"VEM DROG UR PROPPEN?" - OM ÖRESUND, ETT STRÖMMANDE VATTEN

Fig. 1. Öresund (blå färg) och angränsande farvatten. A = Samsö Bält, B = Stora Bält, C = Smålandsfarvandet, D = Lilla Bält. De två huvudinströningsriktningarna för "vindtryckt" vatten markerade med röda/blå pilar. Drogden och Flintrännan bildar skänklarna på "Y"-et under Saltholm.

SALTHALT Tillsammans med framför allt Stora Bält utgör Öresund Östersjöns förbindelse med Västerhavet. I Stora Bält går en 22 - 25 meter djup ränna ända fram till Darsströskeln mellan Falster och tyska kusten, på tröskeln är djupet 18 meter. Genom Bälten och Sundet strömmar bräckt vatten (7-8 promille) från Östersjön norrut som en ytström och salt vatten (ytvattnet ungefär 18 promille, vattnet närmast bottnen 30 - 34 promille) från Kattegatt söderut som en bottenström. Vid den s.k. "bältfronten", men i någon mån också i Öresund, möts de två vattenmassorna och det sker en omblandning. Annars är salt och bräckt vatten separerade, och övergången markeras av ett "språngskikt", som i Öresundsbassängen ligger på 10 - 20 meters djup. På den gamla mätplatsen Falsterborev utanför Måkläppen var medelsalthalten året runt 8 promille på alla djup, vid Oskarsgrundet i Flintrännan ligger den året runt på ca 10 promille i ytan och når som högst 15 promille på 8 meters djup, och vid Svinbådan utanför Höganäs är den året om 15 promille i ytan och ca 30 promille på 17 meters djup. I Kattegatt stiger salthalten hos ytvattnet kontinuerligt så att den överstiger 20 promille norr om linjen Varberg - Grenå.

BOTTENSAMHÄLLE I de grunda, kustnära områdena, ned till tio meters djup, råder ett "mjukbottensamhälle", det s.k. Macomasamhället, som fått sitt namn efter Östersjömusslan, Macoma baltica. I Öresundsbassängen tar det s.k. Abra-samhället (musslor som är rätt lika Macoma, men är mindre och har glansigare skal; trivs på lerbottnar) vid under cirka tio meter, och på djupare vatten runt Ven härskar Haploopssamhället (en liten havsmärla). Artrikedomen är direkt beroende av salthalten; i Hanöbukten räknar man med ungefär 85 djurarter, i södra Kattegatt är antalet det tiodubbla. De arter, som mer eller mindre permanent finns i Öresund, är alltså sådana som uthärdar relativt låg salthalt och som är stresståliga, kan anpassa sig till variationer i salthalten. Dessutom har ju under senare år syrebristen på grunda bottnar tillkommit som en begränsande faktor. Just Abra-arterna (idag: Syndosmya) är mycket tåliga mot låga syrehalter.

STRÖMMAR. 70 % AV SALTVATTNET GENOM STORA BÄLT Det sammantagna tvärsnittet i de tre sunden över de grunda "trösklarna" är ungefär 450.000 m². Om man under ett dygn lät Östersjöns vatten strömma ut över denna yta med en hastighet av 1 m/s skulle Östersjöns vattenstånd minska med 7 centimeter. (Men nu strömmar vattnet ju inte alltid ut över hela denna yta). Vattenomsättningen är snabb; normalt byts allt vatten i sunden på ett par dagar. Om man ser till bottenströmmen får Östersjön 70 % av sitt saltvattenstillflöde genom Stora Bält, resten kommer genom Öresund (men det är det saltaste vattnet som kommer denna, kortare väg). På årsbasis rinner i genomsnitt 800 - 900 km³ bräckt vatten från Östersjön ut i Kattegatt, medan Östersjön norrifrån mottar ungefär halva mängden: 450 km³. Ser man till ytströmmen i Öresund, är den också nordgående 60 % av året och sydgående (varvid den alltså i ytan för ytvatten från Kattegatt) 35 % av tiden. Strömstiltje råder ungefär 4 % av tiden. Sydriktad ytström är förbunden med västliga vindriktningar; när vinden når kulingstyrka överstiger strömhastigheten i Flintrännan 2 knop, maximalt kan den vara 5 knop. Den kraftigaste nordriktade ytströmmen är förknippad med ostliga vindriktningar; när vinden når kulingstyrka ligger strömhastigheten i Flintrännan mellan 1.5 och 2 knop. Jordrotationen vrider ytströmmen svagt åt öster, därför är salthalten högre på danska än på svenska sidan i Sundets norra del.

