Scat Rats

Denna sida uppdaterades senast 2003-12-07 och Du är besökare nr .

 

HISTORIEN OM SKATEBOARDKLUBBEN SCAT RATS...

Historien om skateboardklubben Scat Rats börjar nog i korridorerna på John Ericssonsskolan uppe i Jemtland. Det var nådens år 1976. Som alltid inhämtades nya impulser ”from over there” och nu hade någon fått med sig en skateboard hem med den nya typen av hjul gjorda i urethan (ja - det är nu bekräftat att det var Lars-Göran Falk efter sin resa till Santa Cruz). Vi blev alla enormt imponerade av "Puttes" blåa Hobie-bräda med de röda hjulen och till toner av Brian Wilson kände vi snart att ett någonting nytt var på gång.  

Den lilla glasfiberbrädan med sina oanade möjligheter väckte snabbt mångas intresse och efter ett tag hade de flesta gjort sina första vurpor efter att ha kraschat in i någon skolsalsdörr under skolk eller rast (bilden till höger har mycket att göra med just denna mening). Trots ömmande blåmärken och sårade självkänslor skulle emellertid var och varannan plötsligt ha sin egen bräda. Alla utom Sverker...

Eftersom tillgången på skateboards i Östersunds affärer var lika med noll så bar det sig inte bättre än att Elevkårens Inköpscentral (IC), då under ledning av Stockholmsbörsens nuvarande chef – Mats Wilhelmsson (oklart hur inblandad han var i detta), startade upp sin egen importverksamhet av brädor.

 

Det första orderblocket blev emellertid snabbt fulltecknat och efter en månad kunde den första kullen av skateboardåkare kvittera ut sin beställda dyrgrip. De flesta hade valt att införskaffa en enkel och billig modell av typ Newporter, en modell som tyvärr visade sig ha hjulupphängningar – trucks – gjorda i en dålig aluminiumlegering som snabbt orsakade sprickor med haveri som följd. Reklamationerna blev många. Andra satsade redan från början ett ansenligt antal ihopsparade veckopengar och kunde snart stoltsera med såväl vackra skateboards i trä (vilka behövde förses med den sandpapperliknande ”grip tejpen”), som mycket funktionella dito i sviktande glasfiber. Helt klart var att flugan kommit för att stanna, något som bl a fick skolans rektor Gert Eiserman att införa skateboardförbud inomhus.

Vi var definitivt i en brytningstid. Istället för Nazareth, Status Quo, Uriah Heep eller BTO, var det nu plötsligt Beach Boys som gällde. 

Thomas Nilsson med sin första bräda från vintern 76/77 - en blå Newporter i glasfiber!  Något är fel med denna bild...

Och efter att precis ha klarat övergången från V-jeans till dessa lågt skurna Kela-jeans med sin enorma utsvängning, så var det bara att inse ”det rätta modet” i form av otvättade Levis 501:or (4 storlekar för stora) från Arbetarboden på Gamla Brogatan nere i hufvudstaden.

Vinterkvällarna 76/77 tillbringades till stor del i kulvertarna till stadens stora sjukhus - herr Falk hade goda kontakter bland sjuksköterskeeleverna tror jag (hur kunde vi annars få tillgång till lönngången från elevhemmet). Här utvecklades tekniken att stå på bräda, svänga och i bästa fall utföra någon form av konst. Dessa pionjärer och grundarna av Scat Rats förtjänar att framhållas; L-G ”Putte” Falk, Thomas Nilsson (som utformade klubbmärket), ”Nicke” Rimmö, ”Ärtan” von Schmalensee, Bengt Gunnarsson, ”varför får inte jag fimpa på golvet när” Håkan Askaner, tvillingdetektivskusinen Jan ”Hubert” Rydén, Ola ”Pirre” Thuresson, samt undertecknad. Jan "Folkaskrotaren på Lövtorpsvägen" Unander skall självklart också nämnas – han försökte sig på konststycket att gjuta egna trucks i skolans verkstadslokaler, tyvärr med ett misslyckat resultat. Unander-trucks stod sig rätt slätt mot dito från Tracker, ACS och Gullwing...

