Myrornas spridning

De flesta lexikon är dock överens om att man upptäckt ungefär 8 000 myrarter i världen. I "The Ants" kan man läsa lite mer detaljerat om hur många myrarter som är funna. Denna boken bedömer jag också som mer trovärdig, eftersom det är ur denna som de allra flesta lexikon hämtat sina uppgifter. "The Ants" har följande att säga om myrornas spridning:

Region:	Antal funna arter:
Neotropical (Västindien, Mexiko, Central- och Syd- Amerika)	2 162
Nearctic (Nordamerika och norra Mexiko)	580
Europa	180
Afrika	2 500
Asien (från Mongoliet, Japan och Afghanistan till Nya Guinea, Nya Britanien och Nya Irland)	2 080
Melanesia (vid Fuji och däromkring) (förutom Nya Guinea, Nya Britanien och Nya Irland)	275
Australien	985
Polynesien	42
Totalt:	8 804

Nämnas bör också att enligt Illustrerad Vetenskap (5/95) så finns det mer än 12 000 olika myrarter. Samma siffra nämns i Bonniers Multimedia Lexikon -97. Detta är senare uppgifter varför man borde ha dem i åtanke. Jag litar dock mer på "The Ants", och även om den skrevs -90, så tror jag inte att man upptäckt över 3 000 myrarter på fem år. Insekter som hobby från -79 anger att det finns ca 15 000 myrarter, men detta skulle jag tro är ett uppskattat värde inklusive de som inte är upptäckta ännu.

Släktnamnet på myror är egentligen Formicidae. Under detta fanns 1990 elva kända underfamiljer. Dessa i sin tur är uppdelade i 297 släkten. Enligt "The Ants" är det inte troligt att det finns mer än 100 oupptäckta släkten, men å andra sidan misstänker författarna att det finns runt 20 000 myrarter totalt på Jorden. Detta innebär att mindre än hälften av alla arter är upptäckta. Den största anledningen till att vi känner till så få myrarter är att de flesta antagligen lever på sådana ställen att de inte upptäcks annat än på vetenskapliga expeditioner. Man misstänker till exempel att man bara upptäckt hälften av alla arter i Australien. I regnskogarna tros man sig ha funnit ännu färre (i procent räknat).

Det är inte heller troligt att "vanliga" personer upptäcker nya myrarter. Detta kan man förstå genom att tänka sig in i följande scenario: De flesta större djur känner personerna som bor i ett område till. Så om en ung naturare på väg till skolan skulle få syn på en konstig slags rådjursliknande varelse han aldrig sett förut, skulle han med största sannolikhet kolla upp detta. Om det sedan visar sig att det han sett inte är känt sedan tidigare, kommer med största sannolikhet ett stort antal personer springa ut och leta efter djuret i fråga.

Riktigt så här är inte fallet med myror. Om en ung naturare på väg till skolan skulle få syn på en myra han inte känner igen skulle han antagligen inte ens tänka på det. Om han mot all förmodan skulle tänka på det och sedan besluta sig för att kolla upp det, skulle han stöta på stora hinder. Det första hindret man möts av är ett jättelikt vakuum så fort man börjar leta efter material på området. Någon litteratur tror jag inte finns. Då skulle jag garanterat ha stött på den då jag letat fakta till detta arbete. Så det som återstår är att försöka komma i kontakt med någon av de stora myrforskarna. Jag skulle tro att det finns runt ett dussin av dessa, och de befinner sig mestadels i någon djungel någonstans där de kan hitta mycket fler nya arter så gott som varje dag. Men om den unga naturaren i all fall får tag på till exempel Edward O. Wilson, så kommer det bli svårt att övertyga honom om att åka hela vägen till kalla Sverige för att kolla om en liten myra som en ung naturare har hittat verkligen är en ny art. Säg att herr Wilson beslutar sig för att åka till Sverige och kan bekräfta att det är en ny art, då är det bara att gratulera. Du har upptäckt den 8 805 myrarten! Men kom ihåg, det lär inte bli några specialprogram i vetenskapens värld om upptäckten.