Fig. 2. Genomsnittliga salthalter (i promille) från Öresunds norra inlopp till mynningen i söder. Det salta vattnet från Kattegatt är i normala fall hejdat framför tröskeln mellan Limhamn och Dragör.

TIDVATTEN; ALLMÄNT OM VATTENSTÅNDSVARIATIONERNA Tidvattnet är obetydligt i söder, normalt märker man bara nån centimeters förändring, vid springflod kan den uppgå till 2 - 3 decimeter. De stora vattenståndsförändringarna åstadkoms i stället av lufttrycket eller vinden eller dessa två i förening. Det vatten som då höjer vattenståndet i Öresund - ofta till uppemot 1 meter och i sällsynta fall 1.5 meter över normalvattenstånd - kan därvid komma såväl från sydost (Östersjön) som från norr (Kattegatt). Effekten är för övrigt märkbar i hela södra Östersjön; de bottnar som utnyttjas av vadare vid Usedom, Greifswalder Bodden, Rügen, i Mecklenburg- och Kielbukterna, i Schlei, i Smålandsfarvandet och Samsö Bält, på södra Lolland, i Faksebukten och Kögebukten, kring Falsterbohalvön och i Lundåkrabukten är alla vindvad (ty.:Windwatt); den yta som görs tillgänglig för de rastande fåglarna växlar från år till år, med väder och vind.

VATTENINFLÖDET FRÅN NORR Normalt förs vattnet in i Öresund med hjälp av nordvästvinden på baksidan av ett passerande lågtryck. När vinden når stormstyrka och varar över flera dygn går vattenståndet i södra Öresund fort upp till nivåer på en meter över normalvattenstånd, och all låglänt terräng kring ex. Falsterbohalvön (Fotevikens stränder, Skanörs revlar, de grunda partierna kring Måkläppen) översvämmas. Med ihållande nordvindar kan ex. Skanörs revlar vara översvämmade under en tvåveckorsperiod och under denna tid ha mycket litet att erbjuda förbiflyttande vadare. Men den riktigt extrema översvämningen tycks inte primärt utlösas från detta håll; Sundet är för trångt uppe i norr och för öppet åt söder, dessutom är strömmen maximal vid vindriktningar från väst, och det finns ett vattenmagasin i söder, som kan "sluka" det tillrinnande vattnet. Annorlunda är det när vattnet kommer från öster och sydost: då är den kortaste vägen ut via Öresund, och det uppstår en lokal och mycket besvärande "anhopning" av vatten just i södra Öresund, en stegring som dessutom kan förvärras av vågfronter, som reflekteras mellan kustlinjerna.

