Den här sidan är tillägnad Volvo 140 av 1974 års modell, den sista årsmodellen av 140-serien innan 240-serien tog vid 1975.

Volvo 140 introducerades hösten 1966 som 1967 års modell. Visst kan man känna igen Amazonen i 140-serien men Volvo 140 var ändå ett prov på ett rejält nytänkande.

På Volvos designavdelning var man inför introduktionen något orolig över att bilens avsaknad av former skulle göra kunderna mindre intresserad av bilen. Tidigare hade ju såväl Volvo PV som Amazon haft en designmässig finish i svängda karossformer på ett sätt som 140-serien saknar. Kraven hade nu varit att bilen skulle vara effektiv, personlig, tidlös och ha lång livslängd.

Uppställning över instrumentpanelen i årsmodell 1974. Klicka på bilden för att se den i större format.

Volvo hade inför introduktionen av 140-serien satsat mycket på säkerhet, något som kommit att bli ett starkt försäljningsargument för företaget. Den överlägset största nyheten på säkerhetsområdet på 140-serien var att modellen utrustats med ett tvåkrets bromssystem vilket innebär att man behåller en relativt stor del av bromsverkan om en del av bromssystemet skulle gå sönder. Skivbromsar runt om bidrog till goda bromsegenskaper. Även interiört satsades mycket på säkerhet vid konstruktionen av exempelvis instrumentpanel med mera.

På klassiskt Volvomanér valdes speciallösningar bort på den nya modellen till fördel för gamla beprövade tekniker. Volvo ville veta att det de gav kunderna var väl utprovat och funktionellt.

Volvos 140-serie tillverkades parallellt med Amazonen fram till 1970 då tillverkningen av Amazonen upphörde. Amazonen hade då utgjort något av en billighets-Volvo på samma sätt som PV:n fick utgöra ett alternativ till Amazonen vid Amazonens introduktion 1956.

Att Volvo lyckades väl med sin 140-serie torde det inte råda några tvivel om. Mer än 30 år efter lanseringen rullar fortfarande många 140:or på våra vägar, förvisso i ett mycket varierande skick.

Uppställning över instrument- brädansfunktioner. Klicka på bilden för att se den i större format!

Den utseendemässigt sett största förändringen av 140-serien skedde i och med introduktionen av 1973 års modell och det mesta av det som presenterades då fanns även med på årsmodell 1974. Interiört handlade det främst om en ny instrumentpanel. Borta var den gamla termometer- hastighetsmätaren som hängt med i Volvos modeller sedan 1950-talet. Den var nu ersatt av en konventionell panel som till vänster hade en rund hastighetsmätare. Till höger satt temperatur- och bränslemätare i en var sin halva av ett runt instrument. Mellan dessa instrument satt kontrolllampor för blinkljus, parkeringsbroms, bromskretsar, och helljus. Vissa modeller hade även en varvräknare i mitten.

I och med 1973 års modell fick 140-serien en ny kylargrill. Nu hade den fått ett rutnät som ibland nämnts som ett av Volvos stora misstag eftersom den i fartvinden gärna gav ifrån ett ordentligt vinande ljud.

På 1974 års modell av 140-serien introducerades även de stora och för årsmodellen mycket karakteristiska stötfångarna som av folkhumorn döptes till ljugarbänkar. Dessa stora stötfångare var defintivt ingen designmässig höjdare men ytterligare ett led i Volvos säkerhetstänkande. Utvecklingen fortsatte sedan på Volvos 240-serie som introducerades 1975 och som med sin front fick ett ganska kraftigt underbett.

En nyhet på 1974 års modell var glödtrådsvakten som skulle avslöja om någon lampa var trasig. Detta skulle ske genom att en orange indikator med en överkryssad lampa tändes på instrumentpanelen. Införandet av glödtrådsvakten som standard på 1974 års modell ansågs så trafiksäkerhetshöjande att Volvo 1973 belönades med Motormännens Riksförbunds trafiksäkerhetsbelöning (se bild).Tidigare hade priset delats ut till bland andra Saab för att de 1970 infört strålkastarrengöring som standardutrustning i syfte att bibehålla fullgod belysning.

