Om unga starars ruggning i SV-Skåne och om ruggningens läge och relativa vikt i starens årscykel

For readers from other continents: The Starling Sturnus vulgaris is a West Palearctic species, breeding to appr. 100º E in Russia, but it has been introduced to North America, South Africa, Australia and New Zealand. All populations have a full postnuptial moult, northern birds are short-distance migrants.

INLEDNING

Diagrammen över starens ruggning i Ginn & Mellvilles "Moult in Birds" (BTO Guide 19, Tring 1983) bygger på mer än tusen ruggningskort, och materialen täcker hela ruggningsförloppet. Gamla hanars ruggningstid anslås till 80 dagar med start kring mitten av juni och avslutning i månadsskiftet augusti/september. Juvenila hanar påstås ta i snitt nittio dagar på sig, men detta påstående bekräftas inte av diagrammet; ruggningen startar i snitt kring midsommar och avslutas genomsnittligt kring 10 september. Vilken population eller vilka sammanslagna populationer dessa siffror gäller för är oklart; den brittiska populationen blir ju till stora delar på sina öar året runt, men det anländer fåglar från nordliga och östliga populationer till Brittiska öarna redan från och med juli, och uppblandningen med fåglar från andra områden ökar naturligtvis efterhand som säsongen framskrider. Troligen blir alla kalkylerade storheter - exempelvis genomsnittstiden för individens ruggning - som bygger på sådana, "orena" material en smula uttänjda, just för att de hämtar sina data från en mix av populationer, där spridningen tvunget blir större än inom de olika delpopulationerna tagna för sig.

Vi har samma problem i exempelvis södra Sverige, våra egna häckfåglar lämnar landet kort efter midsommar. Förteckningens (SOF. 1990. Sveriges fåglar) uppgift att huvuddelen av de gamla skulle flytta först i september - november är säkert inte korrekt; alla årsklasser flyttar vidare till Danmark och Tyskland i juli och vi erhåller i vår tur nya fåglar (och här verkar de juvenila överväga) på mellansträck från områden längre öster- och norrut. Det finns mycket litet adulta fåglar i de vassövernattande flockarna i Skånes kustzon i juli och augusti, andelen adulta går upp först under sträcktoppen i oktober, och var dessa fåglar kommer ifrån är i sin tur oklart. Vi har svårt att peka ut källan till denna förvirring, men i Ekberg, B. & Nilsson, L. (1996), Skånes fåglar citeras Visible Bird Migration at Falsterbo, Sweden (Ulfstrand et al. 1974), och här finns raden: "Huge numbers of young Sturnus vulgaris depart from Sweden with a peak in late June to early July." Att ta detta som intäkt för att de adulta stararna inte skulle flytta bort vid midsommar är vilseförande; vi nöjer oss med att hänvisa den intresserade till Ringmärkningscentralens årsrapporter. Nu skall det inte uteslutas att vi kan ha en hel del adulta starar av okänt ursprung kvar i landet (återfyndsmaterialet är lite tunt på denna punkt), och man kunde tänka sig att dessa fåglar i första hand samlas i områden kring "miljonsovvassarna" och genomför ruggningen där, medan ungfåglarna ensamma tar hand om de lite mer marginella områdena.

Materialet från SV-Skåne

Det är inte svårt att fånga starar i kustvassarna på den skånska västkusten; arten är en sorts förargelse, som ofta dimper i näten när det passar ringmärkaren som sämst. Många gånger har vi på grund av tidsnöd slängt iväg ruggande starar utan att undersöka dem, men ibland har vi tagit oss den tid som måste till. Det har resulterat i 209 ruggningskort; av 62 juvenila och 2 adulta fåglar från Löddesnäs (Ulf Lundwall), 139 juvenila och 6 adulta fåglar från Ljunghusen och Foteviken (Christer Persson). De juvenila fåglarnas fördelning över det samlade ruggningsförloppet framgår av tabell I, i Löddesnäs har det tagits ungfåglar utan ruggning så sent som 16 juli, 20 juli (3 ex) och 21 juli.