ÖVERSVÄMNINGEN FRÅN ÖSTER Också i det fallet är ett eller flera lågtryck "syndaren": det har blåst från väster så ihållande och så starkt att stora mängder vatten pressats upp i Bottenhavet och in i Finska viken. Så, på någon punkt i väderutvecklingen, bryter ett lågtryck igenom och vinden kommer ner på dess baksida, i värsta fall blir det en nordostlig eller nordnordostlig vind. Transporten in via Kattegatt blir då inte så farlig, men massor av vatten pressas ned mot södra Östersjön och upp i Öresund, en vattenledare som från en relativt vid mynning fort smalnar av. Motståndet mot vattenmassorna måste vara större i denna riktning, Öresund kommer nästanpå att fungera som en diod. I Falsterbokanalen skapar vattentransporten en veritabel fors över slussen, och tätt intill Öresundskusten drar en kraftigt eroderande - och farlig - nordriktad ström.. Det var en sådan situation, som i november 1872 ledde till det hittills högsta vattenstånd, som uppmätts i södra Östersjön: +3.30 meter vid Travemünde. Tre gånger sedan dess har nivåerna på denna mätpunkt överträffat normalnivån med mer än 2 meter: 1904, 1914 och 1954. (Såväl 1872 som 1904 gick vattnet också upp på gatorna i Skanör; det finns en minnessten vid hörnet av Östergatan/Rådhusgatan som hugfäster vattnets högsta punkt.)

"VÅGEN" I det senare fallet handlar det inte bara om statik: vatten som töms från ett högre liggande kärl till ett lägre liggande. Utan vinden skjuter vattnet framför sig upp i Östersjön, ungefär som när man föser bort vatten från ett golv med gummiskrapa, och när vinden kastar om förstärks rörelsen till en vattenlavin. Översvämningsvattnet har en mycket påtaglig egen dynamik, och om vinden faller helt och hållet rullar det vidare av egen kraft. Från finska kusten till Tyskland kan vågrörelsen löpa med en period på cirka 36 timmar; den 4 januari 1976 ledde en sådan våg till en vattenståndshöjning på +1.50 meter vid Travemünde, samtidigt som havet var kavlugnt. Och det hela är inte över med detta; det kan komma en andra och en tredje våg, om än försvagade i förhållande till den första.

FÅGELFÄNGARENS UPPLEVELSER AV HÖGVATTEN När man nattetid fångar vadare på vindvaden är man verkligen ute på det "Låga landet". Normalt blåser det inte mycket, fångst på så öppna ytor fungerar bara med vind under ca 6 m/s. Om man då har ställt näten precis i vattenlinjen betyder en vattenståndsförändring på 5 centimeter att hela uppsättningen går om intet: vattenlinjen flyttar sig hundra meter. Det var sådana upplevelser som efterhand fick oss att uppmärksamma och söka förstå vad som händer just vid Öresunds södra inlopp. På grund av sitt läge är Måkläppen mest utsatt. Det inträffade att vi gick torrskodda ut till ön en vacker och stilla natt - och plötsligt kom vattnet farande från öster. Vi fick rafsa ihop utrustningen, lämna ön hals över huvud - och tvingades slutligen vada i lårdjupt vatten mellan ön och Nabben, och i en ström som förde tankarna till Tjågnårisjåkka i Sarek, eller nån liknande vedervärdighet. Det var "vågen": Östersjöns vatten som skulle ut och nästan var berett att gena över Falsterbonäset. (Nästa natt: samma våg igen, fast svagare.) Denna extrema ström sandade så småningom igen sin egen kanal (eller rättare: byggde upp en svämkägla vid sitt norra utlopp) och var väl det yttersta skälet till att Måkläppen växte ihop med kustlinjen vid Falsterbo fyr. Vid Skanörs revlar är förhållandena inte lika extrema och yttrar sig ofta åt andra hållet: när man har satt upp näten försvinner vattnet hux flux, och hela revelsockeln (som mest ca 4 km²) läggs bar inom loppet av någon timme. Hösten 1996 hade vi satt upp tio nät i en vacker uppsättning, när vattnet plötsligt började forsa runt stövlarna - så häftigt att det grävde fåror i dyn. Vi stod tysta en minut, bedrövade, hoppades väl att nån högre makt skulle göra det hela ogjort, så kom repliken ur mörkret: Vem drog ur proppen?

