9/7 1942
(...)Hela dagen strömmade ett ljumt regn. Vi klädde allesammans på oss så tjockt som om vi skulle övernatta i kylskåp. För vi ville ju ta med oss så mycket kläder som möjligt. Ingen jude i vår situation skulle våga gå på gatan med en resväska i handen. Jag hade på mig två linnen, två par strumpor, tre par byxor och en underklänning, över det en klänning, så kjol och så jacka och sommarkappa, mina bästa skor, pampuscher, schal, mössa och alla möjliga andra saker. Redan innan jag gick hemifrån så höll jag på att kvävas, men det var det ingen som brydde sig om.

(...) Så sprang vi då i hällande regn, var och en med en portfölj och en kasse, proppfull med saker i en enda röra. Arbetare som tidigt på morgonen var på väg till sitt arbete tittade medlidsamt på oss. Man såg tydligt på deras ansikten hur ont det gjorde dem, att de inte kunde hjälpa oss, men den gula stjärnan talade för sig själv.

11/7 1942
Pappa, mamma och Margot kan inte vänja sig vid slagen från Westertorenklockan, som slår varje halvtimme. Men jag tycker tvärtom att det är mycket vackert och i synnerhet om natten verkar det lugnande på mig. (...)
Jag tror att jag aldrig kommer att känna mig hemma här. Men jag menar inte precis heller att jag tycker att det är ohemtrevligt eller trist. Det förefaller mig ibland som om jag bodde på något slags konstigt pensionat. Underlig uppfattning av att ha gått under jorden, men så känner jag det. Det här gårdshuset är verkligen ett idealiskt gömställe. Fast det är fuktigt och snett och vint, tror jag inte att man i hela Amsterdam skulle kunna hitta något så bekvämt underjordiskt ställe, ja, kanske inte i hela Holland.(...)

Mitt emot oss ligger ett stort affärshus och till vänster en möbelsnickarverkstad. I de byggnaderna finns efter stängningsdags ingen människa, men det kan ju hända att något ljud i alla fall kunde tränga igenom. Därför har vi förbjudit Margot, som är förfärligt förkyld, att hosta. Stackarn måste sätta i sig hostmedicin hela natten. Jag glädjer mig åt van Daans, som kommer om tisdag. Då blir det mycket trevligare här, inte så tyst. Den här tystnaden gör mig nämligen fruktansvärt nervös, och jag skulle ge mycket för att en av våra beskyddare bodde här.

I juli 1942 skickar tyskarna ut inkallelseorder till tusentals judar för första gången, bland dem Annes sextonåriga syster Margot. Hon måste bege sig till uppsamlingslägret Westerbork i nordöstra Holland, för att senare föras till fångläger i Tyskland. Under de kommande åren kommer alla judar i de ockuperade länderna inkallas och deporteras till koncentrationsläger. Eftersom inte särskilt många judar kommer frivilligt, tar tyska hemliga polisen Gestapo till hårdare metoder.

Nu bestämmer sig hela familjen Frank för att gå under jorden - genast! Det är enda chansen för dem att klara sig undan Hitlers koncentrationsläger. De lämnar sin våning, allt tyder på att de lämnat hemmet i största brådska och utan att tveka. De måste gå till fots till Prinsengracht där Gårdshuset ligger.

Anne delar sovrum med systern Margot och föräldrarna har sitt sovrum bredvid. Våningen ovanför skall snart bebos av deras vänner, familjen van Daan. Det är mycket viktigt att det inte märks att de lever i Gårdshuset, därför bränner de allt avfall i kakelugnen, och håller sig tysta om dagen, tills lagerarbetarna och de andra främmande på kontoret gått hem. De får ofta besök av sina hjälpare, som handlar mat, skaffar böcker och berättar om det som sker i Amsterdam.