Viktstudier på trädpiplärkor Anthus trivialis under höststräcket i sydvästra Skåne

Material och metoder

Fem lokaler har varit indragna i studien: Sotemosse (i diagram och tabeller "SOT") vid Jordberga, där Bo Petersson märkt under en följd av år, Kläggeröd på Romeleåsen ("KLÄ"), där Rickard Bergendahl stått för märkningen, Klagshamn ("KLH"), där Peter Olsson och Per Nothagen fångat och mätt, och Ljunghusen ("LJH"), där Christer Persson fångat trädpiplärka med hjälp av bandspelarlock sedan det sena åttiotalet. Under perioden 1995-97 har Peter Olsson också utfört omfattande märkningar på ren jordbruksmark vid Marklunda någon kilometer öster om Höllviken. Lokalernas läge och avstånden mellan dem framgår av fig. 1.

Fig. 1. De fem fångstlokalernas läge.

Märkningens fördelning över sträcksäsongen under de fem år då vi ansträngde oss för att mäta och väga samtidigt på de fyra lokalerna (1990-94) framgår av fig. 2, till denna mängd kommer 4.591 individer märkta i Ljunghusen, Klagshamn och Marklunda under perioden 1995-97. I samband med det här presenterade projektet har det alltså märkts i runt tal 16.000 trädpiplärkor i SV-Skåne, och märkningen fortsätter.

Fig. 2. Den samlade märkningen på de fyra märklokalerna åren 1990-94. Medianens läge utmärkt med en pil. n=11007

Fångsten i Ljunghusen är rätt speciell: sex till åtta nät kopplas i en rektangel eller ett "H" runt en videbuske och en lågvuxen björk, ovanför löper en kraftledning. Strax före gryningen startas två bandspelare som spelar trädpiplärkans sång, och dessa kör sedan oavbrutet tills märkningen avslutas mellan 9 och 12, beroende på omständigheterna. Under denna tid står ringmärkaren oavbrutet vid näten och märker direkt utan att plocka fåglarna i påse. Trädpiplärkorna landar först på kraftledningen och flyger sedan ned mot buskaget, lockade av sången. Men inte bara de, utan också alla andra arter: lövsångare, järnsparvar osv! De bästa morgnarna tar man på detta sätt 200 - 250 trädpiplärkor och 100 - 150 av de övriga arterna. Märkaren kan minska fångsten genom att ställa sig exponerat, ibland blir det nödvändigt att tömma ett nät och dra ihop det. Fångsten i Klagshamn tillgår på samma sätt, men näten har större spridning. Också vid Sotemosse och Kläggeröd har fåglarna lockats med hjälp av bandspelare.
Målet har varit att varje fångstdag ta ut ett representativt urval ur det centrala sträcket och på dessa fåglar mäta vinge och vikt samt fettklassa dem. Vägningarna har utförts med 30-grams Pesolavågar, som kalibrerats mot varandra med hjälp av vikten hos en, två och tre enkronor. I Ljunghusen och Klagshamn har fettklassningen skett enligt "Operation Baltic"-skalan (se ex. P. Busses kommentar (1983) i The Ring 116: 125-138) , vid Sotemosse enligt Ottenbys modifikation av samma skala (se fig. 3, som bygger på. J. Pettersson och D. Hasselquist (1985), Ring.& Migr. 6: 66-76).

Fig. 3. Fettklassning i en 7-gradig skala enligt den modifierade Operation Baltic-skalan. Fettet svart på bilden.

Med denna skala uppställde sig från första början stora problem i trädpiplärkans fall (med andra arter som ex. sävsparv och mesar har vi bara goda erfarenheter), och vi laborerade under en följd av år i Ljunghusen och Klagshamn med en tvådelad (buk-gaffelbensgrop) resp. tredelad (buk-gaffelbensgrop-vingundersida) skala utan att komma till rätta med svårigheterna. Problemen kommer sig av trädpiplärkans vattniga och ljusa fett; eftersom fettet sällan kommer till synes i vita, tvålliknande "kuddar" tenderar man att bedöma utgående från vätskespänningen under huden, och för den kan ju kroppsvätska vara ansvarig i lika hög grad som kroppsfett. En trädpiplärka kan vara tung utan att ha särskilt mycket synligt fett; jag gissar att det beror på att den har mycket vätska från exempelvis en snigeldiet kvar i kroppen. 1994 avbröts fettklassningen i Ljunghusen; den är alltför subjektiv, ger ingen bra separation. Mer om dessa svårigheter i resultatdelen. Hur mätningarna och fettklassningen fördelar sig på olika år och lokaler framgår av tabell I.