Tabell I. Fördelningen i % för 201 juvenila starar från SV-Skåne över hela ruggningsförloppet (0-150 poäng). Percentage of the Starling material from SW Scania (n=201; age = 1y) on five equal parts (0 - 150 points).


HP+AP: ruggningspoäng P+S; moult score																																																		andel av totalmaterialet i % percentage of total material

0-30																																																		26
31-60																																																		18
61-90																																																		35
91-120																																																		18
121-150																																																		3

Man ser att ruggningsförloppets slutfas är svagt representerad, och det är möjligt att hela förloppet inte är riktigt lineärt, utan tar fart mot slutet (och alltså bättre approximeras med en andra- eller tredjegradskurva). Men åtminstone linjens fotpunkt är fastlåst av det fram till mitten av september sällsynt välfördelade materialet. I fig. 1 visas punktfördelningen och individlinjen TIME = F(P+S):

TIME on (P+S)/SW Scania

Fig. 1 Regressionslinjen TIME = f(P+S) för juvenila starar från SV-Skåne. Endast koordinatangivelser; en punkt kan omfatta flera fåglar. 1 juli = TIME 1. Regression TIME = f(P+S) in juvenile Starlings from SW Scania. One point may indicate more than one bird. 1 JULY = TIME 1.

Bland de unga starar som tillbringar eftersommaren och hösten i Skåne ruggar individen alltså i snitt under 81 dagar: mellan 13 juli och 2 oktober. För populationen är regressionslinjens ekvation: P + S = 1.54 x TIME - 9.93, med genomsnittlig start 6 juli och genomsnittlig avslutning 11 oktober.

Stjärtruggningen; de vuxna fåglarnas ruggning

I "Moult in Birds" uppges att S1 (centrala stjärtpennan) fälls först och att mönstret sedan är oregelbundet. "The Birds of the Western Palearctic", vol. VII (Cramp, S. & Perrins, C.M. ed. (1994)) varierar detta med uppgiften att stjärtruggningen är: not always strictly centrifugal, men BWP har på denna punkt som i många andra sammanhang problem med sina källor och sin källkritik. Alla uppgifter om strikt centrifugal (från centrala pennan och utåt) stjärtruggning hos staren skall nog tas med en nypa salt, och varje uppgiftslämnare bör om möjligt pressas på denna punkt. Det är svårt att få överblick över starens stjärtruggning när den kommit en bit in i förloppet, registreringen blir inte alltid så korrekt, och den som värderar ruggningsmaterial bör just i detta fall gå hårt fram och kassera så fort det finns oklarheter. I CP:s äldre anteckningar finns exempelvis ett tiotal fall där S1 och S2 befunnit sig i olika stadier av tillväxt, och där det i övrigt konstateras: "S4 - 6 gamla". Denna konstellation uppträder inte i kort från senare år, där heter det i stället: S1 och S2 växande, S3 - 5 gamla, S6 fälld. Den växande erfarenheten ger en korrektare registrering! Vi har också valt att kassera äldre kort, där S1 - 3 uppges bli först fällda - vilket inte utesluter att denna sekvens kan uppträda. (Men den kommer att godkännas bara om vi är säkra på att den inte kommit till genom slentrian från registrerarens sida.)

I Skåne finns således ett mönster, som överväger: först fälls S1 (det sker ungefär när H5:s spole bryter fram) och kort därpå S2, och dessa två pennor växer till nästan full längd innan nya fälls. När S2 är ca 5/6 har S6 ofta fällts och dess spole trängt fram. Det finns 33 kort från senare tid, som belägger sekvensen S1 - S2, och det finns 10 kort som entydigt belägger sekvensen S1 - S2 - S6 (samma sekvens kan dessutom extrapoleras ur ett flertal andra kort). Inget modernt kort belägger någon annan sekvens. Efter S6 fälls ofta S5 (S4), medan S3 och S4 (S5) är de sist växande pennorna.