En stor del av detta gäng gjorde under denna vinter en oförglömlig tågresa ner till Stockholm. Vill minnas att någon med tusch ritade dit en extra dörr på väggen i en av sovvagnarna – en dörr som uppvisade den sovkupé med de platser som ej stod att finna. Konduktören gillade dock ej detta tilltag och låste in oroshärdarna i en tom tågvagn.  Men där blev de inte kvar särskilt länge. När tåget mitt i natten stannade för ett möte, kom en av de fängslade på att dörrarna för av- och påstigning inte var låsta när tåget höll låg fart. Detta borde göra det möjligt att hoppa av tåget och springa i fatt ”den rätta sovvagnen” ett par vagnar framåt. Men hur det nu var så blev hoppet rätt högt – vilket resulterade i stukade fötter. Dessutom var det djupsnö – vilket gjorde det svårt extra svårt att hinna fram till rätt vagn innan låset hann slå till när tågsetet börjat rulla igen. Det är fortfarande en olöst gåta hur tåget, som hade kommit i rullning, hanns med – men de vrickade fotlederna var definitivt inte rätt instrument för att ”stajla” inför Stockholmarna nere på Plattan. Vi fick istället slicka våra sår i Fiskartorpet i den gamla hoppbacken inne i Lille Jansskogen – det var på den tiden där erbjöds härbärge. Fast för Bengt "Skålan" Karlström blev det inte mycket sova, han var på fest hos en massa läkarstudenter...

Bröderna Brothers

Resan hade emellertid företagits för att närvara vid invigningen av Newsporthouse på Högbergsgatan på Söder. Inte så lite "impade" blev vi av den lokala förmågan Tony ”Apan” Andersson (det var nog tur att vi behöll våra brädor i ett bastant grepp under armen och inte visade var vi stod i vår utvecklingskurva), men huvudattraktionen var naturligtvis Stacy Peralta som direkt satte nytt rekord i pipen (han - som numera är filmregissör i Hollywood - har nyligen gjort en film om när skateboarding pånyttföddes under 70-talet). 

Missa inte "Dog Town" - filmen om skateboardingens födelse...

Det hade varit en smal sak att knäckas för tid och evighet, självförtroendet fick sig sannerligen en rejäl törn, men vi fick snarare blodad tand och köpte på oss lite nya brädor. Minns bl a en Tony Alva bräda med vita Yo-Yos (som tyvärr blev skev - röda Road Rider 4 på bilden ovan, om det nu inte är Alligator hjul) och den Gordon flexbräda som fortfarande är en favorit (med underbara Henry Hester hjul) - när skall jag få igen den brorsan?.

Vem kör?

Sommaren 1977 var efterlängtad och jakten på nyasfalterade vägar blev en given kvällssysselsättning. Vi var nu ytterligare ett antal som begåvats med såväl körkort som lämplig skrotbil, vilket underlättade sökandet avsevärt. Favoritbackarna blev Frösö Camping, Mällbyvägen vid Thams, lutningen ner från ÖSK (ja - där fick man ju hjärnskakning) och det ”lagomsluttande” planet vid Gärdin & Persson.  Många av åkarna hade till sommaren -77 genom Jonassons försorg (på Lejon Skateboards) bytte upp sig till en mycket avancerad slalombräda av märket Santa Cruz. Kolfiber och ett tunt lager på var sida av trälaminat. Tracker med smala Henry Hester. Envisa rykten gör gällande att Tomas Nilsson inte ännu har betalat sitt...

RoL i knapp ledning

Ett litet shownummer var att tolka i ett långt rep efter en bil i hög fart längs stadens raggarstråk. Vid passerandet av Tempo fanns möjligheten att svänga in i bussfickan framför ”muren”. Tyvärr var denna ficka vid ett tillfälle inte nyasfalterad som övriga Kyrkgatan och konsekvenserna är ju lätta att räkna ut – Bongo Bongo!

Full fart på Thomas Nilsson! Tar Håkan Askaner hem det här?

Från början blev alla skateboardåkare ett charmigt inslag i gatubilden. Bl a gjordes ett reportage i Radio Jämtland där svaret på frågan hur man gör när man åker skateboard blev oförglömliga: ”Ja, det är bara att vicka på fötterna!”

Peter Sohlberg i ett vingligt lopp nerför backen! 

Ola Thuresson i ett par riktiga kultdojjor!

Efter en tid väcktes dock ett visst missnöje bland stadens icke skateboardåkande befolkning. Tidningarna fylldes av ilskna insändare från personer som fått sin nattsömn stört, människor som tvingats av trottoaren eller som rent av blivit påkörda av någon skateboardåkare fortfarande under upplärning. 

Numera vet jag vem som skrev dessa insändare...!

Vissa drog slutsatsen att det handlade om förtappade ungdomar vars föräldrar för länge sedan givit upp hoppet.

Oskrubbad!