Tabell I. Mätta och fettklassade fåglar på de olika lokalerna, 1990 - 94. n = 3071.
ÅR	LJH	KLH	SOT	KLÄ
1990	253	37	63	-
1991	222	112	101	-
1992	246	244	86	-
1993	365	512	167	305
1994	-	59	107	192

Till sist skall några ord sägas om åldersbestämningen. Vid 8-tiden, när stressen slår klorna i ringmärkaren bryter den samman i både Ljunghusen och Klagshamn. Om man skänker en minut åt varje trädpiplärka blir den korrekt bestämd, problemet är bara att fångsten är så intensiv att man inte vill ge den enskilda fågeln mer än fem sekunder. Det räcker för att åldersbestämma en gulärla eller en lövsångare korrekt, men räcker inte på en trädpiplärka. Allt är gott och väl så länge man utgår från den största raden av de små täckarna och hittar oruggade fjädrar där, detta är en fungerande metod. Många ungfåglar har också bytt en eller två tertialer, det är ofelbart, liksom svältränder i stjärten. Men så fort man söker efter kontraster inom de olika täckarfälten kollapsar bestämningen och det beror på den stora variabiliteten hos arten; somliga fåglar är mycket mörka, olivbrämade, andra mycket ljusa, sandgula i brämen. Somliga har ruggat allt (förmodligen fåglar ur förstakullen), andra bär på massor av juvenila fjädrar (andrakullen). Stjärtfjädrarna är inte avgörande, det finns en gradvis övergång, och i möteszonen ser adulta och juvenila likadana ut. På grund av denna osäkerhet finns ett dubbelt fel i materialen: ett okänt antal adulta bestäms till juvenila för att de är så vitaktiga och slitna, ett okänt antal juvenila bestäms till adulta för att de är så mörka och så långt gångna i sin ruggning. Av 11.007 fåglar märkta 1990-94 bestämdes 3.6 % till adulta, uppdelat på de fyra lokalerna: Ljunghusen 4.0 % (n=6153), Klagshamn 3.7 % (2947), Sotemosse 1.8 % (1239) och Kläggeröd 3.0 % (668). Jag själv tvivlar starkt på att dessa siffror beskriver sanna förhållanden, om de gör det måste det rimligtvis bero på att adulta och juvenila fåglar har olika sträckstrategier, så att de flesta gamla flyger lång etapp redan i inledningen och går vår näsa förbi. (Vi har faktiskt inte en enda kontroll av våra märkningar från tidigare år.) En man borde sätta sig på någon av lokalerna och enbart ägna sig åt att åldersbestämma trädpiplärkor utgående från skalltakets förbening, så att vi fick ett säkert värde på adultandelen - men vem har förtjänat ett dylikt straff? Det kommer aldrig att bli gjort. Åldersbestämningen fortsätter under alla omständigheter, och vi fortsätter att kämpa med adultproblemet.

Resultat 1: Medelvikten vid olika vindriktningar

Vindriktning och vindstyrka vid Falsterbo kl 07 redovisas i fig. 4; på högra sidan visas vindriktningens fördelning på sexton kvadranter, i stapeldiagrammet fördelningen på vindstyrkor mellan 0 och 11 m/s. När det blåser upp måste man ha ordentligt lä för att kunna ha nät uppe, vid nordvästvindar finns det inget sådant på kustlokalerna, och här upphör fångsten i praktiken vid 6 - 7 sekundmeters vind. Medelvikten vid 137 fångsttillfällen som funktion av vindstyrkan redovisas i Fig. 5.

Fig. 4. Vindriktningar och vindstyrkor vid Falsterbo kl 07 på 81 fångstdagar, 1990-93.

Fig. 5. Regressionen medelvikt mot vindstyrka för 137 märktillfällen; 1990-1993. Linjens ekvation: Medelvikt = 21.16 + 0.05 x Vindstyrka; t = 272.5 (p<0.001), r=0.29

För att kunna taxera effekterna av vindriktningen har vi vidare beräknat viktmedelvärden under perioden 90 - 93 för sexton vindkvadranter, dessa data redovisas i tabell II:

Tabell II. Medelvikterna vid vindar i olika sektorer. Material: 1990-93.