Glödtrådsvakt var dock ingen teknisk nyhet, sådana hade tidigare suttit på Volvobilar som levererats som polisbilar eftersom det ansågs föreligga risk för att en polisbil med trasig belysning skulle utgöra dåligt föredöme för övriga trafikanter. Eftersom denna utrustning visade sig fungera tillförlitligt bestämdes senare att den skulle bli standardutrustning.

Glödtrådsvakten varnade genom en gulorange indikator föreställande en överkryssad glödlampa. Ovan den satt "Brake failure" som var varnings- lampan en trasig broms- krets.

Motiveringen till införandet av glödtrådsvakten var att det var ett litet och enkelt bevakningssystem som varken var dyrbart eller krävde omfattande underhåll men som fyllde en funktion eftersom det från förarplatsen ju var svårt att se om någon glödtråd i belysningen gått sönder. Nödvändigheten av glödtrådsvakt betonades eftersom problemet med enögda bilar ansågs ha ökat, följaktligen med risk för sammanblandningar med motorcyklar och mopeder.

att från områden med fast belysning på gator och vägar bege sig ut på icke belysta vägar utan vetskap om att endera strålkastarens halvljus svikit.
att förbli okunniga om att trafikanter under mörker kan förväxla bilen med en motorcykel eller skoter.
Belöningen består av Ms guldmedalj med inskriptionen jämte ett av Nils Stödberg utformat särskilt diplom som den 14 mars överlämnades till Volvos dir Pehr G Gyllenhammar av Ms ordförande Ragnar Lassinantti.

Att Volvo infört glödtrådsvakten som en frivillig säkerhetsförbättring som inte ens väntades bli föreskriven av myndigheterna var något som ytterligare bidrog till ett positivt mottagande. På de Volvo 140 (och många äldre Volvo 240) som idag finns kvar utgör glödstrådsvakten ofta ingenting annat än ett irritationsmoment eftersom den behagar lysa i tid och otid trots att någon glödlampa inte är trasig.

Givetvis testades även denna årsmodell av Volvos 140-serie av allehanda journalister. Tidningen Motor skrev att man nu utan att tveka kunde benämna Volvos 140-serie som väl beprövad. Ty trots att detaljförändringarna under årens lopp varit många så var bilen ändå byggd efter samma grundkoncept vilket ansågs garantera en driftssäkerhet och slitstyrka utöver det vanliga. Den effektsvagaste motorn, B20A, ansågs dessutom ha en för storleksklassen mycket bra bränsleekonomi. Då ska man ha i åtanke att detta var skrivet vid en tid då en bränsleförbrukningen på cirka en liter per mil vid landsvägskörning var något fullt acceptabelt.

Annons för laståsnan och familjebilen Volvo 145 av 1974 års modell. Klicka på bilden för att se den i större format!

Sittkomforten fick ett gott betyg. En för den tiden god utformning av stolarna med exempelvis möjlighet till inställning av svankstödet ansågs positivt. I sin försäljningsbroschyr skrev Volvo att "Volvo-stolen är formad för att sluta åt kring kroppen. Den ger rejält stöd överallt och ni sitter stadigt. Framkanten är lite mjukare så att benen inte ska 'somna'. Nackskyddet är en viktigt säkerhetsdetalj, det är fast förankrat inne i stolen och lätt att ställa in helt steglöst." På -74-orna hade förarstolen dessutom fått en inbyggd värmesits som när tändningen var tillslagen och temperaturen kröp under +14 grader i bilen snabbt värmde stolen till +26 grader. Tiden från 0 grader till +26 grader angavs till tre minuter.

Baksätet ytterplatser fick i Motor sämre betyg eftersom sittdynans valk mot hjulhuset bedömdes kunna ge ryggont flera dagar framåt. Om detta finns förstås inget att läsa i Volvos egen broschyr där de istället lovordar benutrymmena men även skriver att det i baksätet finns gott om plats för tre personer, dock utan att nämna något om sittkomforten för dessa tre personer.

Själva kupéutrymmet berömdes eftersom utrustningen inbegrep låsbart handskfack samt kartfickor i dörrarna. Bagageutrymmets volym (615 kubikdecimeter) fick också godkännt, dock med reservation för hög lasttröskel samt det faktum att bensinpåfyllningsröret tog upp onödigt mycket plats, något många 140-ägare säkerligen svurit över under årens lopp.