De åtta adulta fåglarna har följande data: två honor 1 juli 7, 16 poäng, en hane, en okönad 19 juli 43, 57 poäng, två hanar 21 augusti 86, 106 poäng och slutligen 2 okönade 28 augusti 120, 121 poäng. Detta antyder att de adulta fåglar som är närvarande i Skåne under ruggningstiden ligger i runt tal 10 dagar före ungfåglarna ifråga om ruggningen.

Ruggning och flyttning

De juvenila starar, som når Skåne efter mellansträck från områden längre norr- och österut, och som genomför hela sin ruggning i landskapet, är alltså genomsnittligt färdigruggade den 2 oktober, medan populationen i medeltal avslutar den 11 oktober. Om vi går till "Visible Bird Migration at Falsterbo, Sweden" (Ulfstrand et al. 1974) finner vi att starar räknades över större delen av sträckperioden (förbi 1 november) vid Falsterbo under åren 1955 - 1959. För att få ett lite större material har vi också tagit med åren 1952 - 54, viktat för frånvaron av observationer i november under dessa tre år och beräknat medianen för sträckperioden 8 september - 15 november. Den infaller den 15 oktober, det material som bildat underlag för beräkningen visas i fig. 2.

Starling/Fbo

Fig. 2 Summerade sträcksiffror vid Falsterbo 1952 - 59, materialet viktat för frånvaron av observationer i november 1952 - 54. Summed totals for migrating Starlings at Falsterbo 1952 - 59, the material weighted for absence of observations in November 1952 - 54. From Ulfstrand et al. (1974).

Därmed kan vi formulera om inledningen till detta avsnitt: juvenila starar i SV-Skåne är färdigruggade i tid före höstens sträckmaximum vid Falsterbo. I själva verket ger de sig nog inte iväg kring sträckmaximum; det är vår uppfattning att de lokala flockar som vi hämtat vårt ruggningsmaterial från inte tappas av ordentligt förrän någon gång mellan 20 och 30 oktober, och då är de flesta fåglar färdigruggade sedan en eller två veckor tillbaka; det är alltså den tid de har till sitt förfogande för fettanlagring före bortflyttningen.

Diskussion

1. Den hypotetiska flerkullsstaren

Vi tycker att vår egen, sydskånska starpopulation har det besvärligt just nu; ett par år under 90-talet har häckningsstarten blivit försenad till 10 - 15 maj, och ungarna flyger sådana år först kring mitten av juni. Någon central resurs uppträder inte i förväntad mängd eller vid förväntad tid, och denna knapphet har i sin tur säkert ett samband med den populationsnedgång som rapporterats från många håll. Förändringar i årscykeln är alltså påkallade, men vilka förändringar är möjliga? Det är mot denna bakgrund vi vill diskutera ruggningens flexibilitet och placering i kalendern i starens fall.

Gör ett tankeexperiment: en hypotetisk starpopulation, som lägger flera kullar, och där ungfåglarna inte ruggar flygpennorna (vinge och stjärt), utan återvänder för att häcka med första sommarens pennor... Ett sådant arrangemang skulle kunna skaffa ungfåglarna ur vägen i starens fall. Det ligger inget "utopiskt" i denna tankelek; de urbana koltrastarna i södra Sverige hinner med tre kullar och genomför sedan en med tanke på artens vikt och storlek sällsynt snabb ruggning, och ungfåglarna hos denna art ruggar inte pennor på hösten. Den föreslagna modellen är alltså realistisk och tänkbar också i starens fall - försåvitt det inte finns någon järnhård fysisk begränsning som insnävar starens livscykel mer än koltrastens.

