En introduktion, som tar upp grunderna.


Man kan se detta arbete som en introduktion till de mänskliga rättigheterna. Som vi kort skall redogöra för.


Tanken att alla människor har vissa grundläggande rättigheter som överheten inte får kränka går långt tillbaka i tiden. Rötterna till mänskliga rättigheter utvecklades bl.a. av Thomas av Aquinos och Aristoteles. Thomas av Aquinos var Italiens störste filosof som levde under 1200-talet. Antiken och medeltidens filosofer hade en liten annorlunda syn på mänskliga rättigheter. Visserligen fanns det ett förbud mot slaveri under den här tiden, men för Aristoteles var det en självklarhet att det skulle finnas slavar i samhället. Dessa slavar hade självklart inte samma rättigheter som vanliga medborgare. Fyrahundra år senare på 16oo-talet ”slipade man till” rättigheterna och kom djupare in på individens rättigheter. En av dessa ”slipare” var filosofen John Locke. Hans tankar drömde sig bort till ett samhälle där män och kvinnor var jämnlika, där människor levde fria med stora rättigheter. Han menade att staten uppstod när människor hade slutit ”ett socialt kontrakt”, men om staten kränkte människornas rättigheter hade man rätt till att bryta kontraktet. Hans fina tankar byttes ut under franska revolutionen mot mer konkreta rättigheter. Borgerskapet använde då frihet, jämlikhet och broderskap för att beskriva sina rättigheter. Samma rättigheter finner man i Amerikas självständighetsförklaring som skrevs under vid samma tid.

Mänskliga rättigheter har först på senare tid varit något att räkna med. Efter andra världskriget och nazisternas övergrepp mot ”icke ariska folkgrupper” instiftades de mänskliga rättigheterna på riktig. I samband med krigets slut uppstod FN.

FN:s viktigaste uppgift då, var att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna och att förhindra nya internationella väpnade konflikter. 1948 utformade FN:s medlemmar deklarationen för mänskliga rättigheter. Detta blev en mycket populär deklaration som gillades av de flesta stater. I dag har därför i stort sett alla stater uttalat sitt stöd för deklarationen. Men det skulle dröja ända till 1966 innan juridiska bindande konventioner bildades för att se till att rättigheterna i deklarationen efterföljdes.


Med mänskliga rättigheter menar man de rättigheter varje människa föds med. Det är rättigheter som gäller alla, oavsett kön, hudfärg och nationalitet. Det är rätigheter som bl.a. handlar om människors lika värde och rätt till liv, rätt till mat och utbildning, rätten att uttrycka sina åsikt och rätten att delta i fria val. Kännedomen om de mänskliga rätigheterna är spridd över hela världen men fortfarande finns det många som inte vet om sina rättigheter.

De mänskliga rättigheterna finns sammanfattade i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den antogs 1948 av 60 medlemmar i FN, idag har nästan alla länder uttalat sitt stöd för den. I den första artikeln klargörs att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.

Den allmänna förklaringen erbjuder skydd för individen oavsett nationella gränser och regeringars politik. Förklaringen består av 30 artiklar som täcker följande områden: Medborgerliga, politiska, ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter. Den allmänna förklaringen är inte juridiskt bindande för de stater som stödjer den. Därför ombearbetade FN förklaringen till två konventioner. Dessa är juridiskt bindande för de stater som ratificerat dem, dvs. Giltighetsförklarat dem.

Den första konventionen handlar om politiska och medborgerliga rättigheter, som t. ex. rösträtt, frihetsrättigheter som yttrandefrihet, rättigheter som rör rättssäkerhet och rättsskydd samt förbud mot slaveri och tortyr. Rättigheterna i den här konventionen talar om vad staten ska avhålla sig ifrån för att inte inkräkta på individens integritet. Det är främst rättigheter från den här konventionen som engagerar frivilliga organisationer som t.ex. Amnesty och Human Rights Watch.

Den andra konventionen handlar om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Här krävs det oftast åtgärder av staten. Den ska garantera alla en hygglig levnadsstandard, utbildning, arbete och sjukvård. Konventionen kallas för en ”målsättningskonvention” eftersom det ofta behövs stora resurser för att kunna förverkliga rättigheterna, framför allt i u-länderna.

Europarådet, där nästan alla europeiska länder är med, har utarbetat den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Den bygger mycket på det som står i FN-förklaringen. Anledningen till konventionen var att man ville skapa garantier för att de mänskliga rättigheterna efterlevdes i Europa. Sverige ratificerade konventionen 1950 och sedan 1994 gäller den som svensk lag.

Olika länder i olika delar av världen har skilda uppfattningar om vilka som är de viktigaste mänskliga rättigheterna. I i-länderna finns det störst intresset för politiska och medborgerliga rättigheter. I u-länderna där det finns en sådan stor brist på pengar, mat, skolor, och sjukhus, prioriteras ofta de ekonomiska, kulturella och sociala rättigheterna.

Debatten kring mänskliga rättigheter är alltid aktuell. Ständigt uppkommer nya frågor och problem kring vilka man formulerar nya mänskliga rättigheter. Idag finns det över 25 olika FN-konventioner, några exempel är konventionerna om lika lön för män och kvinnor, om avskaffande av slaveri, om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och om barns rättigheter (barnkonventionen). Man har också börjat prata om kollektiva rättigheter som till skillnad mot andra mänskliga rättigheter riktar sig till grupper av människor. Att det kommer så många nya konventioner kan ses som positivt. Det visar att många människor bryr sig om och värnar om de mänskliga rättigheterna.