	KLAGSHAMN		KLÄGGERÖD		LJUNGHUSEN		SOTEMOSSE
VINDSEKTOR	Medelvikt (g)	n	Medelvikt (g)	n	Medelvikt (g)	n	Medelvikt (g)	n
stiltje	21.24	120	21.20	43	21.17	87
NNW	21.02	70	20.88	61	20.86	104	20.93	36
NW	21.19	37			21.59	195	21.53	73
WNW	21.59	44	21.28	12	21.39	119	21.24	55
W	21.74	197	21.58	113	21.30	170	21.35	50
WSW-S	21.64	133	21.56	12	21.34	99	21.34	68
SSE-ESE	21.28	92			21.13	90
E	21.11	39			20.85	106	21.28	32
ENE	21.38	38			21.27	82

Det hela talar för sig själv, men ett par punkter skall i alla fall poängteras:

Låga medelvikter (under eller kring 21 g) vid vindar från E (högtrycksväder), men märkligt nog också från NNW på samtliga lokaler.
Något högre medelvikter (21.2 g) vid vindstilla.
Genomgående rätt höga medelvikter (21.3 - 21.7 g) vid vindriktningar mellan S och NW. Detta beror säkert på att fåglarna flyger kortare etapper i dessa vindlägen (eller driver med vinden) och inte omsätter mycket energi.

Resultat 2: Reguljärt sträck, retursträck, diffus flykt

I Foteviken kan man vissa kvällar se hur trädpiplärkor lyfter ur det täta gräset och sträcker iväg, sedan hör man arten locka från hög höjd hela natten. Typiskt för dessa sträcknätter är att de sammanfaller med passagen av högtrycksryggar. Vinden är ofta bara någon sekundmeter, ibland är det vindstilla, på morgonen täcks kustlinjen ofta av dimma. Sträcket går högt och på bred front, man hör lika mycket trädpiplärka vare sig man står i Malmö, Falsterbo eller Trelleborg. I sådana lägen är trädpiplärkan igång långt före gryningen, men bandspelarens locksång har ingen riktig effekt och fångsten blir klen, ger inget riktigt närmevärde på den enorma sträckvolymen. Under dygn som dessa flyger trädpiplärkan säkert 6 - 8 och kanske i en del fall 10 - 12 timmar utan avbrott (och jag tippar att etappen blir åtminstone 250 och hos de starkaste fåglarna uppemot 500 km). I sådana lägen borde man mäta och väga, och kanske bara där.
Bättre blir fångsten när det blåser från västlig huvudriktning och fåglarna får en smula flygmotstånd. Det är den oftast uppträdande situationen under hösten i Sydvästskåne (Jfr fig. 4). Då sänker sig trädpiplärkorna, flyger på 10 - 20 meters höjd och låter sig i hög grad styras av ledlinjerna. Ju kraftigare vinden är, desto oftare går de ned för att rasta. Men vinden utgör samtidigt en stimulans och en riktningsgivare, och de blir aldrig länge på marken. Dagar som dessa är det lätt att fånga trädpiplärka i Ljunghusen och Klagshamn, det blir märkarens kapacitet som avgör fångstens storlek. Men sträcket är nog inte riktigt vägvinnande, jag tippar att det handlar om hundrakilometersetapper dagar som dessa.
Västvinden kan vara kopplad till en annalkande front, moln som reser sig i väster. När fronten kommer tillräckligt nära vänder sträcket på Falsterbohalvön och alla trädpiplärkor flyger mot öster. Detta ger också bra fångst så länge retursträcket pågår, fåglarna blir mer benägna att gå ned och rasta. Dessutom "förlängs" morgonen, man serveras samma fåglar två gånger, kan ibland märka till fram emot ettiden innan strömmen ebbar ut. Dessa fåglar borde man kanske undvika om man enbart är ute efter transporten i huvudriktningen; de har ju satt till energi på ett misslyckat sträckförsök, och fortsätter kanske ett par mil mot nordost innan de slår sig till ro för dagen. (Å andra sidan skulle det vara av intresse om man fick "spegelvända" siffror under lägen med retursträck.)
En fjärde situation är inte sällsynt och kräver sin speciella uppmärksamhet: trädpiplärkorna flyger omkring i alla riktningar, rastar långa stunder, tycks inte komma nån vart. Dålig sikt kan vara ett skäl (duggregn, dimbankar vid horisonten), men också höga temperaturer leder till diffus flykt. En lovande sträckdag med svaga vindar kan spolieras helt om det är för varmt, fåglarna bara vimsar omkring och man får mycket kontroller av sina egna märkningar.

