|
|
Farväl till Darwin! |
Detta angreppssätt kunde benämnas: "allting går att sälja" (med möda och besvär); biologen saluför anpassningar med samma svada som en försäljare uppbådar för begagnade bilar. Det hela har ungefär samma uppgift som tusen års skolastiskt utredande av den obefläckade avlelsen: att tjäna som en brynsten för det argumenterande förnuftet. Parallellt med detta finns det en annan, mer konventionell, handfast approach; det är egentligen först här som den tillämpade darwinismen känns verkligt primitiv och överårig. Denna andra typ företräder exempelvis Gareth Jones (1987) i "Selection against large size in the Sand Martin Riparia riparia during a dramatic population crash", Ibis 129: 274 - 280. Slutsatsen i denna uppsats kan sammanfattas: Det förekom en signifikant minskning - uppgående till 0.25 mm = 1.3 % (min anm.) - i det genomsnittliga bröstbensmåttet hos backsvalor fångade i den främsta undersökningskolonin 1984 jämfört med de individer som fångades såväl 1982 som 1983, vilket antyder att selektion till förmån för minskad storlek hade förekommit under en period med hög vintermortalitet. Här har vi verkligen "instant magic" med en på-taglig följdeffekt! Lyckligtvis balanserar Jones i diskussionen sin selektion emot stor kropp med selektion för stor kropp under häckningssäsongen, så man kan säga att resultatet av hela affären blir plus minus noll - trots den "lovande" titeln.
Emlen/Demong- och Hoogland/Sherman-uppsatserna tar tjuren vid hornen: de är ute efter adaptionen men kan inte peka ut fungerande och trovärdiga selektionsmekanismer eller selektionssammanhang. (Ett sådant sammanhang skulle ögonblickligen upplösas i gapet mellan de två uppsatserna). Jones problem är det omvända, han har selektion men ingen uppenbar adaptiv fördel - åtminstone inte när han vidgar perspektivet från att omfatta vintern till att omfatta hela årscykeln (och en dylik utvidgning sätter nästan alltid darwinismen på det hala). I bägge fallen blir resultatet av en darwinistisk approach status quo: arterna är redan anpassade och selektionen verkar lite onödig, en black om foten - eller arterna blir selekterade, men nettoresultatet är av tvivelaktigt värde när det konfronteras med de faktiska behoven, sådana de framstår för människoögon.
Det finns tusentals (eller troligare: tiotusentals) uppsatser av detta slag, många närmast chockerande i sin enbenthet, sitt sätt att låsa in det studerade djuret i en hermetisk box, isolera det från alla störande sidoinflytanden och följdhändelser och slutligen hålla fram det som illustration till dramatisk "selektion" eller en tautologt formulerad "anpassning". Den kuriösa, avvaktande karaktären hos darwinismen blir uppenbar: först måste en yttre händelsee av något slag inträffa, denna händelse leder till selektion, och den selekterade populationen kan hållas fram som "adapterad" för de ändrade förhållandena. Men här måste det framhållas: i det darwinistiska sammanhanget (eller det neodarwinistiska, särskilt där individselektionen är ensam herre på täppan) kan praktiskt taget varje strukturerad händelse framställas som en anpassning - och samtidigt är denna i de flesta fall knappt ens gjord trolig, eller det är inte gjort troligt att "anpassning" så som den tänks i Darwins efterföljd är själva sakens kärna. Adaptiva resonemang bygger i de flesta fall på en hög grad av tillrättaläggande, en vaken läsare anar nästan undantagslöst ugglor i mossen. Och viktigast av allt: den darwinistiska utläggningen bidrar ofta till att maskera det som egentligen har tilldragit sig, i synnerhet om det finns ett aktivt, kreativt element med i spelet: expansion av en nisch, förvärvande av egenskaper. Bäst är om man kan tiga still nittionio gånger av hundra när man frestas dra till med det belastade ordet, sedan borde man i det hundrade fallet med gott samvete kunna tala om en viss "ändamålsenlighet".