Vilka nackdelar innebär en förlängd häckningsperiod för en fågel på våra breddgrader? I Skandinavien tvingas sena häckare ofta att börja rugga medan de föder upp sista kullen, och detta behov accentueras ju längre norrut vi kommer. För fågeln finns det då två energislukare (eller tre: ungar, fysisk aktivitet, fjädertillväxt) som skall dela på den intagna energin. Koltrasten har löst problemet genom en stor flexibilitet, en bred nisch; den kan därför börja häcka en månad tidigare än staren, och den kan flytta bort senare eller välja att inte flytta alls. Denna flexibilitet har naturligtvis en lång förhistoria, och den är kopplad till en urbant präglad miljö, tätort mer än landsbygd. För starens del, om vi väljer att hålla alla "enkulls"-parametrar oförändrade, skulle ett uppfödande av flera kullar innebära att häckningen fick inledas tidigare, eller att ruggningen fick senareläggas och/eller komprimeras. Låt oss överväga bägge alternativen.

I hela det skandinaviska utbredningsområdet lägger staren en kull, men i ett bälte från Mellantyskland över Holland och Belgien till Sydengland tar tvåkulls-starar vid. Dessutom lägger de nordnorska stararna, som är stannfåglar, två kullar (Wagner, G. (1958), Sterna 3: 73-89.). I Tyskland och England läggs förstakullen i april, andrakullen i sena maj; fåglar som bara lagt en kull börjar rugga i juni, fåglar med andrakull 1 - 15 juli (BWP). Arten tar sedan påfallande god tid på sig för ruggningen, uppemot tre månader, ibland mer. En intressant jämförelse mellan norrländska (Umeå) och nordnorska (Andöya) starars ruggning (Lundberg, P. & Eriksson. L-O. (1984), Orn. Scand. 15: 105-109) demonstrerar tydligt var "sparbetinget" sätts in; Umeåfåglarna fällde den första armpennan ungefär när H5 var utvuxen, de nordnorska först när H7 var klar. De nordnorska stararna tog sedan avsevärt längre tid på sig för att färdigställa armen (P+S = 135 dagar för Andöyafåglarna mot högst normala 85 för Umeåfåglarna. Jämför detta med uppgiften i "Moult in Birds" att S5/S6 finish at same time as P9 - i England och i Skåne överlappas armpennornas ruggningsförlopp alltså av handpennornas, vilket det borde ha gjort i Norrlandsfåglarnas fall också). När det gällde kroppsfjädrarna var förhållandet det omvända : 87 dagar mot 110 dagar. Staren kan alltså vinna tid genom att skjuta in olika delförlopp (handpenne- och armpenneruggning tagna för sig) i varandra eller genom att separera dem (flygpennor och kroppsfjädrar tagna för sig) från varandra. Med tanke på den inledningsvis nämnda trögheten i häckningsstarten verkar det däremot inte realistiskt att i vårt fall vänta sig en förskjutning av äggläggningen mot tidiga april (med en andra kull i juni). Det är bara på ruggningssidan det finns "något att ta av".

Tillbaka nu till den hypotetiske flerkullsstaren (som dessutom är företrädd i verkligheten, dock så att dess ungfåglar ruggar pennorna på hösten) och till jämförelsen med koltrasten. I koltrastens fall skickas ungfåglarna ut i marginalen, ungefär som kaninungar, sedan de matats av föräldrarna - eller i huvudsak av hanen - i fjorton dagar. Hos staren går det inte till på samma sätt; arten gör en större social investering i sin avkomma. Alla förlopp är mer strängt reglerade och avgränsade än i koltrastens fall. Man kunde säga att staren är lite reformistisk, den försöker upprätthålla ett starkt starsamhälle, medan koltrasten är mer marknadsliberal; det finns exempelvis en klar och tydlig koltrastslum som upprätthålls genom invandring. Starens sektorisering och stränga reglering av årscykeln är en strategi för att organisera tillvaron för den samlade populationen av en art med mycket stor numerär (åtminstone i det förflutna); i Europa finns ju staren i stort sett överallt där den kan föda sig. På detta sätt förhindras att årsklasser och populationer trampar varandra på tårna i starens fall; ur ordningen springer en sorts frihet. När denna strategi är vald verkar det vidare rimligt att anta att en stor population måste bli mer strängt reglementerad än en liten, och detta reglemente måste utgå från hög hierarkisk nivå, från populationen i dess helhet. I nästa steg är det intressant att spekulera över hur ett sådant reglemente kommer till stånd, hur populationen harmoniseras. Lundberg & Eriksson (1984) studerade handuppfödda burstarar under 12 timmars dag och 12 timmars natt - från dessa förutsättningar var det självklart att i diskussionen utgå från en genetiskt fastlagd "cirkannual" årsrytm, som en sorts deus ex machina. Men detta grepp är inte tillfredsställande när man lämnar burmiljön; det kan på sin höjd förklara status quo men inte den stabila dynamiken,inte förändringen när den väl infinner sig. Tvåkullssystemet har kanske kunnat slå igenom i den nordnorska populationen just för att den är så marginell, för att den har lättast att undandra sig den totala populationens "makt"?