Trädpiplärkans uppträdande på sträcklokaler i SV-Skåne kan alltså i grova drag delas upp i fyra huvudsituationer: höjdsträcket (delvis nattsträck) i lägen med svaga vindar (troligen lång etapp), det ledlinjebundna, marknära dagsträcket i samband med västvind (troligen kort etapp), retursträcket mot O-NO och den diffusa flykten. Det skall tilläggas att det finns en glidande övergång mellan höjdsträcket och lågsträcket i huvudriktningen; om vädret varit dåligt en längre tid och mycket trädpiplärkor ackumulerats i Skåne kan de till slut välja att ge sig av i exempelvis lätt regn och frisk västvind. Vikterna är då genomgående höga, eftersom fåglarna rastat i kanske en veckas tid, och hela passagen blir mycket beslutsam, utan ansatser till retursträck.

I ett försök att studera detta har Peter Olsson företagit en uppdelning av materialet från Klagshamn 1992 på kategorierna framsträck (materialet är för litet för ytterligare uppdelning), retursträck och diffus flykt. Det hela redovisas i tabell III.

Tabell III. Uppdelning av trädpiplärkor som mätts och fettklassats vid Klagshamn 1992 på framsträck, diffus flykt och retursträck.

	Tidsintervall	n	Medelvikt (g) � 1 s.e., s.d
Framsträck	06.00-09.40, mv. 07.40	68	21.23 � 0.16, 1.29
Diffus flykt	06.30-12.30, mv. 08.40	65	21.83 � 0.22, 1.81
Retursträck	07.25-11.30, mv. 09.15	111	21.17 � 0.11, 1.18

Vid Klagshamn har fram- och retursträckare vägt i stort sett detsamma (21.2 g), medan fåglar under "diffus flykt" varit i snitt 0.65 g tyngre. Det tyder på att retursträcket inte sker på grund av nödtvång (energibrist) utan är planerat, regelmässigt. Det reguljära sträcket betraktades vid Klagshamn som avslutat kl 09.30 detta år, medan retursträck och diffus flykt fortsatte till middag.

Resultat 3: Viktutvecklingen under morgonens lopp

Fig. 6. Medelvikten vid Ljunghusen, Klagshaman, Kläggeröd och Sotemosse under fyra timmar f.o.m. 06.00. Materialet från Kläggeröd 1993, i övrigt material från 1990-1993. För lokalernas läge: se fig 1.

I fig. 6 visas medelvikterna vid de fyra lokalerna under fyra morgontimmar (materialet mellan 05 och 06 är för litet för att kunna användas). Klagshamn har haft de högsta vikterna mellan 06 och 08, medan Sotemosse ligger lägst i början och högst från 08 och framåt. Kläggeröd och Ljunghusen visar en mer oklar utveckling, men man kan notera att Ljunghusen öppnar 0.2 - 0.3 g lägre än Klagshamn och att de två lokalerna närmar sig varandra under förmiddagens lopp.. Regressionslinjerna för Klagshamn och Sotemosse framgår av fig. 7; vid Klagshamn har medelvikten avtagit med 0.05 g per timme, vid Sotemosse har den ökat med 0.12 g per timme. Det tyder på att Sotemosse har en högre andel rastare än de övriga lokalerna.

Fig. 7. Medelviktens förändring under morgonens lopp vid Klagshamn och Sotemosse. Regressionslinjen vid KLH: -0.05xTID + 21.86; t = 257.34 (p<0.001), r = 0.94. Vid SOT: 0.12xTID + 20.45; t = 76.31 (p<0.001), r = 0.91. Material från 1990-93.