VAD KAN VI VÄNTA OSS AV FRAMTIDEN? Om man tittar på mätningarna vid Travemünde ser man att det finns en tydlig periodicitet; det ligger ungefär 20-25 år mellan högvattenstopparna (och jag tänker genast på den dubbla, magnetiska solfläckscykeln som yttersta upphov). En topp kring 1955, en kring 1980, och nu är vi väl på väg mot en ny. Samtidigt har den genomsnittliga högsta nivån ökat; fram till 1950 höll sig de flesta högvattnen kring +1.0 m, från och med 1950 inträffar det allt oftare att de når upp till +1.5 m. En liknande utveckling har noterats i Sverige (artikel i Trelleborgs Allehanda 13 januari 1996); i en intervju konstaterar docent Hans Hansson att det högsta vattenståndet vid Klagshamn och i Falsterbokanalen i genomsnitt ökar med en halv centimeter om året. Omkring år 2050 skulle vi alltså ha att räkna med ett vattenstånd på åtminstone +1.75 m över normalvattenstånd vid översvämningarna.

Fig. 3. Mya arenarias, sandmusslans, kritiga, glanslösa skal ligger i drivor på alla stränder kring Öresund. Macoma baltica är alltid mindre i Öresundsområdet och har ofta en rödaktig ton på det halvglansiga skalet.

SPOLIERAD HÄCKNING OCH SPOLIERADE LOKALER I första halvan av april 1997 hade viporna på Vellinge ängar besatt reviren och lagt de första äggen (jag hade sett bon med två ägg och något med tre) när ett högvatten slog till och översvämmade hela den betade ängen ända upp till gränsen mot jordbruksmarken. Följande morgon, när vattnet började dra sig tillbaka, låg en svallrand av vipägg från Bernstorps gård upp till Ängsvik, kråkorna behövde inte anstränga sig för att få frukost. Från Falsterbo och upp till Klagshamn spolierades all vattennära häckning av detta högvatten och det tog fjorton dagar innan allt löpte för viporna på nytt. När det gäller Måkläppen och Skanörs revlar är det närmast lokalerna själva, deras topografi, som är hotad. Det är nämnt att Måkläppen vuxit ihop med Nabben; samtidigt som detta skett har öns västvända front skrapats av tio eller tjugo meter (det gamla sjömärket fick flyttas), och materialet har lagts av i lagunerna på öns östra sida. Måkläppen puffas sakta österut av vind, vågor och ström i de allt kraftfullare högvattnen. Samma process kan iakttas på Skanörs revlar, här har den smala sjön närmast stranden norr om Skanörs hamn snart fyllts igen, och i samband med högvatten uppstår numera tjogtals genombrott nära revelns bas, där vattnet eroderar och lägger av sand och grus i svämkäglor på östra sidan. Under perioden 28 september till 5 oktober 1997 var reveln (liksom Vellinge ängar) mer eller mindre permanent översvämmad, då kunde man utöver strömerosionen iaktta hur vågslagen bröt upp rotfilten på västsidan, den rotfilt som tillsammans med den underliggande, grövre moränen har "armerat" hela strukturen och fått den att bestå genom århundradena. Frågan är om rotfilten (åtminstone på ett parti närmast revelns bas) nu inte sjunger på sista versen, så att revelns ytlager vid själva baspartiet kommer att ge vika och sköljas österut, mot Bakdjupet. Också på Lilla Hammarsnäs har erosionen varit extremt kraftig vintern 97-98; torven på nordspetsen är avhyvlad så att den nästan erbjuder häckningsmöjligheter för backsvalor.