2. Mellansträckets problem

Efter häckningen genomför de flesta starpopulationer (den nordnorska ruggar på plats, och det gör väl den brittiska också, i grova drag) en relativt kort inbördes parallellförflyttning, ett "mellansträck", vars syfte i förstone är svårt att genomskåda. Varför inte bli på häckplatsen och direkt sätta igång att rugga där, i stället för att flytta, vilket ju innebär både förlorad tid och energiåtgång? Själva förflyttningen kan inte vara mellansträckets centrala uppgift, det måste handla om det radikala byte av "livsstil" som inträder för staren, och vinsten av detta byte är antagligen icke oväsentlig, eftersom sättet, strategin med mellansträck slagit igenom hos i stort sett alla europeiska starar. Från att ha varit tämligen jämnt fördelade över ett häckningsområde kondenseras de ruggande stararna nu i stället kring en sjö eller en tätort, där övernattningen äger rum. I den nya omgivningen är staren sedan mycket mångsidig och har en stor aktionsradie: körsbärsträden i juli, tångbankarna i augusti, den plöjda och harvade jorden i september, trädgårdarna med fallfrukt i oktober, alla har något att erbjuda dess borrande, sonderande näbb.

Det är svårt att se det tremånaders fältläger som sedan följer som annat än en "skola för livet", där många rutiner och förflyttningar redan är genomgångna, testade av de adulta fåglarna. Vi menar att mellansträcket på det mentala planet syftar till ett sammanförande för informationsöverföring, medan uppgiften på det fysiologiska planet är att skapa förutsättningar för ett fullständigt och i möjligaste mån synkront byte av fjäderdräkten (med megaflockens predationsskydd som en extra bonus). Flyttningen kunde annars lika gärna ha riktats mot närmsta stora sjö, och denna kunde mycket väl ha legat åt norr eller öster i förhållande till häckplatsen. Två "flyttningsstolpar" avgränsar alltså ruggningens läge i kalendern; mellansträcket efter midsommar och det egentliga bortsträcket i oktober - november. Ett liknande mönster (med mellanstation) återfinns hos många andra socialt avancerade arter; grundmönstret är exempelvis detsamma hos Östersjöns kentska tärnor, med den skillnaden att ungfåglarna inte ruggar på sin första anhalt, och grågås och trana tar likaså god tid på sig innan det bär av mot det egentliga vinterkvarteret. I de större arternas fall förblir dock familjen den grundläggande inlärningsenheten, medan flocken fort tar över huvudrollen i starens mer kollektiva läroprocess - om än säkert med de adulta fåglarna som verksamma agenter.

En hake i resonemanget för Skånes del är att det verkar finnas så få adulta (andra kalenderåret eller äldre) fåglar i sommarflockarna. Det skulle vara intressant att se mellansvenska åldersfördelningar från juli till september: finns det verkligen mycket ruggande gamla fåglar i exempelvis Tåkern, Hornborgasjön eller Kvismaren? Och hur är det på skånska lokaler som Krankesjön och Hammarsjön? Man kan, som vi redan varit inne på, tänka sig två möjliga förklaringar till den låga adultandelen i vårt fall: A/ Det finns adulta, ruggande fåglar i vår närhet under sommaren, men de bildar en sorts "elit", håller sig till kärnvassarna etc. och är inte så fångstbara, eller B/ Det sker en gradvis segregation, där de adulta ockuperar vissa geografiska områden för egen del. Rätt säkert kan vi skaffa oss ruggningskort på skånska häckfåglar bara i intervallet kring midsommar, sedan är just våra egna fåglar utom räckhåll för oss, på ena eller andra sättet. Vi kan idag faktiskt inte peka på ett avgränsat område och bestämt säga: där finns de adulta skånska fåglarna.