Haken med detta diagram är att man inte vet om det finns några snedfördelningar på grund av sen mätning, stark vind, övervikt för en viss vindriktning osv., men det verkar rimligt att utgå ifrån att dessa "slump"-effekter suddas ut efterhand som materialen görs större. Ett sätt att motverka sådana influenser är att enbart studera samtidiga mätningar på två eller flera av lokalerna. I sådana fall blir vädereffekterna i stort sett desamma, och de flesta fåglar har samma "förhistoria" när de fångas.

Resultat 4: Samtidig mätning på två resp tre lokaler

Vi har sammanlagt 26 fall av samtidig mätning åren 1990-92: 10 morgnar LJH-KLH-SOT, 10 ytterligare morgnar LJH-KLH och slutligen ytterligare sex morgnar LJH-SOT. Alla vikter är tagna mellan 06h och 10h. Resultaten är redovisade i tabell IV:

Tabell IV. Medelvärden för 26 samtidiga mätningar vid LJH+KLH+SOT (n=10), LJH+KLH (n=10) och LJH+SOT (n=6). Material från 1990-92.

LJH+KLH+SOT
		VINGE			VIKT
LOKAL	n	Medelvärde (mm)	s.e.	s.d.	Medelvärde (g)	s.e.	s.d.
LJH	158	88.9	0.2	2.3	21.09	0.08	1.00
KLH	154	88.5	0.2	2.5	21.20	0.10	1.18
SOT	83	89.0	0.2	2.2	21.20	0.12	1.10
LJH+KLH
LJH	212	88.8	0.2	2.4	21.08	0.09	1.24
KLH	162	88.8	0.2	2.5	21.21	0.10	1.22
LJH+SOT
LJH	72	89.1	0.2	2.1	21.16	0.11	1.22
SOT	81	88.6	0.3	2.5	21.27	0.14	1.29

Här ser man tydligt hur skillnaden mellan medelvikterna för lokalerna blir mycket stabil när man ökar materialen en smula och mäter samtidigt på flera lokaler; mellan LJH och KLH råder en skillnad på 0.11 - 0.13 g, mellan LJH och SOT 0.11 g, medan KLH och SOT haft samma medelvikter. Detta senare faktum kunde tolkas så att vi i genomsnitt har en sträckfront som rör sig i sydvästlig huvudriktning över området; Ljunghusen ligger då ca 12.5 km framför denna fronts läge mellan Klagshamn och Sotemosse. Om vi räknar med en sträckhastighet på 40 km/tim skulle trädpiplärkan förlora mellan 0.3 och 0.4 g kroppsvikt i timmen, dvs knappt 2 %. När detta är sagt skall vi erinra oss alla de störande omvärldsfaktorerna. Dessutom flyger fåglarna sällan fågelvägen; så fort sikten är försämrad sträcker de först söderut, repelleras av sydkusten för att sedan vända västerut på bred front mellan Vellinge och Trelleborg; då har de flugit femton och kanske tjugo kilometer från i höjd med Klagshamn när de passerar Ljunghusen. Under alla omständigheter är närmevärdena hyggliga, de visar att vi är på rätt väg och att själva kalkylen kan byggas ut och förfinas.

Resultat 5: Dagar med samtidig mätning och likartade vindförhållanden

För att pressa sista droppen ur viktmaterialet har vi slutligen valt att försöka para ihop dagar med samtidiga mätningar, där vindriktning och vindstyrka varit likartade. Den första gruppen (A) omfattar LJH+KLH, LJH+SOT och LJH+KLH+SOT från dagarna 19.8.90 (NW4), 2.9.90 (WNW 5) 21.8.91 (WNW7), 27.8.91 (NW 3), 30.8.91 (WNW4), 8.9.91 (WNW5), 13.9.91 (WNW 5), 25.8.93 (NW 5), 29.8.93 (NW6) och 7.9.93 (NW 4): vinden har här alltså blåst vinkelrätt mot den föreslagna "huvudriktningen". Den andra gruppen (B) omfattar högtrycksryggar eller högtryck, där vindarna blåst från ost eller pendlat runt kompassrosen, och dagsträcket bara utgjort en förlängning av ett omfattande nattsträck. Vindens avlänkande eller bromsande inverkan har varit näst intill försumbar. Lokalkombinationerna är desamma som i förra fallet, och dagarna 29.8.90 (E3), 31.8.91 (NW 1), 3.9.91 (E1), 19.8.92 (NNW 1), 20.8.92 (E2), 29.8.92 (stiltje), 30.8.92 (S2), 13.9.92 (E2), 14.8.93 (stiltje), 26.8.93 (NNW3), 27.8.93 (stiltje) och 28.8.93 (NNE 2). Resultaten framgår av tabell V:

Tabell V. Medelvikter för gemensamma mätningar vid LJH, KLH och SOT vid (A) måttlig vind i NW-sektorn (B) svag vind eller stiltje. 1990-1993.