Nåväl, Scat Rats gänget insåg att träningssäsongen måste förlängas om det skulle bli någon kvalitet i åkningen. Efter viss sondering stod det klart att föreningen kunde få en träningstid i Sporthallen som ingen annan ville ha – mycket sent på fredagskvällarna! Till dessa övningsrundor hade en import från Örebro lyckats knytas; Raymond Persson – en mycket duktig gymnast och freestyleåkare (på skidor) som även kommit en bit på vägen vad gäller bräda. Nu är ju egentligen Sporthallen i Östersund knappast någon anläggnings för skateboard - med allt vad ramper o d som man kan önska sig - så träningen denna vinter 77/78 inskränktes därmed till ett fåtal moment; slalom, höjdhopp, trick och "hand stand". Inte för att vi kanske blev så otroligt mycket bättre, men att klara 1.35 i höjd vill jag minnas var endast 10 cm från världsrekordet vid den tidpunkten (gissa hur många gånger man fick brädan i ryggen efter att ha landat för långt fram - det gör ont). Dessutom är det rätt imponerande att komma åkandes på händer utför en backe (fast nu är det rätt många år sedan man klarade av den bravaden)…

Den mannen kan dricka!

Under denna vinter hade dessutom Unander lyckats intressera Gecko Sport (en skateboardaffär nere i Stockholm) till att sponsra ett bygge inför kommande försök att slå hastighetsrekord utför. Det hela var så seriöst att projektet t o m var omnämnt i tidningen Dare Devil. Ekipaget kom att konstrueras runt två stycken mycket avancerade hjulupphängningar där alla vinklar kunde ställas in efter behag. 

Dessa sattes baktill på ett mycket vridstyvt aluminiumchassi och bromsade med vanliga cykelbromsar. För att minska luftmotståndet över den liggande ”piloten” tillverkades en strömlinjeformad kaross i glasfiber. Som form användes huven från en J32 ”Lansen”, en huv som ”plockades upp” på flygplanskyrkogården i F4:s västra banända och som transporterades utstickandes en meter bak i "Huberts" Saab 95:a. Hela denna operation måste ha varit helt synlig från trafikledartornet, men det är fortfarande höljt i dunkel varför vaktstyrkan inte ingrep mot denna civila kombi (som dessutom passerade rakt över start- och landningsbanan). Ja, för att göra en lång historia kort – hastighetsbygget blev alldeles för tungt och således slogs inte det då gällande hastighetsrekordet på 145 km/h.

Vissa ur Scat Rats (Putte, Thomas & Rimmö) deltog denna sommar 1978 i ett inofficiellt skateboard-SM och lyckades placera sig någonstans i mitten av slalomresultatlistan. Detta gav oss blodad tand inom föreningen och vi beslöt att anordna våra egna klubbmästerskap i slalom (parallellt respektive individuellt) och hastighetsåkning. Tävlingarna genomfördes på Frösö Camping under ett par år och blev en publik succé (med dåtidens mått mätt). Johan Lindström (10 år) segrade bl a i hastighetsklassen efter att ha blivit påskjuten av storebror med uppmaningen att aldrig titta upp eller bromsa – rubrikerna i ÖP lät meddela: ”Scat Rat i 70 km/h!”

Bilderna på denna sida är från de första tävlingarna skateboardtävlingarna 1977 på Frösö Camping - vill minnas att det var svinkallt (vilket också framgår av en del fotografier). Vill ni se en del förevigat från tävlingarna sommaren 1978 skall ni klicka på följande länk:

Scat Rats 1978

Jag kan också berätta att dessa "skateboardkoner" från 70-talets tävlingar på Frösö Camping nu åter kommer till sin rätt, men idag nere i Täby och med brädor från ett helt annat sekel!

 

Bilden ovan visar förresten Johan med den sedan länge saknade Gordon&Smith brädan. I bakgrunden en Triumph Spitfire MkII -65:a som fick utgöra ett spännande hinder i ett av de mer avancerade tricken som gick ut på att hoppa över bilen och låta brädan passera under. Tanken var naturligtvis att landa på brädan stående, men det lyckades jag aldrig med. Intressant är att bilden från studentrummet i Luleå 1982 visar att brädan fortfarande fanns i ägarens besittning (se längst upp på bokhyllan Billy) - men var är den nu?

Med tiden växte sig sporten riktigt stor i Östersund. Specialaffärer startades upp (där t ex Jonassons Lejon-butik var först ute), men de gick snart i konkurs. De hemmabyggda ramperna ersattes snart av kommunala satsningar som höll riktigt god kvalitet, men lika snabbt som intresset väckts – lika snabbt dog det ut! Nu var det plötsligt windsurfing som gällde, men det är ju en helt annan historia…

Nedtecknad av Rickard O. Lindström.