sökte upp honom, och tvingade sitt förtroende på honom. Gjorde hon fel?
|
|
|
Den 1 augusti 1944 skriver Anne för sista gången i sin dagbok. Hon känner sig ledsen över att de andra i Gårdshuset
egentligen bara känner en sida av henne, hennes dåliga sida. Annes själ är splittrad i
två. De goda sidorna känner ingen till, och hon tror att det är därför så få
människor tycker om henne. Men hon kan inte förmå sig själv att visa sig som hon är,
hon är rädd att de då skall skratta åt henne och inte ta henne på allvar.
|
|
|