Det är inte min mening att säga åt folk att det inte är någon ide att leta nya myrarter. Jag vill bara säga att det är lite skillnad mellan myror och större däggdjur. Det är kanske inte så konstigt att man inte funnit ens hälften av alla myrarter man tror lever här på vår vackra jord.

Nåja, tillbaka till ämnet. Utifrån tabellen ovan kan vi utläsa en sak väldigt tydligt. Även om det letats betydligt mindre efter myror i Sydamerika, Asien, Australien och Afrika än i Europa, har man funnit betydligt många fler arter. Jag tror personligen att det beror på att det här är ett varmare klimat. Även om myror är mycket anpassningsbara djur tror jag att det trivs bättre i värme. Därför har det utvecklats så många arter i dessa områden.

Myrornas bon

Det finns huvudsakligen tre olika sätt för myror att bilda en koloni och bygga ett bo:

1. Kortlivade bon. Dessa kolonier utnyttjar områden som till exempel är för små eller för instabila för att en långvarig koloni skall kunna bildas här.
2. Delade bon. Flera Drottningar går samman och bildar en koloni, ofta därför att det finns dåligt med bra ställen att bygga bo på.
3. Stora, fasta bon. Genom att bygga upp en stor koloni med ett stort näste med starkt försvar kan vissa myror leva på en och samma plats under en mycket lång tid. Det har rapporterats om bon i England som funnits på samma plats i upp till tvåhundra år (med olika Drottningar givetvis).

Dessa tre är absolut inte de enda sätten myror lever på. De är bara de vanligaste. Vissa myrarter kan också leva på olika sätt. De kan till exempel leva i kortlivade bon, som i nummer ett, men om tillfälle ges kan de bilda ett stort bo, som i nummer tre. Vissa myrarter har också en sommarbostad och en vinterbostad.

Många fall har rapporterats då myror har förbättrat sina bon efter att de har haft besök av fiender, både andra myror och rovdjur. De kan kamouflera boet bättre än innan, bygga bättre och mer svårforcerade dörrar till boet och liknande saker.

Många myrarter bygger sina bon i jorden och många av dessa gör det därför att ju längre ner man kommer ju jämnare blir temperaturen. I norra Florida, USA, lever Prenolepis imparis, som bygger sina bon i jorden. Dessa består av en enda lodrätt tunnel som är mellan 2,5 och 3,6 meter djup. Ifrån denna bygger de kammare, men inte närmare ytan än 60 cm. Till följd av detta hålls temperaturen konstant mellan 16 och 24°C året runt. Detta är livsnödvändigt eftersom Prenolepis imparis inte tål de heta somrarna i Florida. För ökenlevande myror är detta minst lika viktigt, eftersom dessa bara kan överleva i ett par minuter på ytan då det är som varmast. Det går att läsa mer om detta under Silvermyran.

Många myror utnyttjar stenar, gamla trästammar, rötter eller liknande för att bygga bo i jorden. Den svenska rödmyran till exempel, bygger sina bon i jorden under stenar. Detta har nog de flesta fått erfara då de lyft på en sten och upptäckt ett helt myrbo, med ägg, puppor och allt. Om man tittar närmare kan man tydligt se hur myrorna grävt gångar under stenen och hur små hål vittnar om att det också finns kammare längre ner i marken. Detta är ett mycket bra sätt att bygga bo på. Samtidigt som en sten ger skydd, värms den upp av solen och fungerar som ett element. Blir det för kallt eller varmt bärs bara ägg, larver och puppor ner i kammrarna djupare ner i boet.

En annan myra som är vanlig i Sverige är svartmyran (Formica fusca). Denna lever i jorden där den bygger gångar och kammare. Detta gör den genom att använda sina käkar som spadar. Då den bygger gångar och kammare blandar den jorden med sitt saliv för att den skall bli fastare. Många har nog som barn fyllt en glasburk med jord och sedan lagt i en massa svartmyror. Man kan då tydligt se hur de bygger gångar och kammare utefter glaset. Efter ett tag har man ett myrbo, som man kan se rakt in i.

Ofta bär arbetsmyror ägg mellan olika lager i ett bo i jorden beroende på vilken tid på dygnet det är. Då solen värmer på bärs ägget upp till de ytligare delarna av boet. Där är det varmt och skönt, medan det på kvällen bärs ner i de djupare delarna där temperaturen inte sjunker så lågt som den gör på ytan. På så sätt kan äggen alltid bevaras i den delen av boet där temperaturen är bäst vid varje tillfälle. Det kan också gå till på motsatt vis om klimatet är mycket varmt. Då bärs ägg och larver upp till de ytliga delarna när det blir lagom varmt. Mitt på dagen då solen står på och det är som varmast bärs de ner till det kyligare djupet igen.

Olika myrarter bygger olika stora bon. Atta sexdens, som lever från Costa Rica till Argentina och Paraguay, bygger mycket stora bon på en mycket kort tid. Till exempel så följde en forskare ett av denna myrartens bon under 77 månader (6 och ett halvt år). Efter denna tid innehöll boet 1 920 kammare, av vilka 248 användes. Den jord som grävts ur boet och spridits i närheten samlades in och mättes. Den uppgick till 22,72 m3 och vägde runt 40 ton (!). Det beräknades att vikten av de blad som transporterats ned i boet hade en total vikt på ungefär 5900 kg.

Det som de flesta tänker på när man talar om myror i Sverige är den vanliga skogsmyran, Formica Rufa. Denna bor i en stack som är ett mycket avancerat bo. Detta boet kan bli mycket stort, ända upp till 1,5 meter hög. En stor stack kan innehålla upp till en miljon individer. Många tror att myrorna lever i den delen av stacken som befinner sig ovan jord, och vissa myror gör det också. Men de allra flesta bor i det egentliga boet, det vill säga under marken eller i en urholkad stubbe.

Stacken hålls noggrant efter, arbetsmyrorna plockar bort allt som inte är välkommet. Om en myra skulle dö i stacken, bärs den iväg av en arbetsmyra till en kombinerad kyrkogård/soptipp. Detta gäller förstås bara de sterila arbetsmyrorna och de fåtaliga hanarna. Om Drottningen dör är det andra regler som gäller. Då kommer arbetsmyrorna att fortsätta som om ingenting har hänt, så länge som de kan känna igen henne. Det händer dock inte varje dag att en drottning dör, eftersom dessa kan leva i över 15 år.

Skogsmyrans bo har en högre temperatur inuti än luften utanför. Detta är möjligt genom att den utnyttjar den värme som alstras av de nedbrytande organismerna som verkar i metabolismen. Den fungerar på samma sätt som en kompost, men metabolismen begränsas till de inre delarna av stacken. Självklart alstrar också myrorna själva en viss värme, men denna beräknas bara uppgå till runt en sjundedel av den som härstammar från metabolismen. Myrorna kan också isolera stacken med blad och liknande för att uppnå en än mer konstant temperatur. Som vi ser på bilden har stacken en högre temperatur ju längre in man kommer i den. (Stacken på bilden är från en annan europeisk Formica art, men det bör vara samma sak). Ett annat knep som iakttagits hos Formica Rufa är att de vandrar ut från boet under kalla dagar och solar i närheten. När de senare har värmt upp sin kroppar vandrar de tillbaka till boet och delar med sig av värmen.

Ett mer ovanligt typ av bo är ett som är byggt av myrornas egna kroppar. Bland annat använder sig Eciton burchelli av denna metod i den nya världens regnskogar. Hundratusentals arbetare binder sig samman med sina klor på benen (nr. 30 på bilden "Yttre anatomi") och bildar en stor cylinder. I mitten är temperaturen konstant 2-5°C högre än luften utanför och här lever Drottningen och avkomman. Enligt vissa personer ger metabolismen i de små luftutrymmen som skapas mellan myrorna upphov till all värme. Personligen har jag dock svårt att första hur detta kan gå ihop. Jag tror nog mer på att det är myrornas kroppsvärme som gör boet varmare. Noteras bör att detta är min högst personliga teori.

På bilden ser vi bara en liten del av ett bo byggt av/med Eciton burchelli. Skulle hela boet ha varit med skulle man inte se någonting på bilden. Detta är bara en del av en bild från en bok, och på det stället som är bredast på den är det ungefär fyra gånger så brett som ovan. Då förevisar bilden i boken ändå bara den nedre delen, så antagligen är boet åtminstone sex - sju gånger så brett som på bilden ovan.

Parasiter

1. Håligheter i grenar eller stammar som byggts av skalbaggar eller andra insekter och senare ockuperade av myror.
2. Naturliga håligheter i grenar eller stammar eller platser där trät är så poröst att myror lätt kan gräva ut ett bo.
3. Naturliga eller tillverkade håligheter i bark.
4. Rötterna hos Epiphytes. Jag har inte hittat någon översättning för ordet Epiphytes men det är den sortens växter som lever i andra träd. Det kan se ut på olika sätt men gemensamt för dem är att deras rötter hänger fritt i luften. Mer om dessa nedan.
5. "Bölder" på träd skapade av en speciell slags getinglarv.
6. Bon byggda lodrätt efter stammen på träd.

Just nummer 4, rötterna hos Epiphytes, är mycket intressant. Vissa myrarter bygger nämligen upp dessa växter från grunden. Detta kallas Ant Gardens, eller Myrträdgårdar på svenska. Det går till på så vis att myrorna samlar ihop frön och odlar på ett bra ställe. Efterhand som dessa växer, formar myrorna deras rotsystem till en boll, som växer och växer. Dessa "bollar" har till slut en storlek som varierar mellan 6 och 60 centimeter. Nu har myrorna skapat ett mycket starkt bo av rötter och inuti har de skapat kammare och gångar precis som i en vanlig myrstack. Denna sorts bo förekommer främst i Nord- och Sydamerika. På bilden till höger ser vi en teckning av ett bo som är gjort av myror i Amazonas. Olika försök har gjorts för att få myror att kolonisera redan existerande Epiphytes plantor, alla dessa har dock misslyckats. Genom dessa försök har man dragit slutsatsen att myrorna vill bygga upp plantan hela vägen från grunden.

Några av de mest intressanta myrorna, i alla fall enligt min mening, är "vävarmyrorna" (Weaver Ants). Dessa bygger sina bon på så sätt att de väljer ut en plats där bladen hänger på ett bra sätt. Sedan hakar de ihop med varandra och
bildar en levande kedja som löper mellan två blad. Denna drar de sedan åt så att bladen hamnar intill varandra. Ett annat arbetsteam använder därefter sina larver till att fästa bladen i varandra. Larverna som används har ännu inte blivit så stora, utan är fortfarande lätthanterliga för arbetsmyrorna. Alla larver producerar silke, och på de arter som bygger bo på detta sätt har de förstorade silkeskörtlar. Arbetsmyrorna samarbetar med larverna och använder dessa som "limburkar". De går omkring med larverna som är helt passiva och binder samman bladen med deras silke.

Dörrproppsmyror

Lite intressanta myrarter

Formica Rufa lever i stackar i bland- och barrskog. Det är Rufans bo som man oftast ser då man är ute och går i skogen. (mer om Rufans bo)

Rufans grundläggande av boet

Silvermyran
En myra som är mer förtjust i värme än alla andra är Silvermyran (Cataglyphis bombycina), som lever i Saharaöknen. Här befinner den sig under jord i sina svala bon nästan hela sitt liv. När det blir som allra varmast på dagen, då temperaturen kommer upp i minst 45°C kommer de upp till marknivå. Här kan de endast befinna sig under några få minuter. Det enda sättet att överleva även en så kort period är att söka sig upp på ett strå eller liknande, för att komma bort från den värsta hettan på marken.

Då kan man ju fråga sig varför silvermyran tar en så extremt stor risk att befinna sig uppe på marken då det är så hett. Jo, svaret är att myrans värsta fiende är en ödla som också tål temperaturen extremt bra, men den kommer inte riktigt upp i myrans klass. Den måste nämligen söka sig tillbaka till sitt bo då temperaturen når 45°C. Detta gör att myran kan känna sig säker från att bli uppäten under sin jakt på föda.

Hur kan då Silvermyran klara dessa höga temperaturer? Det beror på att den är helt byggd för detta klimat. Den tål en kroppstemperatur på upp till 54,4°C, detta är mer än något annat djur kan tåla. Den kan också klara sig ute, med svalkande pauser på strån naturligtvis, vid en temperatur på upp till strax under 60°C. Vid dessa temperaturer kryper de omkring i sanden och letar efter djur som dött, främst på grund av värmen tidigare på dagen. Dessa har då myran finner dem redan blivit väl stekta.

Eldmyran
I Svenska Dagbladet fanns -94 en artikel om denna myran som jag tyckte var ganska intressant. Eftersom artikeln är fyra år gammal är dock inte all fakta om spridning och dylikt helt tillförlitlig.

Eldmyran, eller Solenopsis invicta som är dess riktiga namn, har ställt till med en hel del problem i USA. Den lever normalt i Argentina och Brasilien, men tros ha kommit till USA med båt 1942. Det var i alla fall då den observerades för första gången. Personen som fann den på en ödetomt i sin hemstad Mobile, Alabama, var en tonåring som senare kom att bli en av världens ledande myrexperter - Edward O. Wilson. Varken Wilson eller någon annan reagerade särskilt mycket på det hela förrän på femtiotalet då den med en skrämmande hastighet började sprida sig över de flesta delstater i närheten, och slog ut ekosystem och började förstöra för jordbruket.

1957 satte man igång en stor utrotningskampanj där man bland annat besprutade åtta miljoner hektar med dieldrin och heptaklor i stora doser. Dessa är ungefär 4-5 gånger giftigare än DDT. Det hela stoppades dock efter ett tag av bland annat hälsovårdsdepartementet. Då hade många små och stora djur drabbats hårt, dock inte eldmyran, som snart återhämtat sig.

På 60-talet var det dags för nästa attack. Från ombyggda bombplan släpptes ett mycket starkt gift, som var specialkomponerat mot myror, över stora arealer. Det som blev resultatet av detta var att de inhemska myrarterna dog ut. Det var dessa som hade varit den bästa barriären tidigare och att ett stort antal andra djur tog stryk. Medlet man använt förbjöds snart eftersom det var så fruktansvärt giftigt. Det var dock inte tillräckligt giftigt för att ta död på eldmyran, som snart återhämtade sig.

Sedan 80-talet har myrorna spridit sig ännu fortare eftersom de har börjat gå samman med flera drottningar i varje koloni. Det som man hoppas skall stoppa myrorna härnäst är import av dess naturliga fiender i Argentina, bland annat flugor och parasitmyror. Den här gången tänker man dock efter först och bedriver mycket forskning innan man sätter in dessa medel.

Försöken att utrota eldmyran från Amerika har inte bara kostat mycket för naturen, utan också för den amerikanska regeringen. Sedan 1957 har de spenderat över 200 miljoner dollar, vilket motsvarar ungefär 1,6 miljarder svenska kronor (980410). Dessa pengar har enbart lagts på kemikalier. Om man räknar in de summor som de drabbade har förlorat, dels på grund av myrorna och dels på grund av kemikalierna, kommer beloppet att stiga ytterligare.

Snickarmyran - Camponotus pennsylvanicus
Jag vet inte vilken spridning myran har, men personen som skrivit artikeln jag hämtat fakta från talar om Vermont (Nordöstra USA) och eftersom jag aldrig har hört talas om den i Sverige antar jag att den hör hemma i Amerika. Snickarmyran ställer till med mycket besvär eftersom den som dess namn antyder bygger sitt bo i trä. Detta är bra för naturen eftersom den skyndar på nedbrytningen av omkullfallna träd och liknande i skogen.

Vad som inte är lika bra är att den också tycker om att bygga bo i de träkonstruktioner människan byggt upp, och som kommer i kontakt med fukt. Speciellt sårbara är verandor, telefonstolpar och tak som inte håller helt tätt.

Om man hittar en liten hög med sågspån jämte någon träkonstruktion är det ofta snickarmyran som varit i farten. När dessa myror gnager ut sina bon använder de inte trät som föda, som termiter, utan de spottar bara ut det, därav "sågspånshögarna".

Mest skada gör snickarmyrorna de varma månaderna då de är som mest aktiva. Eftersom många hus är uppvärmda startar de dock ofta tidigt på våren och slutar inte förrän sent på hösten. Efter ungefär tre år börjar boet att producera bevingad avkomma som svärmar omkring på våren/sommaren och på hösten.

Jordbrukarmyror (Harvester Ants)
Då man iakttar jordbrukarmyror kan man se hur de går iväg från boet på ett rakt led mot till exempel en åker. När de kommer tillbaka kan man se att de bär på olika grödor i sina stora käkar. Ibland bär de hela korn och andra stora frön tillbaka till boet. Man kan också se myror som lämnar boet med skal och liknande som de inte behöver.

För det mesta hämtar myrorna sin gröda direkt från olika sorters plantor, men ibland kan de också stjäla från böndernas förråd. Det förekommer också att de stjäl gröda från andra myror, dock inte från det egna boet, om de får chansen.

Grödan lagras djupt ner i boet då den hämtats hem, så man får gräva djupt för att hitta den. Innan den lagras tvättas den dock ren från alla onödiga ämnen. Fröna börjar inte gro eftersom myrorna "besprutar" dem med ämnen som förhindrar detta. Myrorna behandlar sedan grödorna med ett medel som kommer från en körtel hos dem. Detta gör om stärkelsen till socker och myrorna får en massa som också innehåller proteiner och fett.

Svampodlande myror (Fungus-growing Ants)
En av de mest avancerade formerna av näringsupptagning hos myrorna, och övriga djur också för den delen, finner vi hos de svampodlande myrarterna. Det är bara hos vissa arter inom släkterna Atta och Acromyrmex som detta förekommer.

Dessa arter skär bitar av färska blad som de sedan tar med sin hem till sina bon, som de byggt under jorden eller i ihåliga träd. Dessa blad placerar de sedan i långa korridorer och på dessa odlar de sedan en speciell sorts svamp (Rhozites gongylophora). Denna odling ses efter noga. Stora arbetare bär ut små bruna lövbitar vars näring tagit slut och ersätter dessa med fräscha blad, medan små arbetare rensar odlingen från andra svampar som kommit med bladen utifrån. Den mycket proteinrika svampen är sedan myrans enda föda.

Eftersom denna speciella svamp bara existerar hos dessa myrarter, måste den tas med då en ny koloni grundas. Det går till på så sätt att innan honorna skall ut och para sig, tar de med sig lite av svampen i en liten kammare, som de har i sin kropp. När honan sedan har parat sig och skall börja bilda sin koloni, är det första hon gör att hon börjar odla sin svamp. Denna svampen äter hon inte av förrän hon har odlat fram arbetare och fått igång produktionen av svamp ordentligt. Istället äter hon ungefär 90% av sina ägg. Det är också ägg som hon matar de första larverna med.

Rövarmyror
Rövarmyran, eller den Blodröda Rövarmyran (Formica sanguinea) som den också kallas, är vanlig i de svenska skogarna. Den ser ut ungefär som den vanliga skogsmyran (Formica Rufa), men har något ljusare röd framkropp. Ofta ses dessa med den vanliga svartmyran (Formica fusca). Detta beror på att Rövarmyran invaderar svagare myrors bon och tar deras puppor tillfånga.

Ungefär 2-3 gånger om året går Rövarmyrorna ut på rövartåg och det är vanligtvis svartmyran (Formica fusca) som drabbas. Men även skogsmyran (Formica Rufa) och andra Formica myror kan drabbas. Rövarmyran föder upp myror av pupporna och tvingar dessa att arbeta för dem, främst inne i stacken. Rövarmyran kan dock också klara sig själv utan slavar, varför man ofta inte finner några slavar alls i deras bon.

Ännu mer specialiserad på att hålla slavar är den bruna Amazonmyran (Polyergus rufescens). Denna har käkar mycket speciellt formade för krig, vilket gör att de inte klarar av att skaffa mat. Inte nog med att den har speciella käkar, den är också en av världens mest aggressiva myrarter. Eftersom den inte kan skaffa mat, måste den ta slavar, åtskilliga Formica arter, som kan mata den. Utan hjälp från slavar skulle denna myra helt enkelt svälta ihjäl.