Kritiker menar att många av konventionerna är ogenomtänkta, svåra att genomdriva och följa. De säger också att för många saker bedöms som mänskliga rättigheter och att det är viktigt att skilja på ett mänskligt behov och mänskliga rättigheter.

I dag blir det allt viktigare att inte bryta mot de mänskliga rättigheterna. Förut var det kanske tillräckligt för ett land att säga att de värnade om de mänskliga rättigheterna. I dag krävs mer av länderna, kontrollen är hårdare. Många länder ändrar i sin lagstiftning för att den skall stämma överens med de mänskliga rätigheterna. Vissa länder gör det av övertygelse, andra för att det krävs för att bli accepterad av omvärlden.


Övervakningen av mänskliga rättigheter sköts till den största delen av FN. Sju av FN:s konventioner för mänskliga rättigheter övervakas av kommittéer, som ska kontrollera att konventionerna efterlevs. T ex. finns FN-kommittéer som ser till att konventionerna om rasdiskriminering, barn och kvinnors rättigheter följs. Dessutom finns två organ inom FN vars enda uppgift är att övervaka de mänskliga rättigheterna:

Båda dessa FN-organ har ett möte per år då man diskuterar mänskliga rättigheter världen över, samt lägger fram rapporter av särskilda rapportörer om länder där kränkningar av de mänskliga rättigheterna är omfattande. Dessa rapportörer studerar även minoriteters situation i de utsatta länderna, för att ge kommissionen en större inblick i dessa länders situation. Men även s.k. frivilliga organisationer, t.ex. Amnesty och Human Rights Watch, övervakar de mänskliga rättigheterna, dessa har dock ingen makt i sig utan kan bara påtala orättvisor som sedan FN kan se över. Processen som då sätts igång kallas 1503-processen och går till på följande sätt: Om en källa, t.ex. Amnesty ger uppgifter om kränkning av de mänskliga rättigheterna, går dessa anmälningar först till Underkommissionen. Om den anser att dessa kränkningar är av ”ett sammanhängande mönster av grova och tillförlitligt styrkta kränkningar av mänskliga rättigheter” informerar de Kommissionen som sedan ser över situationen. Man kan fråga sig om det är ett effektivt sätt att övervaka de mänskliga rättigheterna, men när man gör det måste man inse att det är en nästan omöjlig uppgift, att upprätthålla de mänskliga rättigheterna.

Det mäktigaste vapen FN har idag mot länder som ej följer de mänskliga rättigheterna är massmedia som kan åstadkomma relativt mycket genom att ge ett land negativ publicitet. Något som stater vill undvika i största möjliga mån.


Brott mot de mänskliga rättigheterna kan begås av enskilda individer och stater mot enskilda individer och stater. Men när man pratar om brott mot mänskliga rättigheter måste man se till landets möjligheter att uppfylla dem, till ekonomin etc. Vissa länder har problem att uppfylla de fundamentala mänskliga rättigheter som rätten till liv och mat. När dessa basläggande behov har uppfyllts kan man gradvis uppfylla alla. (Därför anser vi att man inte kan döma stater för brott mot de mänskliga rättigheterna om de inte har möjlighet att uppfylla dem.) Exempel på brott mot de mänskliga rättigheterna är krigsförbrytelse, barnarbete m.m.

Alla länder som är med i Europarådet, vilket är nästan alla i Europa, har de mänskliga rättigheterna ”inbakade” i sina egna rättsystem. En enskild medborgare har alltså rätt att få sina klagomål prövade inom landet. Om denna medborgare får sitt mål prövat vid alla domstolsinstanser i landet och inte får rätt kan han få sitt klagomål överstatligt prövat vid Europadomstolen i Strasbourg.

Där har man fastlagt ett system med två olika överstatliga kontrollorgan bestående av en kommission och en domstol. Deras uppgift är att pröva klagomål om påstådda kränkningar. De båda kontrollorganen har 21 medlemmar vardera, en representant från varje land. På initiativ från stater eller enskilda medborgare kan de två kontrollorganen granska om brott mot de mänskliga rättigheterna begåtts. Alla mål måste först gå igenom kommissionen, för att sedan, om man anser att brott har begåtts, gå vidare till domstolen. I ungefär 97 procent av fallen anser kommissionen att inga brott mot de mänskliga rättigheterna har begåtts. I de återstående 3 procenten försöker kommissionen få till en förlikning mellan den stat och de medborgare som tvisten berör, men om detta misslyckas går fallet upp i Europadomstolen där förbrytarstaten förhoppningsvis får sitt rättmätiga straff. Om det visar sig att ett brott mot de mänskliga rättigheterna begåtts sker i vissa fall lagändringar, detta har hänt i Sverige vid fyra tillfällen och i ett fall förslag om lagändring (1987). Även FN har sin egen domstol för brott mot de mänskliga rättigheterna. T.ex. internationella domstolen i Haag (länder mot länder) och krigsförbrytartribunaler (den mest kända är för krigsförbrytelserna i forna Jugoslavien).