Jag hör till dem, som aldrig upphör att förvånas över Darwins oerhörda rykte (gloire). Om man tänker på att evolutionsteorin i praktiken är den enda teori som omfattas av biologerna, och att dess egentligt deduktiva innehåll är praktiskt taget noll, så får man en korrekt föreställning om den grundläggande oförenlighet som råder mellan biologiskt tänkande och teori. Och ändå har det inte alltid varit på det viset: redan Aristoteles uppställde ett program för en biologi ( en "moriologi", enligt Pierre Pellegrin) av i grunden komparativ karaktär; längre fram, mellan 1780 och 1840, fick vi med tyskarnas Naturphilosophie och den franska anatomiskolan en enorm blomstring av idéer (det är dessa tänkare som jag vill kalla "biologins presokratiker"). Bland alla missgärningar på darwinismens samvete ingår att den radikalt gjort slut på detta spekulativa uppsving till förmån för betraktelser över anpassningen, som är så gott som tautologa (och ofta dessutom suspekta).
Waddington har en idé, en ledtanke, han vill ersätta det i förväg uppställda ändamålet med något mindre precist: en "väg". Denna väg har inte målet, telos, i sikte, dess insats går i stället ut på att hålla en utveckling, en förvandling i något avseende stabil, på rätt köl, hindra den från att köra ut i diket eller hamna i ren intighet. En sådan väg kallar han en kreod. Detta översätter Thom i sin tur med dynamikens sedvanliga attraktor (en låg potential, en bassäng, en svacka i en omgivning med högre potential), och han inför vidare en agent som redogör för övergångarna från en stabil dynamisk regim (attraktor, kreod) till en annan: den dynamiska katastrofen. Här ligger Thoms egentliga insats: han förkastar tanken på all mer sofistikerad "instruktion" från genomet till de biokemiska processerna på olika plan, hävdar energiskt att cellen inte erbjuder en tillräckligt stabil miljö för en dylik avkodning över hela linjen och propagerar i stället för strukturell stabilitet som enda rimliga uppgift på kort sikt för celler, organ, organismer, populationer. Och här blir det alltså attraktorerna som håller fast processerna med deras parametervariationer, medan katastroferna svarar för de radikala, trendbrytande sprången. Denna typ av process har fått etiketten teleonom, den nämner ett mål, eller nämner att den är ute efter ett icke detaljspecificerat mål (vilket kan verka vara en hårfin nyans). Den temporära slutpunkten kan bli en annan än det telos, som förespeglade i begynnelsen; det blir vägens erfarenheter som bestämmer resultatet, inte ett fixt och färdigt telos. Poängen är att vi med detta har en reglerteknisk ansats, med möjlighet att inkorporera element under vägen, möjlighet till positiv och negativ återkoppling (vilket bidrar till den strukturella stabiliteten). Tack vare den relativa öppenheten mot omgivningen blir Waddingtons/Thoms sätt att nalkas utveckling/evolution modernare, mer fruktbart, medan Darwins ansats luktar sjuttonhundratal i sin sterila, antitetiska motsatsställning till det gamla, religiöst färgade ändamålsbegreppet.
Detta är min teoretiska utgångspunkt och inspiration. I en serie av bearbetningar av backsvalematerial från sydvästra Skåne kommer jag att - mot den bakgrund som skisserats ovan - så gott det går försöka undvika etablerad adaptiv terminologi, vilket till att börja med kommer att märkas närmast som ett tomrum i texten. (Jag bestrider inte behovet av äkta anpassning, men jag hävdar att den i flertalet fall är av ad hoc-karaktär, och att den skulle bli skadlig om den på något sätt låstes fast som program). Hur som helst är detta bara ett övergående stadium; ett stycke nedåt vägen kommer jag att lägga in ett avsnitt med grundläggande teori och nya begrepp, dessa kommer sen efterhand att arbetas in i uppsatserna. Den första uppsatsen, om utflyttningen från kolonierna till sovvassarna är därför bara ett provisorium på diskussionssidan, texten där kommer säkert att formuleras om ett par gånger innan den ligger fast, detsamma gäller i ännu högre grad för uppsatsen om könskvoten. Tidsperspektivet för hela projektet är ett par år.