Sikten i backspeglarna förbättrades också på årsmodell 1974. För det första togs ventilationsrutan bort vilket gav en stolpe mindre i siktfältet. Dessutom fick själva speglarna 25% större yta samt en ny placering.

Tidningen Motors testlag hade under sin provperiod lyckats låsa in sina nycklar i bilen och kostaterade att det inte längre fanns någon ventilationsruta att bryta upp, något som ju ur stöldsynpunkt förstås var bra. De efterlyste istället att det inte skulle vara möjligt att låsa förardörren utan nyckel. Slarvet kostade dem 252 kronor i en ny ruta.

Bilens köregenskaper var goda. 140-serien hade från början haft mycket god sikt runt om tack vare de stora rutorna (jämför sikten bakåt i Volvo PV). Bilen var utrustad med kort växelspak som hade stor exakthet i växellägena. För långfärder ansåg tidningen Motor att det vid full last var mycket viktigt att följa fabrikens rekommendationer om ökat ringtryck i bakdäcken eftersom man annars riskerade att bilen skulle börja svansa vid hårdare kurvtagning. Risk förelåg också att bilen vid full last skulle bli känsligare för sidvind. Manövermässigt var bilen annars mycket smidig med exempelvis en vändradie på endast 9,6 meter. I tidstypisk stil påpekade dock Motors testpanel att damerna kanske tycker att styrningen är lite tung.

Volvos slitstarka B20A-motor på 82 hk. Klicka på bilden för att höra den starta!

Motorn i 140-serien var av typen B20, en tvåliters motor som från och med årsmodell 1969 ersatt den tidigare B18-motorn. B20-motorn fanns i olika utföranden, B20A var utrustad med enkel förgasare och gav 82 hk DIN vid 4700 rpm. Dessutom fanns B20B, utrustad med dubbla förgasare och gav 100 hk DIN vid 5500 rpm. Volvo erbjöd även B20E, en insprutningsmotor som gav 124 hk DIN vid 6000 rpm. För att återigen återvända till tidningen Motor så skrev de att standardmotorn, B20A, var fullt tillräcklig sett till prestandan ty "Man kan ju inte köra särskilt snabbt inom rikets gränser och för 70-90 km/tim duger A-motorns effekt gott och väl. Detta gäller också med full last."

Att A-motorn var lättare att justera och reparera än B-motorn med sina dubbla förgasare torde vara något som åtskilliga mekaniker är villiga att skriva under på. Under årens lopp har åtskilliga B20B-motorer fått sin ena förgasare bortplockad.

År 1974 utrustades också samtliga modeller med H4 halogenlampor som standard. För att sikten inte skulle försämras av smuts så blev även strålkastarrengörare standard från och med 1974 (för övrigt fyra år efter Saab).

Den tidigare nämnda glödtrådsvakten var inte den enda nyheten i säkerhetsväg som presenterades på årsmodell 1974. Bensintanken hade till exempel flyttats närmare bakaxeln för att bli mer skyddad. De större och kraftigare stötfångarna - som också redan nämnts - skulle klara av en smäll upp till fem km/h utan att ta skada.

Volvo hade också sedan ett antal år tillbaka varit utrustad med delad rattstång, något som gjorde att rattstången pressades isär vid en kollision framifrån istället för att som en stel pinne tryckas rakt i ansiktet på föraren. På årsmodell 1974 hade denna konstruktion finslipats ytterligare. Nu kunde nämligen även rattstångens övre del tryckas ihop vid hård belastning, något som uppnåtts tack vare en teleskopanordning och ett delvis veckat rattrör.

Volvo 140 av 1974 års modell erbjöds i tre olika modellvarianter:

Basmodellen. Fanns som tvådörrars och kombi. Såldes endast med B20A-motorn. Skilde sig från övriga modellerna främst genom en enklare interiör med något enklare framstolar samt en enklare interiörfärg i textil med kantskoning av vinyl. All inredning gick i svart utom herrgårdsvagnens bagagerum som hade grå textilklädsel. Ett annat kännetecken på den enklare interiören var avsaknaden av armstöd i baksätet. Basmodellen såldes med en äldre typ av fälgar och navkapslar som suttit på äldre årsmodeller, ungefär som om Volvo haft något stort restlager de ville göra slut på.

de Luxemodellen. Fanns som tvådörrars, fyrdörrars och kombi. Hade cirka 20 kilo högre tjänstevikt (1270-1320 kg) än basmodellen. Tvådörrars- och fyradörrarsvarianten av de Luxemodellen kunde fås med antingen B20A-motorn eller B20B-motorn. Kombin kunde fås med antingen B20B-motorn eller B20E-motorn (insprutningsmotorn). Interiören var lite mer påkostad och bilen hade till exempel till skillnad från basmodellen ett armstöd i baksätet. Vidare var de Luxemodellen utrustad med en senare typ av navkapslar och fälgar där hålen i fälgarna var mer kvadratiska och där man skruvade fast navkapslarna.