	LOKAL	SPÄNNVIDD (g)	MEDELVIKT � 1 s.e.	s.d.	n
A	LJUNGHUSEN	18.0 - 25.1	21.53 � 0.07	1.09	235
	KLAGSHAMN	19.2 - 24.0	21.38 � 0.09	1.04	125
	SOTEMOSSE	19.1 - 24.7	21.35 � 0.12	1.19	106
B	LJUNGHUSEN	18.8 - 25.0	21.00 � 0.06	1.01	278
	KLAGSHAMN	18.0 - 24.4	21.23 � 0.06	1.07	278
	SOTEMOSSE	17.8 - 24.8	21.35 � 0.12	1.27	106

Avsikten är här främst att jämföra Ljunghusen med de två andra lokalerna, och resultatet är väl belöning för mödan: Sotemosse visar samma medelvikt i bägge lägena, medan både Ljunghusen och Klagshamn har högre medelvikt vid vind från NW än i högtryckslägen med svaga vindar. En möjlig förklaring kunde vara att fåglarna sträcker med vinden och då har högst vikt "närmast" denna, men en rimligare förklaring är nog att den låga medelvikten i Ljunghusen beror på att fåglarna har varit igång hela natten och inte hunnit reparera viktförlusten. Omvänt kan de höga vikterna ute vid kusten när det blåser NW bero på en sorts selektion; de fåglar som har bäst fettstatus är mest benägna att försöka utsträck.

Resultat 6: Fettklassningen

I fig. 8 redovisas försöken att fettklassa vid Klagshamn, Ljunghusen, och Sotemosse. Presentationen följer den konvention som föreslås av Busse (1983), referensen finns i inledningen.

Fig. 8. Den genomsnittliga viktskillnaden c mellan fettklassen "2" och fettklasserna "0" till "5" i Klagsham (fettklassning Peter Olsson) i Ljunghusen (fettklassning Christer Persson) och i Sotemosse (fettklassning, Bo Petersson). Operation Baltic-skala i KLH och LJH, Ottenbyskala vid SOT. 2 s.d. (95% konfidensintervall) utritade kring varje medelvärde, materialstorleken angiven högst upp. Medelvikten för fettklass 2: KLH 21.74 � 0.11 g, s.d. 1.08 g; LJH 21.26 � 0.08 g, s.d. 0.93 g; SOT 22.94 � 0.10 g, s.d. 0.53 g.

Man ser här mycket tydligt vad som får fettklassningen att kollapsa. Peter Olsson och jag hade diskuterat ihop oss och jämfört våra bedömningar i fält, men på just trädpiplärkan misslyckades vi skändligen. Klassen "0" bör omfatta de "magra" fåglarna, med mellan 0 och 3 % kroppsfett, den är liksom första våningen i bygget, och misslyckas man med att definiera den misslyckas man med hela fettklassningen. Till att börja med har vi alltså i praktiken inte varit överens om vad som är en "mager" fågel; i Klagshamn är "0" den största klassen, i Ljunghusen den minsta. Samtidigt har klass "2" i snitt vägt ett halvt gram mer i Klagshamn än i Ljunghusen. Slutligen har klasserna "0", "1" och "2" vägt i stort sett detsamma i Klagshamn, och det är inte mycket bättre i Ljunghusen; vår fettklassning tycks inte utsäga mycket om fågelns eventuella fettförråd. Säkert kan man minska gapet mellan de två lokalerna genom att fortsätta att diskutera ihop sig, men är det värt mödan? Det osynliga, vattniga fettet gör att man klassar en chimär på de lägsta nivåerna, och denna svårighet kan antagligen inte övervinnas i trädpiplärkans fall.
Vid en jämförelse är fettklasserna vid Sotemosse bättre separerade, men det är otillfredsställande att hela skalan är så dåligt utnyttjad och att medelvikten är så hög redan för klassen "2". På det intervall, som nu i stort sett upptas av tre klasser borde antagligen klämmas in en hel fettklass till, då skulle det hela bli bra. Bosse erkänner också att han ofta blir villrådig och låter sig vägledas av vikten. Sammanfattande kan sägas att våra fettklassningar på trädpiplärkan inte kan användas till någonting, och vi överlämnar dem från denna punkt till en skonsam glömska. Man borde utveckla en "objektiv" apparat, någonting som minner om kassörskans streckkodläsare i snabbköpet, jag ser inga andra vägar till en sund och användbar fettklassning hos just denna art.