En annan fråga som man kanske ställer sig i sammanhanget är: varför kan staren inte rugga på exempelvis 50 dagar precis som en medelstor tätting, varför kan den inte s.a.s. göra om bofinkens förlopp i större skala? I fig. 3 har vi lagt in den individuella ruggningstiden för fyra arter, som väger ungefär 25, 50, 75 (staren) och 100 gram, tidsmedelvärdena ± spännvidden är ansatta efter konsultation av egna data och diagrammen i "Moult in Birds". (Något eller några värden skall kanske fem dagar eller gram upp eller ned; det är oväsentligt i den här typen av överslag).

Starling/Fbo

Fig. 3 Den individuella ruggningstiden plottad mot medelvikten för bofink, kärrsnäppa, stare och rödbena. Egna värden och värden tagna ur "Moult in Birds". Duration of individual moult in Chaffinch (25 g), Dunlin (50 g), Starling (75 g) and Redshank (100 g) plotted against weight. Own material and values from "Moult in Birds".

Man ser att det finns ett övre tak för ruggningshastigheten (någon sorts resurstak, inre eller yttre); en 50-gramsfågel tar inte dubbelt så lång tid på sig som en 25-gramsfågel, men tiden växer lineärt, med en lutningskoefficient på ungefär 0.4. Om fågeln skall avlägsna sig mycket från denna linje kan det - som vi redan illustrerat med starexemplet från Umeå/Andöya - bara ske genom olika konstgrepp, genom att delförloppen "teleskoperas" in i varandra, i extrema fall så att fågeln under en tid förlorar flygförmågan (snösparven är ett paradexempel; Stresemann & Stresemann (1970), Beitr. Vogelkunde 16: 386-392). Koltrasten, som väger 10 - 20 g mer än staren, vinner också tid genom att fälla fler pennor; i "Moult in Birds" uppges ruggningen vara i snitt 75 dagar, men det går fortare än så för en sydsvensk fågel, som efter tre kullar börjar fälla 15 augusti. Vi har inte tillräckligt med data, men 65 dagar är en rimlig skattning, så att fågeln är klar 20 oktober. I fig. 4 görs jämförelsen mellan koltrast och stare; diagrammet visar att staren, trots att den är "inlåst" av omvärldsparametrar fortfarande har ett rätt stort spelrum, det är i detta spelrum som en eventuell andra kull måste kilas in. Referenser är C. Harrison (1975), A Field Guide to the Nests, Egss and Nestlings of European Birds och J. Karlssons (1983) avhandling Breeding of the starling (Sturnus vulgaris), dessutom har vi tagit hänsyn till egna data så att diagrammet avbildar den skånska situationen mot slutet av 1990-talet.

Starling/Fbo

Fig. 4 Kombinationen av häckning (vit stapel) och ruggning (svart stapel) hos stannande koltrast med tre kullar och flyttande stare med en kull i SV-Skåne. Enbart adulta fåglars ruggning i båda fallen. The combination of breeding (white bars) and moult (black bars) in a sedentary Blackbird (Turdus merula) with three annual broods and a migrating Starling (Sturnus vulgaris) with one annual brood. Dates apply to SW Scania in the late 90's; moult of adult birds.