SALTVATTENSINBROTTENS BETYDELSE FÖR ÖSTERSJÖN Östersjön är egentligen en jättelik flodmynning för hundratals floder; dess 22.000 km³ vatten skulle ha varit sött utan tillflödet av salt vatten från Kattegatt. (I liknelsen med en flodmynning fanns en viktig poäng sommaren 98, när vattnet hade svårt att komma ut ur Umeälven inte minst för att vattenståndet var onormalt högt i Bottenviken. På samma sätt uppställer högt vattenstånd i Kattegatt, Bälten och Öresund naturligtvis ett motstånd för flodmynningen Östersjön.) Men det är uppenbart att det s.a.s. reguljära inflödet över Darsströskeln är i klenaste laget, det behövs tillskott av en annan storleksordning för att effekterna skall bli genomgripande. I normala fall är det inte mycket saltvatten som tar sig över tröskeln i södra Öresund, delar av bottenströmmen virvlar i stället upp och förs tillbaka av den nordriktade strömmen. Det måste till speciella förhållanden: ihållande västvindar som pressar in Skageracks vatten mot svenska västkusten samtidigt som Östersjöns vatten pressas in mot Baltikum. Vattenståndet blir då högt i norra Öresund, medan det temporärt sjunker i södra delen. Nu kan saltvattnet kortvarigt välla över också Öresundströskeln, och det kommer farande som en veritabel flodvåg. Sådana inflöden är relativt sällsynta; 1976 förekom ett, under större delen av januari 1993 ett andra, mycket stort. Östersjön fick då motta 300 km³ saltvatten (salthalt ca 25 promille), av vilka cirka 80 km³ kom via Öresund. Ett halvår senare var vattnet i Gotlandsdjupet syrsatt ända ned till bottnen (250 m) - en nödvändig förutsättning för en (övergående) uppblomstring av djur- och växt-samhällen i dessa havsområden. (Det verkar ju som om algernas tillväxt är det stora problemet idag, ett Krankesjösyndrom uppförstorat till Östersjöns skala. På lång sikt kommer denna utveckling att reducera också områdets mås-, tärn- och grisslepopulationer, liksom bestånden av storskarv och småskrake).

ÄN EN GÅNG: VEM DROG UR PROPPEN? Det är inte bara ornitologerna i sydvästra Skåne som har märkt att "nånting är på gång"; under 1997 var vattenståndet tidvis ovanligt högt i hela södra Östersjön, och märkstationerna vid Ottenby, i Wislamynningen och i Kielbukten kunde knappt sätta ut fällor överhuvud taget: långa och vetenskapligt viktiga fångstserier drabbades av ett plötsligt bakslag. Oron i vattnet och oron på vädersidan (och de två hänger samman) gör sig gällande inom ett stort område, och vi kommer under de kommande åren att få en ström av liknande rapporter, om kusterosion, effekter (positiva och negativa) på fisket, badande barn som rivs bort av strömmen, ökade kostnader för försäkringsbolagen, etc. Då finns det en punkt som är värd att framhålla: muddringarna i samband med brobygget mellan Malmö och Köpenhamn (som har gjorts innan bron är färdig och kan utöva sin bromsande effekt på vattnet) har skett i anslutning till den södra delen, den del där det norrifrån kommande vattnet så att säga skall "expandera". Sänkningen av tröskeln gör det lättare för saltvattnet att "välta" över när språngskiktet har höjts på grund av vindtryck från väster/norr. Genom detta har den sydriktade vattentransporten (minoritetstransporten) underlättats och ingreppet har samtidigt accentuerat en vattendynamik, som hänger samman med blåsigare väder och en i det globala perspektivet stigande havsnivå. Samma effekt uppnås däremot inte på det vatten som går andra vägen (ytströmmen, majoritetsströmmen); trångpasset vid Helsingborg-Helsingör och det snedställda språngskiktet är fortfarande som en hand, satt i ansiktet på de söderifrån kommande vattenmassorna. Det är säkert oerhört svårt att göra prognoser för ett sådant system, eftersom strömningen vid tröskeln är turbulent, och alltså karakteriseras av en "kaotisk" dynamik. Genombrotten får karaktär av "katastrofer", övergångar till en ny dynamisk regim, som kan äga bestånd över dagar och kanske veckor innan systemet "tippar" på nytt (eftersom vattenmassorna "glider" mot varandra och inte blandas). Den nya instabiliteten tycks i vart fall kunna påverka kvoten (utströmmande vattenmängd) : (inströmmande vattenmängd), som ju utslaget över ett år är ungefär 2 : 1. Därför registreras förhöjt vattenstånd över utsträckta perioder i södra Östersjön - det räcker i bästa fall annars med trettiosex timmars utströmning under lugna förhållanden för att sänka detta innanhavs yta med 1 decimeter! Ingripandet i Öresunds vattenströmning har varit av ondo, mer än man kunnat ana och föreställa sig, och om igen anar man närvaron av den primitiva, tjurrusande teknologi, som härförleden led skeppsbrott (sic!) i Hallandsåsens grundvatten. Glada som barn, sörrö, med sitt sattyg till bro, sörrö! Och det passar då bra in i sammanhanget att de fordon, som så småningom kommer att paradera på bron säkert har ett finger med i spelet när det gäller de stigande nivåerna hos världshaven.