Resultat 7: Fettstudier i laboratoriet

Sparvhöken lockas också av bandspelarna, och av och till prövar hon sin fångstlycka i näten. Peter Olsson har analyserat fem sådana offer enligt den gängse metoden: plockat dem och vägt fjädrarna, frystorkat fågeln vid -60 grader och vägt när vattnet avdunstat, slutligen överfört torrmassan till en soxlet och extraherat fett (plus ungefär 2 % föroreningar: steroider, proteiner m.m.) med hjälp av heptan under sexton timmar. De ornitologiskt relevanta resultaten framgår av tabell VI:

Tabell VI. Fettvikt, vattenvikt, fjädervikt och torrvikt utan fjäder hos fem trädpiplärkor. Uppskattat fel i vattenvikten: � 0.3 g, torrvikten: � 0.1 g, fettvikten: � 0.05 g, fjädervikten: � 0.005 g. Analysen utförd av Peter Olsson.


Datum	Lokal	Ålder	Fettklassn.	Vingl. (mm)	Totalvikt	Vattenvikt	Torrvikt	Fettvikt	Fjädervikt
930824	KLH	1k	1-2	88.5	19.4	10.1	6.26	0.89	2.16
930829	LJH	1k	3?	85	18.8	10.0	5.32	1.26	2.25
930829	LJH	1k	0	90	21.5	10.5	7.73	1.03	2.23
??0830	LJH	1k	1	87	21.8	12.4	6.26	1.01	2.11
920905	LJH	2k+	1	86.5	21.2	10.7	7.07	1.11	2.29

Här skall man fästa sig vid två ting. För det första har de fem fåglarna, klassade "0", "1", "1-2" och "3?", alla burit på i stort sett 1 g fett (5 % av kroppsvikten) och 10 g vatten. Den längsta vingen är förbunden med den högsta torrvikten, den kortaste med den lägsta. Den fågel som haft mest fett har också klassats högst, men den fågel som vägt mest har haft mest vatten. 5 % fett brukar hos de flesta tropikflyttare betecknas som "scanty", det är fettgrad "1" på gränsen mot "2"; i så måtto bekräftar analysen huvudtendensen i våra fettklassningar: 80 - 90 av fåglarna hamnar i fettklasserna "0" till "2". Sammanfattningsvis tyder våra resultat alla på att trädpiplärkan inte blåser upp sig till några extrema flygprestationer i Nordeuropa; de flesta fåglarna bär fett för kanske tre - fyra timmars sträckflykt, det vill säga en etapp runt 100 kilometer. Men om de adulta fåglarnas sträck vet vi egentligen ingenting.

Resultat 8: Några återfynd och överväganden kring dem

Återfynden av de omfattande märkningarna har varit bedrövande få; mellan 1990 och 1996 tog vi inte en enda svenskmärkt fågel. Det var de sju magra åren. Men 1997 fick vi äntligen en, och detta fynd var så mycket mer anmärkningsvärt:

märkt 1k Vrångö, Yttre Tistlarna, VÄSTERGÖTLAND 30.8.97 09h (Vinge: 90 mm, vikt 21.2 g) - kontrollerad 2k+ Ljunghusen 31.8.97 08h (Vinge: 90 mm, vikt 19.7 g, fettgrad 3). 246 km SSE, 23 timmar.

Den här fågeln har säkert inte flugit långt från märklokalen klockan nio på förmiddagen; och frågan är om den har kunna lägga mycket på hullet ute i havsbandet. Vi kan under alla omständigheter utgå från att den inte haft mycket mer än den konstaterade viktminskningen på 1.5 g att omsätta under sin nattliga etapp. På den etappen har den flugit cirka sex timmar (med en sträckhastighet på 40 km/h) och tappat minst 0.25 g per timme, dvs obetydligt över 1 % av kroppsvikten. Kvällsvikten den 30:e kan ha varit något högre än 21.2 g, och några tiondels gram kan ha slukats vid korta raster den 31:e, men under alla omständigheter tror jag inte att denna individ satt till mer än högst 2.0 gram på hela etappen, dvs högst 0.35 gram per timme. Detta värde ligger mycket nära vår kalkyl under den fjärde resultatpunkten häruppe.

