4/8 1944
Det är en vacker och varm
sommardag. Otto Frank går upp till Peter för att ge honom en lektion i engelska. Klockan
är halv elva. Plötsligt höjer Peter handen. Han ser skrämd ut. Nerifrån hörs ljud,
främmande röster, högljudda, hotfulla mansröster.
Samtidigt nere på kontoret hos Miep, Koophius, Kraler och Elli har fem män stigit in.
Det är en tysk polis och fyra andra civilklädda män, antagligen holländska nazister.
De vet allting om gömstället och Kraler får order om att följa med dem. De går fram
till bokhyllan, vrider den åt sidan, hittar dörren och går in i Gårdshuset.
En av holländarna hotar Otto och Peter med pistol och tvingar dem att gå ned till de
andra. Den tyske polisen kräver att alla pengar och smycken skall överlämnas till
honom. De åtta invånarna i Gårdshuset får packa ner lite kläder. Kraler och Koophius
arresteras också och får följa med till polishuset med de andra. De stängs in i en
cell på polisstationen och flyttas fyra dagar senare till uppsamlingslägret Westerbork.
Hela augusti hålls de inspärrade i den sk straffbaracken, eftersom de är
"straffbara fångar", de gick under jorden i stället för att registrera sig.
Varje vecka går från Westerbork ett godståg med män, kvinnor och barn till de tyska
förintelselägren. De åtta från Gårdshuset är med på de sista tåget som avgår till
Auschwitz i Polen.
Miep och Elli räddar Annes dagbok och familjen Franks familjealbum innan PULS bilen
kommer och hämtar allting som finns kvar efter familjen Frank, van Daans och Dussel från
gömstället. Koophius och Kraler placeras i fångläger men klarar sig ut därifrån med
livet i behåll.
Tågresan till Polen tar tre dagar. Med på tåget är mer än tusen fångar, alla sitter
hopträngda i olika godsvagnar. När man kommer fram till Auschwitz äger ett urval rum.
De som inte är arbetsföra och de som är under femton år skickas direkt till
gaskamrarna. Anne undkommer det ödet, eftersom hon fyllt femton. Män och kvinnor
dirigeras åt olika håll. Edith Frank, hennes två döttrar och fru van Daan följs åt
till Birkenau, kvinnolägret. Herrarna placeras i manslägret. Peters pappa, herr van
Daan, gasas ihjäl efter ett par veckor i Auschwitz. Fångarna får knappt någonting att
äta, många dör av sjukdomar eller av misshandel. Albert Dussel avlider i december samma
år.
Anne och Margot tvingas lämna sin mamma kvar i Birkenau, då de skall förflyttas från
Auschwitz till koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland. Edith Frank lever bara
några månader efter att de flyttats. Peter van Daan flyttas från Auschwitz tio dagar
innan lägret befrias av ryska armén och dör i ett läger i Österrike i maj. Peters mor
fru van Daan avlider samma vår i ett läger i Tjeckoslovakien, dit hon flyttats.
Anne och Margot drabbas båda två av tyfus i den kalla baracken i Bergen-Belsen. De är
kalrakade, de fryser och är magra. Anne plågas så av klädlössen att hon slänger bort
sina kläder och draperar sig med en filt. I mars 1945 dör Margot, några dagar därefter
Anne. Månaden därpå befrias lägret av engelsmännen.
|
|
Den 4 augusti 1944 ringer telefonen på Gestapos högkvarter i Amsterdam. En röst (troligen en kvinnoröst) informerar nazisterna om att judar gömmer sig på Prinsengracht 263. Den tyske polisen Karl Silberbauer skickas dit med några medhjälpare för att söka igenom huset.
När Annes dagbok blev en storsäljare upprördes miljoner människor och frågan vem som angivit de åtta underjordiska i Gårdhuset väcktes på allvar. Flera undersökningar har gjorts under åren, men inget säkert resultat har fastställts. Hjälparna och de som arbetat på Opektas kontor har gång på gång blivit utsatta för granskning.
|
|
I sin dagbok nämner Anne den obehaglige lagerarbetaren van Maaren, med nazistsympatier. Han har varit föremål för de största misstankarna, även om bevisen inte varit tillräckliga. Otto Frank och Miep Gies var båda två övertygade om att han inte var angivaren. Miep Gies har nyligen avslöjat vem hon hela tiden misstänkt, en städerska på kontoret, Lena van Bladeren. Hon var utom sig av sorg efter att ha förlorat sin son, frivillig i tyska armén, i kriget. Hennes man var anställd på lagret.
Otto Frank ville inte veta vem som var angivaren. Man kommer antagligen heller aldrig att få veta vem det var eller hur det gick till, eller varför. Frågan är om det egentligen är särskilt viktigt att få veta? Det kommer inte att ändra historien, vi får inte Anne och de andra tillbaka. Det fanns ungefär 10 000 judar i Holland som gömde sig och gick under jorden. Mer än hälften av dem blev angivna.
|
|
|