Tillägg under sommaren: I blänkaren för ett stycke bropropaganda i den svenska "public service"-televisonen (2.6.98) utmålades brobygget som ett enormt "samhällsexperiment". Det sista ledet i sammansättningen kan försvaras med ett annat prefix: det handlar i vart fall om ett stort "experiment" med Öresunds vattenföring, Östersjöns vattenstånd och salthalt, ett experiment som avstyrkts av alla sakkunniga instanser! Ännu 1998 - fem år efter vinterinflödet 93 - håller Östersjövattnet så hög salthalt, att aborr- och gäddyngel dör i höjd med Gotland - och när det gäller dessa arter handlar det inte om vattnet i djuphålorna! (Kärnkraftverket i Barsebäck = ett stort "samhällsexperiment" som går ut på att undersöka hur mycket kärnkraftsnärhet våra danska grannar tål innan de exploderar? Ferrokromverket i Malmö hamn och tunneln genom Hallandsåsen = stora "samhällsexperiment" som går ut på att undersöka hur mycket kapitalförstöring skattebetalarna tål innan de slår bakut? Problemet skulle kunna formuleras så här: det provinsiella draget hos landsändan Skåne yttrar sig inte minst i det faktum att man inte har några goda kapitalister, inga förvaltare som är aktsamma om kapitalet, månar om dess rimliga avkastning. All planering och allt byggande utgår från en platt kolartro.) När "Sundsgymnasiet" i Vellinge slår upp för terminen i augusti får en representant för Öresundskonsortiet orda vitt och brett om hur nyttigt det varit för projektet att man kunnat linda landsändans alla journalisthjon från Christoffer Barnekow och nedåt kring lillfingret - och de kommande gymnasisterna sitter på första parkett... Också detta sätt, denna enorma, räddhågade mobilisering (Sydsvenskan dog ju som tidning under denna fas - det återstår bara att hoppas att bladet får betala samma pris som Arbetet och Expressen för sin publicistiska totalkollaps) är naturligtvis ett stycke provins; på samma sätt "förklarade" Stalin kommunistpartiets politik i Kirgisien eller Tadsjikistan: riskgrupperna placerades på första parkett och upplystes kort och kärnfullt om hur de skulle tänka.

Sommaren 1998 har vattenståndet varit extremt högt i södra Öresund, vid Klagshamn mestadels 15 - 25 cm över normalvattenstånd, och stranderosionen har fortsatt hela sommaren. Vattnet släpper inte greppet om halvön, och jag skall våga en prognos: när ett system av stormar slår till en höst eller en vinter får vi se upp emot 1/2 meter högre vattenstånd än vid högvattnen under de gångna åren, det vill säga ett högvatten på upp emot två meter. (Och det är bara det första i en serie som kan bli lång.) När det så småningom blir tal om att valla in viktiga delar av halvön kan man ju lämpligen vända sig till det spendersamma Öresundskonsortiet, kostnaderna läggs naturligtvis på brobiljetterna. Annars blir man väl tvungen att höja kommunalskatten i Vellinge kommun ordentligt...