3. Ett kondensat av det ovanstående

En del av denna diskussion har varit hypotetisk; avsikten har varit att resa frågeställningar som vi längre fram kommer att angripa med material från andra arter. Den juvenila staren ruggar på cirka 80 dagar i SV-Skåne, förloppet är det mest homogena vi hittills stött på. De adulta fåglarna startar tidigare, i någon mån beroende på när de får ut ungarna, och är förmodligen klara redan i första halvan av september. Den hårda "reglementering" av individerna som vi ser i häckning, mellansträck och ruggning hos staren tror vi är typisk för en mycket stor population. Under ruggningstiden lyser adulta fåglar nästan med sin frånvaro i SV-Skåne, vi kan inte prestera stort mer än begåvade gissningar om var de håller till, efterlyser mer precisa data.

Vidare, precis som bofinken är staren en kortdistansflyttare, där ruggning och fettanlagring inte inkräktar på varandras energibehov. Om man bortser från tydliga startsvårigheter under senare år i häckningen verkar starens årscykel i Sydskandinavien inte precis balansera på randen till en avgrund; med en mer komprimerad ruggning framstår två kullar som ett möjligt alternativ, en väg att beträda när eller om populationen blir pressad och inte kan hålla sin numerär. Men en sådan förändring är antagligen bara möjlig om den totala populationen blivit så försvagad att dess övergripande reglementering av delpopulationerna försvagas. Det innebär också att vi tror att enkulls-tillståndet (resp. två-kullstillståndet) primärt är socialt fastlagt - den genetiska faktorn kommer in som ett insegel, en bekräftelse på det nya tillståndet - och att ett skifte till två kullar och/eller ett ändrat ruggningsförlopp kan komma till stånd mycket fort när/om ändrade sociala signaler får ett genomslag. Sådana försvagningar av totalpopulationen är kända i det förflutna (se ex. Yeatman, L.J. (1971) Histoire des Oiseaux d'Europe och Sharrock, J.T.R (1976), The Atlas of Breeding Birds in Britain and Ireland, samt de stora handböckerna). Studiet av ruggningen är viktigt inte minst för att det kan ge oss indikationer på förskjutningar av den relativa vikten för häckning, ruggning och flyttning i årscykeln.

SUMMARY:

Moult in juvenile Starlings (Sturnus vulgaris) in SW Scania and the relative weight of moult in the annual cycle of Starlings. A material comprising 209 moult cards on Starlings (Sturnus vulgaris) from SW Scania, Sweden is analysed and discussed. The context of the discussion is different breeding strategies (one and two broods) in different parts of the distribution and the recent decline of European Starling populations.
The mean duration of individual moult was found to be 81 days, with start 13 July and end 2 October. The last non-moulting juvenile was caught on 21 July. The average starting date of the population was 6 July and the average end 11 October. The median of autumn migration at Falsterbo falls on 15 October, but the local, moulting population does not leave the area until the end of October, so there is ample time for premigratory fattening. The prevailing opening sequence of tail moult was found to be 1-2-6, and we believe that other alleged sequences are based on a very common recording error, where 1-2-6 is interpreted "1-2-3". The central rectrix is shed when P5 is almost full-grown.
The moult process in the population studied by us is very regular and clearly demarcated, the same also holds true of the breeding in one-brooded Starlings (the whole of Scandinavia except N. Norway). We believe this regulation of different aspects of the annual cycle to be characteristic of the total population of a very abundant species and emanating from the highest possible hierarchic level. A social regulation, where the genetic aspect is only a ratification, not a primary cause. This may be the reason why two broods and sedentary habits could evolve in a marginal position relative to the large European population: in N. Norway. Furthermore we believe that the "megapopulation" must be thoroughly weakened (by decline) before changes in the relative weight of the three major aspects of the annual cycle: breeding, moult, migration can have a breakthrough. Such declines are known to have occurred in the past, and a new one is probably in progress. If or when the population responds to this decline one indication of a response will be changes in the overall schedule of moult.

Första versionen av detta arbete är skriven av Ulf Lundwall och Christer Persson och utlagd på nätet 15.11.99. Vi är intresserade av att bygga ut denna artikel, och allt material som kommer in bearbetas prompt och läggs ut!

Till innehållsförteckningen för ruggning/To moult contents

Till startsidan/Back to start page