29/9 1942
Ja, nog får vi "underjordiska" vara med om lustiga saker! Du förstår, eftersom vi inte har något badkar, så måste vi tvätta oss i en balja och eftersom det finns varmvatten på kontoret (med det menar jag alltid hela nedervåningen) så går vi sju i tur och ordning dit ner för att njuta av varmvattnet.
Men eftersom vi allihop är väldigt olika och en del mer generade än andra så har var och en av oss uppsökt sin speciella badplats. Peter badar i köket, fastän det har glasdörr. Innan han börjar ber han varenda av oss särskilt att inte gå förbi köket på en halvtimme. Den försiktighetsåtgärden tycker han är tillräcklig. Hans pappa badar uppe hos sig, han kånkar hellre på varmvattnet uppför alla trapporna för att få hålla till inne hos sig själv. Fru van Daan har inte badat än, hon vet inte än vilken plats hon skall välja. Pappa badar i privatkontoret, mamma i köket bakom en skärm, Margot och jag har valt stora kontoret till vårt badställe. Varje lördag eftermiddag drar vi för gardinerna, och så försiggår proceduren i halvmörker. Den av oss som inte tvättar sig står och kikar i springan mellan gardinerna på folk som går förbi, de bär sig så komiskt åt ibland.

9/10 1942
Idag har jag bara sorgliga och deprimerande nyheter. Våra judiska vänner och bekanta blir bortförda i massor. Gestapo behandlar dem inte precis milt. De lastas in i boskapsvagnar och förs till Westerbork, det stora judelägret i Drente. Westerbork måste vara fruktansvärt. För hundra människor har de ett enda tvättrum och alldeles för få wc. Man säger, att alla sover huller om buller i barackerna: män, kvinnor och barn. Man hör därför talas om stor sedeslöshet. Att fly är omöjligt, nästan alla från det lägret är brännmärkta genom sina rakade huvuden eller också genom sitt judiska utseende. Om det här i Holland är så hemskt, hur förfärligt måtte det då inte vara där borta, dit de skickas? Vi antar att de flesta blir mördade. Engelska radion talar om gaskamrar, och det är kanske när allt kommer omkring det snabbaste dödssättet. Miep har berättat om fruktansvärda saker och är själv mycket upprörd. Härom natten satt en gammal handikappad kvinna utanför hennes dörr. Hon måste sitta där och vänta på Gestapo, som far omkring och samlar upp människor. Hon var så rädd att hon darrade, den stackars gamla - luftvärnskanonerna dånade, strålkastarnas ljus skar genom mörkret, ljudet från de engelska flygmaskinerna ekade mellan husväggarna. Men Miep vågade inte ta in den gamla kvinnan. Tyskarna straffar sånt förfärligt hårt.

7/11 1942
Jag väntar något av pappa som han inte kan ge mig. Jag är inte svartsjuk på Margot och begär varken hennes intelligens eller skönhet. Det jag vill ha, det är pappas äkta, sanna kärlek, inte bara som hans barn utan som Anne i och för sig. Jag klamrar mig fast vid pappa för han är den ende som ännu håller min familjekänsla levande. Han förstår inte, att jag måste tala ut om mamma ibland. Pappa vill inte tala om mammas fel och undviker med flit varje samtal i den riktningen. Och ändå plågas jag så av mammas sätt. Ofta kan jag inte behärska mig, utan säger till henne hur ironisk och hård jag tycker att hon är och hur lite hänsyn jag tycker hon tar till mig.

Medan många judar i Amsterdam arresteras och förs bort till förintelseläger, lever familjerna Frank och van Daan skyddat i sitt gårdshus. De är medvetna om att de är lyckligare lottade än många andra, men priset de måste betala för sin trygghet är högt. Isoleringen, instängdheten och rädslan för att de skall upptäckas och föras bort gör att de ofta grälar. Det är framför allt Anne som råkar illa ut, för sin frispråkhet och livsglädje som många anser opassande.

Gårdshusets innevånare tänker ofta på de olyckliga människorna därute i Amsterdam, som saknar gömställe och kommer fram till att det faktiskt finns plats för ännu en person hos dem. När judeförföljelsena blir allt hemskare bestämmer de sig för att bjuda dit en person de känner väl och som de tror kan passa bra ihop med de andra, Fritz Pjeffer. Han anländer, förvånad över att hitta familjen Frank och van Daans i Amsterdam. Rykten går att de flytt till Schweiz. Anne får dela rum med herr Dussel, Margot flyttar in till föräldrarna. Anne tycker inte att hennes mamma Edith förstår henne och söker sig i stället till sin pappa.
Dagarna går långsamt, det blir vinter och kyligt. Anne och Margot lär sig att stenografera och pluggar i hopp om att snart få börja skolan igen. Om kvällarna lyssnar de på Radio Oranje, den hemliga holländska radiosändaren som sänder från London.