Grand Luxe. Kalla den gärna en sportig långfärdsvagn. Så skrev Volvo i sin broschyr om Grand Luxemodellen. Modellen kunde endast fås som tvådörrars eller fyrdörrars och såldes endast med insprutningsmotorn B20E som uppgavs ge en hög effekt och högt vridmoment. Inredningen var i läder och som tillval kunde man även få bilen i metalliclack.

Övriga uppgifter:

B20-motorerna var fyrcylindriga motorer med femlagrad vevaxel och vätskekylning. Termostatstyrd förvärmning av insugningsluften.

140-serien var utrustad med ett elsystem på 12 volt/60Ah. Växelströmsgenerator på 35 A bortsett från insprutningsmotorn B20E som hade en växelströmsgenerator på 55 A.

Transmissionen hade koppling av solfjädertyp. Man kunde få sin Volvo 140 antingen med helsynkroniserad 4-växlad växellåda eller med trestegad automatlåda (se bild) av typ BW 35 (vars startkontakter ofta krånglade). De olika växlarnas utväxling var: 1:an 3.41, 2:an 1.99, 3:an 1.36, 4:an 1.00, backen 3.25.

Hjulupphängningen fram hade gummilagrade länkarmar och krängningshämmare. Bakaxeln var stel och upphängd i längsgående gummilagrade länkarmar.samt dessutom försedd med momentstag och ett tvärstag. Spiralfjädrar satt såväl fram som bak.

Naturligtvis levererades 140-serien med den redan på Volvo PV införda 5-åriga PV-garantin samt sex månaders fabriksgaranti oavsett antal körda mil.

Priset i april 1974 i Stockholm för en Volvo 142 de Luxe av 1974 års modell var 25 600 kronor.
Den årliga skatten uppgick till 333 kronor.

Tillverkningsstatistik

Plastbricka visande krav på olja, oktan och lufttryck.

Totalt tillverkades 1 351 000 exemplar av Volvo 140/160 mellan åren 1966 och 1975 (jämför med Volvo 240/260 som mellan åren 1974 och 1993 tillverkades i 2 850 500 exemplar).

Volvo 142 av 1974 års modell tillverkades i 64 356 exemplar vilket var en minskning med strax över 6 000 exemplar jämfört med årsmodell 1973. Flest exemplar av Volvo 142 tillverkades under modellåret 1972 då 73 470 exemplar producerades.

Volvo 144 av 1974 års modell tillverkades i 91 768 exemplar vilket var nästan 4 000 exemplar mer jämfört med årsmodell 1973. Produktionen av Volvo 144 var också som allra högst år 1974.

Volvo 145 av 1974 års modell tillverkades i 58 277 exemplar vilket var en ökning med nästan 2 000 exemplar jämfört med årsmodell 1973. År 1974 var också det år då det tillverkades flest exemplar av Volvo 145.

Antalet kvarvarande exemplar av årsmodell 1974 av Volvos 140-serie har förstås länge minskat. En bidragande orsak till att just årsmodell 1974 haft svårt att överleva är att den i regel varit en årsmodell som drabbats hårt av diverse rostangrepp. Utsatta punkten har varit framaxelbalk, golv och reservhjulsbaljor. En övergång till vattenbaserad lack som inte höll vad som lovats var något som innebar problem redan under 1970-talet. Faktum är att de äldre årsmodellerna klarat sig mycket bättre, så vem vet, kanske blir årsmodell 1974 en eftertraktad raritet på bilträffar framöver. Om cirka 20-25 år alltså...

Denna sida lades upp på Internet den 2 januari 1998 av Thomas Näsström. Sedan dess har den laddats 102294 gånger! Tackar!