Tanken att de adulta fåglarna flyger längre etapper än de unga väcktes redan av en kontroll vi fick 1992:

märkt 2k+ Lista fyr, Vest-Agder, NORGE 29.8.91 12h - kontrollerad 2k+ Klagshamn 2.9.92 10h (Vinge 93 mm, vikt 24.0 g, fettgrad 4) 470 km SE, 1.0.4.

Här har vi en tung fågel med stort vingspann, som säkert förmår flyga både 300 och 400 kilometer på en etapp, men vi vet inget om dess förhistoria när den fångas i Klagshamn. Det blåste W11 vid Falsterbo den 2.9.92 07h, medan det rådde stiltje exempelvis den 29.8 (284 trädpiplärkor märkta vid Klagshamn) och blåste S2 den 30.8 (269 märkta vid Ljunghusen). Fågeln kan mycket väl ha drivits in av vinden den 2.9; då har avdriften antagligen inletts redan ute över Skagerack på natten. Att det går långsammare framåt för ungfåglarna demonstreras exempelvis av följande två fynd över 700 resp 1100 kilometer:

märkt 1k Marklunda 12.8.97 07h (inga mått) - kontrollerad Cerexhe, Liège, BELGIEN 26.8.97 (Vinge 88 mm, vikt 18.9 g) 720 km SW, 14 dagar

märkt 1k Sotemosse 30.8.92 08h (Vinge 93 mm, vikt 21.9 g, fettgrad 1) - kontrollerad Varese, Meschio, ITALIEN 21.9.92 10h. 1116 km SSW, 22 dagar.

Det här är typiska ungfåglar med måttliga vikter och rätt säkert utan nämnvärda synliga fettreserver; man tänker sig att de tagit sig fram genom att flyga hundra kilometer varannan dag och rasta varannan. Jag vill kalla det gulärletempo: korta etapper men samtidigt en stabil, ihärdig transport mot söder. Men vi har mycket litet fynd av den här typen; den som märker trädpiplärka på 1990-talet skär inte fynd med täljknivar.

Kort utgång

De siffror som har lagts fram här bygger i mycket på ett föredrag om vårt projekt, som jag höll i Lund för två år sedan. Det har inneburit en påtaglig inspiration att ta fram materialet och aktualisera det, och jag har fått flera nya idéer. Det är rätt uppenbart att man borde införa en tidskorrigering över hela linjen och arbeta bara med ex. 08h-vikter, detta tänker jag göra när jag får tid. Kanske skall man också ta hänsyn till sambandet mellan kroppsstorlek (vinglängd) och vikt, tanken borde åtminstone prövas.
Genomgången av litteraturen har inte varit så givande, det tycks ha gjorts mycket litet studier av det här slaget i Nordeuropa (och med trädpiplärkan tycks ingen ha sysselsatt sig överhuvud taget), och jag vill vänta med vidare diskussion tills jag lokaliserat någon litteratur som kan vara till hjälp. Jag söker i första hand litteraturuppgifter som behandlar etappen hos dagsträckare och dag-/nattsträckare mellan 70 grader N och 50 grader N, det är alltså Norge, Finland, Sverige, Polen, Tyskland och Danmark som är av intresse - alla tips mottages tacksamt.

Materialet till denna uppsats är insamlat av Rickard Bergendahl (Kläggeröd), Per Nothagen (Klagshamn), Peter Olsson (Klagshamn och Marklunda), Christer Persson (Ljunghusen) och Bo Petersson (Sotemosse); det är i första hand denna sällsynta koncentration av fångstmannaskap till ett begränsat område som har möjliggjort studien. Lennart Karlsson och Gunnar Roos tackas för vinduppgifter från Falsterbo. Första manus är skrivet av Christer Persson, första versionen utlagd 18.8.98.

Till innehållsförteckningen/To contents

Tillbaka till startsidan/Back to start page