Kurska näset, vid Östersjöns sydösthörn där Litauen och Polen möts (med den ryska Kaliningradenklaven inkilad däremellan, resultatet av en historisk olyckshändelse), är sedan gammalt känt som en viktig ledlinje för höststräcket av tättingar. I detta det gamla "Ostpreussen" bedrev tyska forskare sträckstudier redan på 20- och 30-talen. (Läs exempelvis Thienemanns "Rossitten", Neudamm 1926, den står säkert och samlar damm på våra zoologiska bibliotek). Mot slutet av 50-talet återupptogs denna verksamhet av den ryska vetenskapsakademin, en väldig Helgolandsfälla inrättades vid det gamla Rossitten, vid det laget omdöpt till Rybachi, och stora mängder fåglar märktes på platsen varje höst. Till detta adderades efterhand ytterligare fem stora Helgolandsfällor på och i närheten av Kurska näset: två vid lokalen "Fringilla" ett stycke SV om Rybachi, två vid Ventes Ragas i Litauen och en vid Neringa på den litauiska delen av Kurska näset, cirka 50 km NO om "Fringilla". (Se fig. 1)
Fig. 1. De viktigaste fångstplatserna på Kurska näset.
Denna verksamhet sammanföll med en kraftfull modeströmning inom biologin: man studerade energiomsättningen i individer och energiflödena i biologiska system, för att med utgångspunkt från sådana data kunna beskriva och prognosticera de större enheternas utveckling. Systemekologin såg dagens ljus. Detta var en påtagligt "materialistisk" vetenskapsinriktning, som uppfattades som ideologiskt korrekt (den verkade åtminstone inte urarta lika lätt som darwinismen) och utövade en stark appell på övervakarna av den ryska vetenskapen, därför spenderades det en hel del på studiet av fåglarnas energetik vid just Rybachi. Men ingen får glömma att dessa materialistiska landvinningar hela tiden hade sin källa i USA (E.P. Odum, med öppningen "Fundamentals of Ecology" så tidigt som 1953), och så småningom tog amerikanerna över helt med sina större resurser och sin större "computing power". Idag har hela ämnessfären vandrat över till handböckerna och för en undanskymd tillvaro vid akademierna.
Det sandiga, 0.7 - 3.5 km breda Kurska näset är mycket gynnsamt när man vill studera fåglarnas viktförlust under sträcket; där finns inte mycket mat och dagsträckande fåglar har så långa etapper att de under goda dagar passerar hela området och dess fällor i ett svep. I denna iakttagelse rymdes fröet till en forskningsuppgift: man kunde mäta medelvikten för en passerande art vid två punkter på hyggligt avstånd från varandra, i laboratoriet skaffa sig data för den genomsnittliga minskningen av rent kroppsfett (fågelns flygbränsle) mellan samma punkter och sedan taxera kaloriekvivalenten, det antal kcal som mobiliseras när fågeln minskar 1 gram i vikt. Om den totala viktförlusten hade varit ren fettförlust skulle värdet vara fettets eget kalorivärde - 9.5 kcal/g - men kalkylen krånglas till av att vattenånga försvinner i andningen, samtidigt som vatten skapas genom ämnesomsättningen, men också genom att fågeln ibland gör korta raster och dricker. Kaloriekvivalenten är alltså för det mesta mindre än 9.5 kcal/g, och det är artens eller individens vattenhushållning som i mycket bestämmer värdet. Bofinken blev den art man i första hand valde att studera; mellan 1957 och 1967 märktes 156.000 bofinkar vid de ryska stationerna på Kurska näset. För att göra en lång historia kort fann man utgående från mycket stora material en genomsnittlig viktminskning på 0.83 g mellan Neringa och "Fringilla", en genomsnittlig fettminskning på 0.522 g mellan samma lokaler, vilket ger en kaloriekvivalent på 6.05 kcal/g, dvs ca 2/3 av viktminskningen faller (till synes) på den rena fettförbränningens konto. Det är höga siffror för viktminskningens del, långt mer än Nisbets gamla tumregel om att en nattsträckande småfågel förlorar i snitt 1 % av sin kroppsvikt per timme, med en snitthastighet på 40 km/tim har Kurska näsets bofinkar tappat omkring 3 % per timme. Om detta kan man läsa i B.E. Bykhovskij ed., "Bird Migrations. Ecological and Physiological Factors". Boken är översatt inom ramen för det israeliska programmet för översättning av vetenskaplig litteratur, utgiven på John Wiley & Sons 1973. Uppgifterna ovan är hämtade från uppsatsen "Caloric equivalent of body weight variations in chaffinches (Fringilla coelebs)" av V.R.Dolnik & V.M.Gavrilov.
Metoden verkar behändig, och det är klart att man ser sig omkring i sin omvärld och frågar: kan den tillämpas på andra håll, på andra arter? Det krävs utan tvekan en sorts "inspärrning" av fågeln under flygningen, den skall helst inte komma åt att äta. Flykt över havsytor mellan öar på inte alltför stort avstånd från varandra... Åländska skärgården, Bottenhavet. Kärrsnäppor mellan Ottenby och Falsterbo - nej, de äter så fort de kommer åt. Nötskrikor på invasionflyttning efter kusten: Trelleborg till Falsterbo? Kanske, men de rensar fläderbuskarna under sig på bär... Det står nog rätt klart att den optimala situationen, där flyttfågeln inte äter minsta grand under resan, är sällsynt; man får nöja sig med mer eller mindre gynnsamma approximationer. I sydvästra Skåne rastar, för att ta tre exempel, bofink, gulärla och trädpiplärka på all åkermark de dagar då sträcket går med verklig force - och de fåglar man fångar och väger blir ju undantagslöst de som gått ned för att ta sig en munsbit av något slag. Om man ändå skulle försöka sig på en mer omfattande viktstudie, fick den utgå från iakttagelsen att denna "markkontakt", åtminstone dagar då sträcket verkligen innebär effektiv transport i huvudriktningen och inte bara diffust kringflygande, aldrig varar mer än på sin höjd fem minuter och inte kan innebära ett omfattande och effektivt näringsintag. Fåglarna springer omkring lite, dricker, putsar sig - och går upp på nytt så fort de stimuleras av passerande artfränder. Det finns ett krav på tempo i rörelsen, och ytterst få individer undandrar sig det kravet; efter fem till tio minuter är de rastande individerna på en lokal fullständigt utbytta. Först ett stycke fram på förmiddagen, när sträcket är avblåst, inställer sig fågeln på permanent rast. Det var denna iakttagelse, som fick oss att försöka dra igång en sorts pilotstudie på trädpiplärkan i sydvästra Skåne, baklandet till den stora sträcklokalen Falsterbo. Att det blev just trädpiplärkan berodde på att den är den sämst kända och studerade av våra vanligare tättingar; ringmärkta fåglar ger knappt några återfynd, och det finns så vitt jag vet fortfarande inget europeiskt återfynd från de egentliga övervintringsområdena i Afrika. (Rätta mig om jag har fel). Tanken var inte så mycket att söka nå fram till putsade, slutgiltiga resultat, utan mer att få upp alla svårigheter på bordet. Se därför det följande som en inventering av de stötestenar som finns för en fältundersökning i Dolniks och Gavrilovs efterföljd - och låt den eventuellt tjäna som inspiration till något bättre, mer hållfast! Under alla omständigheter är de uppnådda resultaten inte ointressanta, och där finns en hel del att bygga vidare på.
Denna inledning är skriven av Christer Persson, utlagd 18.8.98.
![[Kurska näset]](../bildmapp/kur.gif)