|
|
Ruggning och katastrofisk flyttning, belyst med material från grönsiskan Carduelis spinus 1994. |
| For readers from other continents: The Siskin Carduelis spinus is a Palearctic species with a disjunct distribution in Europe, Asia Minor and China. It feeds on seeds of birch Betula and alder Alnus species; in years of food scarcity it migrates prematurely, reaching the Mediterranean area and North Africa from N Europe. It has a full postnuptial moult that is not actually suspended but rather slowed down when birds start to move; if there are indications of arrest this signals imminent departure. |
Det finns två slag av flyttning, migration som i det förflutna kallats "invasionsartade". Det ena är föregripande, anteciperande, tar ut en på något sätt registrerad brist som kommer att infinna sig inom en snar framtid men ännu inte är akut eller ens kännbar. Man kan tänka sig att exempelvis ett "motstånd" i hamstringen är utlösande faktor, ofta finns en hög populationsnivå med på ett hörn. Det handlar närmast om en sorts storskalig dispersion, som står den reguljära flyttningen nära, men inte uppträder i samma utsträckning alla år. Typiskt är att den fullständiga ruggningen efter häckningen är genomförd i god ordning, i den mån som adulta fåglar överhuvud taget deltar i dessa rörelser, resursbristen inkräktar inte på ruggningen. Jag har aldrig registrerat växande flygpennor hos exempelvis adulta talgoxar eller adulta skäggmesar under år då dessa arter uppvisar storskaliga rörelser. Det är olyckligt att bruka beteckningen "invasion" om denna typ av rörelse, det handlar mest om en ordnad utglesning, med en relativt strikt, från år till år upprepad tidtabell och fast (talgoxe, blåmes) eller variabel (skäggmes, ofta också: gråsiska, björktrast, sidensvans) huvudriktning.
Den andra typen av "invasionsflyttning" är igångsatt av akut, redan känd brist, och en mycket stor andel av populationen är driven på vingarna. Så är det när cembratallen slår fel för smalnäbbade nötkråkan, när granen inte sätter kottar för större hackspett och korsnäbb och när träd och buskar står utan bär för sidensvansarna. De adulta fåglar, som skulle ha ruggat i god ordning efter häckningen hamnar då ofta i ett nödläge och tvingas skjuta upp delar av fjäderbytet - eller flytta med växande vinge. Denna situation blir särskilt tillspetsad hos större hackspetten, där ungfåglarna ruggar de inre handpennorna så fort de blivit flygga. Själva nödläget kan utläsas just på ruggningstillståndet, det är i detta sammanhang man möter pågående eller avbruten ruggning hos adulta fåglar - och hos ungfåglar i fall där dessa byter fjädrar på hösten. Om man skall undvika termen "invasion" också här, kunde man tala om "katastrofisk flyttning", katastrofisk för att den inkräktar på ruggningen och för att det regelmässiga, ordnade har skjutits i bakgrunden; huvudriktningen kan pendla minst 235 grader, från nordväst över syd till ost, tidtabellen är ofta rubbad och själva avfärden måste vara utlöst av en dynamisk katastrof. (Kanske skall man ta med hela kompassrosen; frågan är om inte Carduelis cabaret utvandrar mot N och NO tidigt på sommaren om någon resurs blir knapp i Västeuropa). Grönsiskan hör till denna grupp, och i uppsatsen presenteras data på dess ruggning och tidtabell från ett år med katastrofisk flyttning, 1994.
En markering skall göras i inledningen: syftet med det hela är att söka ett perspektiv på levande varelsers spontana, grundläggande självorganisation, det omedelbara arrangemanget i rummet, statiskt eller dynamiskt, sådant det uppträder icke-instruerat, utlöst genom olika former och grader av yttre tvång. En förlorad migrationstradition kan säkert återskapas på detta sätt, och det kan rimligtvis ske ganska fort, ett sönderslaget dispersionsmönster kan rekonstrueras på ingen tid. När jag betonar att dynamiken är icke-instruerad, vill jag framhålla dess grundläggande, lite fysikaliska karaktär; fåglarna strålar samman och kommer i rörelse ungefär som vattendroppar som flyter samman på en sluttande glasyta. Målet i detta fall är enkelt: att ta fram parametrar som kretsar in det påtvingade uppbrottet, i nästa steg kommer sådana data att jämföras med den mer regelmässiga synkroniseringen i olika sammanhang (häckning, ruggning, flyttning). Finns det någon kvalitativ skillnad i data, som antyder en kvalitativ skillnad i uppbrotten hos exempelvis en grönsiskepopulation, som hals över huvud tvingas på flyttning i mitten av augusti, och en gulärlepopulation som ger sig av i god ordning vid ungefär samma tid?
På morgonen den 23.9.94 hade jag märkt järnsparv vid Ljunghusens station, innan jag skulle packa ihop näten vid 10-tiden satte jag på ett band med steglits för en rastande flock av denna art. Vid samma tidpunkt började grönsiskor dra förbi med västlig kurs i vågor omfattande tusentals fåglar åt gången; siskorna attraherades av steglitssången och fångades i de tre kopplade nät jag hade uppsatta. (Sträcket hade pågått hela morgonen, men inte så lavinartat). Näten blockerades snart, och fastän jag stängde av bandspelaren fortsatte de att fånga: fåglarna i näten fungerade som lockfåglar. Denna fångst fortfor till klockan 20, dvs efter solnedgången, och de sista grönsiskorna var inte plockade och märkta förrän klockan 22.
(En kommentar till hur man bör hantera en situation som denna: Åtskilliga gånger tömde jag våder genom att vända dem över telnan och bara plocka de fåglar som hängde kvar, för att minska dragningarna i nätet. Detta sätt att motverka sträckningen av maskorna till strypande romber fungerar bra om fåglarna inte har hängt länge och borrat in sig; när man känner stressen komma krypande skall man alltid tömma ny fångst i god tid, och tömma mitt i nätet. Det kan också vara tillrådligt att lägga undervåden på marken, det ger fåglarna stöd. Man kan självklart också reducera nätmängden på detta sätt - men det är inte gjort på ett ögonblick. Jag kunde haft näten nere på två - tre timmar, om jag inte varit ute efter ruggningskorten.)
Jag registrerade ruggningstillståndet på så många adulta fåglar jag förmådde, totalt finns 180 ruggningskort från denna dag. I övrigt var 1994 ett år som för grönsiskans del präglades av ren och skär nöd, flyttande fåglar som livnärde sig på frön av groblad Plantago major och gråbo Artemisia vulgaris uppträdde redan i början av augusti, och jag har det första ruggningskortet från 21.8 detta år. Sex tillfällen svarar för huvuddelen av materialet: 14.9, 20.9, 21.9, 23.9, 24.9, 6.10. Rörelsen pågick sedan in i november, det sista kortet är taget 7.11. Totalt omfattar materialet 330 ruggningskort från 1994. Fyra kort stammar från Löddesnäs 9.10.94 (Ulf Lundwall), övriga kommer från Ljunghusen, 55º 24' N, 12º 59' E, på Falsterbohalvöns bas inte långt från Falsterbokanalen. Materialet, uppdelat på hanar och honor, redovisas i Fig. 1 och Fig. 2:
