BRANCH är central för en av våra linjer. Hans betydande kraft överträffas bara av hans enorma förmåga att springa fort och hans hårdhet i fråga om att hålla farten. Han är utvecklad från McFauls gamla siberianlinjer som inavlats av D. Hazlett och slutligen korsats med Lester Earharts huskies från Tanana Village i Alaska och han har i hög grad bidragit till en av våra viktigaste avelsinsatser. Lägg märke till den utsökta vinklingen, den långa över- armen och det väl böjda knäet. Han slåss lika gärna som han springer - alltför ofta en störande egenskap som man bör ta hänsyn till i aveln.

Han kan förvisso inte bedöma denna förmåga utan att lägga ner arbete på att få hunden i passande kondition. När allt kommer omkring så är det prestationen som måste vara måttstocken för dessa hundar. Han kan diskutera hur den eller den hunden borde röra sig när den springer och man kan diskutera vilken typ av exteriör som är bäst, men man borde Inte behöva diskutera huruvida hunden skall kunna utföra sitt arbete eller inte, huruvida hunden har den mentala styrkan för för de många krävande uppgifter som vi begär att en arbetande slädhund skall klara. Denna mentala egenskap är så viktig att många dåligt byggda hundar har övervunnit betydande fel och har blivit häpnadsväckande goda "Idrottsmän". Viljan är grundläggande för överlevnad när hunden ställs inför krävande arbetsupp- gifter. En del kallar det "heart" eller "drive" men vilket namn det än har så ger det grunden för överlevnad mot alla odds. När denna mentala attityd kombineras med en förstklassig exteriör, då kan vi få se skönheten hos en suverän Idrottsman.

 

ZERO'S BLIZZARD, här 11 månader, vi­sar samma fina exteriör trots den delvis urfällda pälsen. Ett fint exempel på vinklar och outvecklade muskler.

Redan vid 10 veckors ålder är byggnaden tydligt synbar, nu behöver en­dast den mentala styrkan bekymra oss ett område som uppfödarna av s i be­nan husky har lämnat utan avseende alltför länge.

I följande nummer av Siberian World hoppas vi att kunna presentera några mätningar av siberian hus-kyn gjorda av Tom Soper och Bob Conyers samt mig på sex av mina tävligshundar som valts på grund av sina Meriter. Förutom mitt Ideal, som framgår av fotografierna i den här artikeln, så uppmärksammas här, liksom i mätningarna, en del ytterlighetsfall , undantagen, de med längre rygg och djupare bröstkorg, rakare fronter och si vidare. Genom att se på saken med denna infalls vinkel kan vi komma till någon klarhet och bättre förstå de variationer som finns inom de grän- ser för effektiv framdrivning som ligger i exteriören.

En del av dem skulle vi kunna lära oss att fästa mer avseende vid än vid andra Ifall vi fick förståelse för dem genom deras huvudsakliga uppgift -prestationen. Som jag har framhållit hänger svårig- heterna att överbrygga de skillnader som förföljer siberian huskyn samman med att de som ställer ut sina hundar och de som intresserar sig enbart för användningen inte förstår varandra. Dessa beskrivningar i ord bör bli ännu tydligare med hjälp av de olika fotografierna och mätningarna - förhoppningsvis skall man ta sig tid att studera dem, det gäller särskilt de som är intresserade av ämnet men som inte kommer att ägna sig åt körning.

Ur Siberlan World nummer S 1979. Alla foton tagna av Harris Dunlap.

 

"On Trotters"

översatt av Peter Winberg

Här nedan följer en översättning  till svenska av den  senare delen av Harris Dunlaps artikel i Siberian World nummer  5 som utkom vintern   1979-80.   I detta avsnitt diskuterar Harris  Dunlap, siberian huskyns historia,   utveckling och   framtid. Den förra delen av arti- keln behandlar utförligt sambandet mellan exteriör och gångart  hos  siberian huskyn.

När jag ser på fotografier av tidigare siberians, som de två uppstoppade hundarna från gamla världen som jag sett, den ena  i New Yorks naturhistoriska museum och den andra  i museet i  Shelboure, Vt (Seppalas Togo), så liknar de  inte den typ av hund jag ser idag. Detta är intressant eftersom jag tycker mig finna större likhet mellan dagens alaskan hybrid huskytyp och de siberians som fotograferades vid sekelskiftet. Det medges att man lätt kan missta sig när man ser på bilder och uppstopp­ningen kanske inte är helt korrekt men jag skulle tro att jag ger, och har fått, ett riktigt intryck.

 

Ursprunglig sibirisk slädhund Foto: Harris Dunlap från American  Museum   o f     Natural  History

Alaskan Husky Viz (Dunlap)Foto: Harris Dunlap

Modnanocks team 1935 Foto ur "The Complete Siberian Husky"

Modnanocks team 1961 Foto ur "The Complete Siberian Husky"

Är dessa hundar från fordom "renrasiga" siberian huskies? Är det dragen hos Iron Man Johnsons Sweepstakesspann som vi söker? Och vad skall man tro om fotot av Mrs. Demmdoff (Monadnocks) och hennes registrerade siberian husky tävlingsspann, kan vi betvivla att de var "renrasiga" siberian huskies? Jag är inte alldeles säker på att inte dagens aktiva alaskan husky förare borde fråga sig om han ska betrakta dagens siberian husky som den sanna slädhunden. Hur som helst gör Susan Durre en kommentar om att öppna registret, ifall det var detta jag avsåg med mitt förslag. Jag har inga illusioner om politiken och filosofin om renhet och kontroll genom standarden så som de uppfattas under AKC:s paraply. Ändå hindrar dess enorma inflytande och makt över hundvärlden mig inte från att tänka. Och det förefaller mig verkligen egendomligt att rasens renhet och riktmärket för kvalitet representeras av en majoritet av hundar som inte körs, och att dessa ses som den sanna siberian huskyn. När jag tänker på hundens ursprung för hundra år sedan eller många århundraden tillbaka för den delen, så vet jag att de som skapade förfäderna till vår siberian husky inte var hänvisade till en liten genpool som bestämts i någon avlägsen stad. Det är faktiskt så att jag tröstar mig med tanken på de fina hundar som springer omkring med huskyegenskaper nedärvda, både i genetiskt avseende och som representanter för den praktiskt fungerande helhet som huskyn bör vara och är. Jag tänker på dessa fina individer som har siberian huskyns egenskaper i alla avseenden,  men ändå inte ingår i de "rena" avelsprogrammen.

Kan ni föreställa er att en bybo kommer fram till en annan bybo, för låt oss säga hundra år sedan, och säger: "Jag tycker om utseendet på din hund och den är starkare och snab- bare än min. Jag borde para med din hund men är den registrerad?" Det låter absurt på ett komiskt sätt och vi kan skratta åt det. Men vi är offer för fördomar när vi kallar den ena ren och den andra inte. När målet är är att avla fram den som vi anser vara den bättre hunden. Jag skulle acceptera denna idé om den gav den bättre hunden. Men det gör den inte. I stället kan jag se hur lätt det är att förbättra huskyn eftersom mitt avelsprogram inte begränsas av något register. Jag kan vända mig till de bästa uppfödarna ute i byarna för att få släd hundar, och jag har gjort det, och detta har tillfört mina hundar egenskaper som gått förlorade i den oordnade genpool som är resultatet av spridningen av mindervärdiga individer, regist- rerade i AKC. Jag kan också se att mina definitioner överensstämmer med de gamla definitionerna av siberian huskyn. Jag kan se hur lätt det är att fixera egenskaper i en avelslinje eftersom jag har gjort det i praktiken. Jag har haft friheten att inavla linjer så att jag kan reproducera hundar som är helt enhetliga. Jag har till och ned funnit att jag kan kontrollera storlek, exteriördrag, färg, tecken, till och ämnesomsättning.

En blick, först på dagens siberian huskies och sedan på alaskan huskyn, ger mig anledning att begrunda den vinst den så kallade registrerade siberian huskyn skulle kunna göra om det långvariga avelsarbete som dokumenterats skulle bli en del av avelsbasen för dagens linjer. I vissa fall har jag nu stamtavlor som är fullständiga i åtta generationer. Jag tycker det är synd att man inte kan dra fördel av dessa suveräna slädhundar, men som jag sagt förut är jag fullt klar över hur komplicerad den frågan är, inte bara politiskt utan också när det gäller urvalet. Jag har inget emot de grundläggande idéer som en institution som AKC vilar på. Men i sin nuvarande form har den förlorat all kontroll inte bara över renhetens berättigade utan även meningen med vissa raser.

Att öppna något AKC-register skulle troligen kräva gigantiska ansträngningar som skulle skaka institutionen. Det är lättare att se bort ifrån rasers belägenhet, att släta över den, att kontrollorgan för nissbildningar som visar s ätt lämna kryphål för fusk. Men om man ändå tar idén under övervägande, som ett tankeexperiment så skulle man uppenbarligen behöva införa några mycket stränga kontroller och bilda en enormt kvalificerad grupp för att studera en mångfald av befintliga linjer av såväl registrerade som förment "nya" blodslinjer, men till slut, skulle jag tro - trots att det faktiskt ser ut som om vi är beredda att dölja våra problem under lång tid - att vi blir tvungna att ställa in oss på att en del raser går under.

Från dessa utgångspunkter har jag bett ett par personer att tala om för mg vilka problem som siberian huskyn har nu för tiden, och under de senaste tio åren har listan växt och överträffat mina förväntningar. Listan är förfärlig och fastän hundar alltid haft dessa problem så var de sällsynta ända tills för några år sedan. Listan innerhåller sådant som kristallina hornhinne grumlingar, linsgrumlingar  (katarakt), tilltagande näthinneatrifi (tillbakjabildning) kvarstående pupillmembran, inte så lite epelepsi (fallandesot), patellaluxation (särskilt hos hundar med mycket rak knäled), kammarseptumdefekt (i hjärtat, viss litteratur tyder på att Siberian huskyn kan vara disponerad för denna defekt). Höftleds- dysplasi förefaller att tillta igen, en viss lättnad har inträffat på grund av andra problem och HD tycks relativt sett vara ett mindre problem. Andra problem som rapporterats är puckel ryggighet (spondylitis deformans)(möjligen genetiskt betingad), hudsjukdomen para keratos-keratos (omnämnd nyligen i en nyhetsbulletin från SHCA), lupus erythematosus (en autoimmun systemsjukdom)(detta har primärt varit ett problem hos Akita men alltfler siberians har fått den diagnosen). Det har förekommit en mängd andra allvarliga ämnes omsättningsproblem av liknande typer, inte minst sockersjuka (diabetes mellitus). Men när man börjar producera enorma mängder hundar på kort tid utan att gallra, därför att man inte behöver göra det, därför att man inte stöder sig på hundens ursprung, dess arbetsförmåga då råkar man på dessa problem.

Om vi alla vore trappers, eller vi alla levde i avlägsna trakter där slädhunden var det enda transport medlet, nödvändigt för att transportera alla våra tillhörigheter, nödvändigt för att förflytta oss från en by till en annan eller som i det förgångna att snabbt dra sig undan från fienden, då skulle vi inte behöva tala om dessa sjukdomar. De allra bästa slädhundslinjerna som mi- na kolleger bland hundkörarna använder har inte fått dessa problem INKORSADE I SINA LINJER. INTE ETT ENDA.

Kontrasten är otrolig. Och det är ännu intressantare att lägga märke till att vi kan inavla våra linjer just nu, i detta ögonblick, utan att få dessa problem. Detta säger mig dessut- om att urval på grund av prestation är så effektivt att klara klassisk inavel. (Något som flertalet siberian huskylinjer sannolikt aldrig skulle klara). Jag har tagit med en stamtavla enbart för att visa hur mycket inavel som finns där.

Det är ingen lätt uppgift att utveckla hunden som en sammansatt helhet. Men det finns högklassiga tävlingsvarianter som vi kan se på som greyhound som en extrem och vi kan studera dragdjuret som den andra. Mellan dessa två finns flera typer som vi skulle kunna dra fördel av för  siberian huskyrasen. Faktiskt är siberian huskyn som ras särskilt intressant eftersom den bär på möjligheten till avsevärd styrka liksom optimal hastighet. Jag tror det är därför siberian huskyn var så populär och har bestått. Den har i själva verket använts i de största inavelsprogrammen för de nuvarande slädhundarna för tävlingsbruk. Det finns linjer som är mycket framgångsrika och som aldrig har utnyttjat de mycket starka och snabba houndraserna. Det finns hysky linjer som har använt alla slags arktiska raser för att nå en viss utveckling. Vi är faktiskt lyckligt lottade ty många av de kontrollerade och dokumenterade linjerna av alaskan husky är föredömen i fråga om snabbhet, uthållighet och funktionell skönhet. Dessa kan tjäna som möjliga resurser för siberian huskyn.

 

Intervju med Harris  Dunlap

Översatt av Peter Winberg

Den nu nedlagda tidskriften Northern Dog News publicerade 1977 en intervju i tre delar med Harris  Dunlap. Här återges i svensk översättning ett avsnitt ur inter­vjuns andra del som var införd i oktober-numret 1977.

Fastän avelsarbetet huvudsakligen är inriktat på att utveckla alaskan huskyn för medeldistanstävlingar fortsätter Harris att avla siberian husky efter ett lite annorlunda mönster. En stamtavla för fem generationer siberian husky som Harris presenterade visar den utveckling som pågar i hans siberian huskyprogram (och även hos hans alaskans). När man läser stamtavlan lägger man märke till att han började med Kepa och den ledartik han behöll när han sålde sina siberians, Oomik's Svea, uppfödda av Ralph Ward.  Harris har också en annan siberianlinje som går ytterligare en generation tillbaka, men stamtavlan med fem generationer visar tillräckligt väl var olika siberians kom in. Maquois of Seppala föddes upp av J. Malcolm McDougall från Donny McFauls linjer. Zero's Rena var släkt med Lombards berömda hund, Tok. Harris beto­nar att avsevärd inavel har ägt rum och noterna till stamtavlan anger vad son hände under den period då hans linjer utvecklades.

Avelsmaterialet som Svea förde med sig kom från en relativt sluten koloni av avelslinjer där en grupp uppfödare av geografiska skäl samarbetade. Den typ av hundar som ingick i detta arbete, som hör samman med Svea, visas på fotot av Ralph Wards hundar som står i snön. En uppfödare, Elsworth Hodges, fick tag på några av de ursprungliga Seppala hun­
darna från Donny McFaul och hade hållit på att avla dem fram och tillbaka.

"Här", framhåller Harris, kommer den verkligt avgörande delen av vår avel eftersom den ger en uppfattning om hur vi började. Rex och Toughy var de hundar som ligger till grund för … tävlingshundana i Zerokenneln i dag, och Toughy är släkt med Svea som var en registrerad siberian".

Vad anser Harris om siberians i allmänhet och sina egna i synnerhet? ”Den sibiriska slädhunden var en otroligt snabb hund.  När man tänker på att  Iron Man Johnson färdades 408 miles på lite drygt 74 timmar, så var det en otrolig prestation. Det var inte några långsamma hundar! Det är faktiskt så att detta rekord gäller än i dag. (Som en parentes tillade Harris att "Johnsons spann var det tredje som bestod av hundar som Ramsay importerade från Sibirien, Det rekord som detta tredje huskyspann satte gäller än i dag!")

Harris hade fått några bilder av de ursprungliga importerna och deras avkommor tagna av en vän på American  Museum Of  Natural   History   i   New York   City. Hunden identifieras som "Den ursprungliga sibiriska slädhunden från Tjuktjerhalvön". Harris kommenterar: "Kanske misstog sig konservatorn, men jag har en egendomlig känsla av att han verkligen studerade den där hunden och var en synnerligen skarpsynt person eftersom har till och med har vinklat mellanfoten på hunden. Den som kunde ge hunden det utseendet Måste ha studerat den ganska noga.  Lägg märke till ryggens krokning:  dagens siberian husky har förlorat den helt och hållet. Om sina egna hundar säger han att praktiskt taget varenda en i Zero kenneln har denna ”wheelback”.

Han forsätter med att kommentera hundens nosparti. ”Den borde göra en massa folk som ställer ut siberian husky rasande. Och öronens placering, var är de upprättstående, högt ansatta öronen?” Harris påpekar att man kan se en avgjord likhet i typ om man jämför dessa bilder av den uppstoppade hunden med bilderna i Iditarod Souvenier Booklet, som visar en del av de siberians som Ramsey hade importerat. Till och med Seppalas hundar hade huvuden som ”ser nästan ut som en malamute”. Och benstommen ser mycket bra ut i förhållande till resten av hunden – och det är dessutom en stor hund! ”Harris sammanfattar sitt intryck av Tjuktjernas hund: ”Det var en suverän idtrottsman!”.

(Här följer ett stycke där intervjuaren redogör för konserverings arbetet vid museer i New York.)

Det framgår av samtalet och hans praktiska arbete att Harris nuvarande intresse för siberian huskyn inte har att göra med rasen som en hund avsedd för tävlingar i första hand, åtminstone inte i hans egen kennel för närvarande. Att siberian huskyn upphörde att vara den främsta slädhunden för tävlingskörning berodde på många faktorer och en del av dem föranleder Harris att gå rakt på sak. När han berättar om sina erfarenheter under de första åren säger Harris att de siberians han födde upp ställdes ut, men i och med att för stor mankhöjd blev diskvalificerade uteslöts hans hundar från att tävla på utställningar. Därtill, berättar han, kastrerades många linjer eftersom det började förekomma monorchism. Därifrån gick det, åtminstone enligt Harris, utför hela tiden. Harris erkänner öppet: ”jag var medskyldig till detta sönderfall”. Harris tror att några av de stora problem som siberian huskyn står inför i dag skapades av att folk kasserade en del av de gamla linjerna, som han själv gjorde, i stället för att hålla fast vid dem och lösa de problem man mötte. Slutresultatet av detta övergivande av hela linjer av goda arbetande siberians, anser han, blev att man kastade bort mer gott än dåligt när det gäller arbetsförmågan.

Han hade också gjort den erfarenheten att en del korsningsavel hade förekommit. Han påpekar att det finns ett litet antal siberians som har malamute och schäfer bland sina förfäder. Anledningen att Harris tar upp detta är att han vill styrka att hans definition av den registrerade siberian huskyn som en samtida snarare än en ursprunglig ras är giltig. Han anser vidare att dessa utkorsningar inte nödvändigtvis var skadliga och i vissa fall var välgörande. Emellertid blev resultatet att dessa tvivelaktiga metoder komplicerade förståelsen av rasens problem.

När man tänker på siberian huskyn som en arbetande hund för tävlingskörning så skadas rasen i sin helhet av de problem som följer av att man avlar på stamtavlor, eftersom de hundar som faktiskt finns bakom vissa av dessa linjer inte ar kända. 0m nuvarande avelsprinciperna som har stamtavlan som en styrande faktor har i så fall sina rötter i ett misslyckande, ty som Harris säger: "tyngdpunkten bör inte ligga på papper utan på verkligheten!"

Idag, säger Harris, är en del uppfödare av goda, arbetande slädhundar och tävlingshundar inte läng­re särskilt intresserade av papper eller registrering i American Kennel Club eftersom de anser att "när arbetande hundar inte arbetar så degenererar de ... och alltför många siberians arbe­tar inte." Han påpekar att uppfödare av greyhounds för tävlingsbruk redan för många år sedan skapade sitt eget register för racinghundar just av detta skäl.

I somras (1977), berättar Harris, kom Reijo Jääskeläinen från Finland tillsammans med en tolk för att till­bringa några timmar hos familjen Dunlap, men de stannade två dagar. Han berättade för Harris att Finska Siperian Huskysällskapet strävade efter att förbättra Siberian huskyn i Finland och att man reste runt till siberiankennlar för att studera hundar som i framtiden kunde importeras till Finland. När han visades in i hundgården trodde besökaren att många av hundarna var siberians, något som inte förvånade Harris. Med hänvisning till att de flesta inte var registrerade svarade Harris: "Kanske var det så här siberian huskyn faktiskt såg ut. Det är antagligen en fråga om tolkning el­ler kanske grad." Harris avslutade denna lilla historia med den korthuggna kommentaren: "Den gåtan får ni gissa själva."

En sak som man inte behöver lista ut själv beträffande hans egna siberians är att: "Jag har fortsatt utan hänsyn till om folk har tyckt som jag eller inte, eller gillat vad jag gjort eller ej. Jag har gjort vad jag ansåg borde göras för att hunden skulle bli vad jag anser att den borde vara utan att hänga upp mig på den eviga frågan om siberian huskyn var snabb eller långsam”. Av detta får man intrycket att Harris endast intresserat sig för kroppsbyggnad och prestationsförmåga, och att detta ar det primära och grundläggande för honom. ---