<%@LANGUAGE="VBSCRIPT" CODEPAGE="1252"%>
On Trotters - av Harris Dunlap - Zero Kennel
 

Dessa artiklar stod att läsa i Slädhunden (Svensk Siberian Husky Klubbs tidskrift nr 5 84/85 och nr 2 85/86).  Här direkt nedan är  första delen av Harris Dunlaps artikel "On Trotters" från Siberian World nr 5, 1979. Andra delen  kan läsas direkt efter första delen på den här sidan. Till sist, allra längst ner är en Intervju med Harris Dunlap publicerad i Northern Dog News -77... Hur man än tolkar, håller med eller ej, Harris Dunlaps åsikter och idéer, så är en sak HELT säker... Han är en mycket kontroversiell person...
Wolf Tribes


"On
trotters

av Harris Dunlap översatt av Peter Winberg

I första avsnittet diskuterar Harris Dunlap sambandet mellan funktion och exteriör hos siberian huskyn. Han diskuterar hur dagens registererade siberian husky i USA, det vill säga majoriteten av de runt 20 000 årligen registrerade, uppfyller de funktionella krav man bör ställa på en slädhund. Trots att artikeln är från slutet av sjuttiotalet verkar den ändå aktuell. Harris Dunlap tar upp många aspekter på rasen som fortfarande diskuteras och hans slutsatser står sig ännu i dag.

Jag kan ganska väl bedöma fart, särskilt slädhundars, Jag kör ofta fyra spann om dagen, ibland sextio miles (hundra km) sammanlagt. Och naturligtvis är jag i högsta grad intresserad av fart eftersom jag tävlar mot sådana förare som George Attla, Harvey Drake och Merv Hilpipre. Så jag ägnar mig inte åt önsketänkande. Jag har en hastighetsmätare på träningsvagnen, när jag kör släde använder jag ett stoppur, jag har uppmätta sträckor på de flesta ställen där jag tränar. Därför låter jag inte min entusiasm för fart skena iväg med mig.

Mitt träningshjul, en karuselliknande apparat för att motionera hästar, går med 1.55, 3.05, 6.88 och 11.98 mlies per timme (ca 2.5, 4.9, 11 och 19 km i timmen). Men innan vi kan tala om fart måste vi förstå de långsammare gångarterna. Jag tror att vi alla har klart för oss att iditarodkörana vill ha en hund son travar mycket effektivt. Bland de specialiserade hundraserna kommer man först att tänka på schäfern med dess snabba, flygande trav. (Mer om detta senare.)

Utan tvekan är hästen den definitivt bästa travaren, särskilt "the standard bred" vars effektivitet har nått den punkt där den faktiskt endast är 18 till 20 sekunder långsammare än en galopperande tävlingshäst på samma distans. Den travare som iditarodkörarna söker travar ledigt vid en hastighet av 16 miles ( 25 km) i timmen. Naturligtvis måste djuret tränas för detta, men viktigare än så, det måste ha den mekaniska byggnad som krävs. McDowell Lyon skriver i sin utmärkta bok "The Dog in Action", han är en av mina favoritförfattare som ni kommer att förstå, eftersom jag kommer att citera honom frikostigt, om traven att denna är den bästa gångarten om man vill se detaljer i hundens byggnad. Jag vet att hundkörarna instämmer i detta och jag tycker om att se på en hund som sakta travar över gården. Rörelserna är lättast att se vid denna måttliga hastighet.

Detta leder mig till det som inspirerade mig till att närma mig problemet genom att diskutera travare. Jag såg nyligen en film gjord av Ralston Purina om hur hundar rör sig. Filmen visar hur många olika hundraser rör sig i fält och i utställningsringen. I sin introduktion till hundens rörelsemekanik använde den en hel del stillbilder och dubbel kopieringar av schematiska teckningar för att ge ett mönster av hur hunden rör sig. Medan jag såg detta gick det upp för mig att många hundar avlas för att trava. Och så tänkte jag på det som McDowell Lyon hade skrivit om att se på hunden, och sedan tänkte jag på hur det tedde sig som slutmål. Jag kom att tänka på att man kan förlora en del synintryck av hunden om man låter den trava snabbt, och jag tror att folk som sysslar med Siberian Huskies håller på att göra detta just nu. Jag har länge varit förbryllad av att hundar visas i så hög fart som nu sker. De överdriver hundens räckvidd genom att röra sig i travens övre fartregister. Trots detta kommer de inte över sju miles (elva km) i timmen när de gör detta. Vad är det som håller på att hända?

Medan jag skriver detta ser jag ut genom fönstret på mina hundar som går på träningshjulet med en fart av 6.88 miles [11 km) 1 timmen. Så fort rör de sig när de går i cirkel under den första ringen på hjulet. Jag tog nyss fram ett gammalt INFO-brev (vårnumret 1974) vars omslag har en bild av mina hundar som travar på detta hjul och dessutom en trave foton från hundutställningstidningar och annonser som visar Siberian Huskies som rör sig i vad som bäst kan beskrivas som en mycket lättfotad trippande trav. Denna saknar kraft vill jag tillägga. Dessa hundar ser ut att ge allt de har. Jag har iakttagit en mängd springande slädhundar och många börjar trava när de saktat ner farten till 14 miles (22 km) i timmen. Det är en ganska rask takt, samma snabba takt som många utställnings siberians använder - som bara tillåter dem att nå, i bästa fall, åtta miles (13 km) i timmen. Med takt menar jag det antal steg hunden tar per tidsenhet när den travar. När takten ökar och steget är maximalt måste hunden byta till en snabbare gångart. Det steg som hunden utvecklar - det vill säga avståndet från ett tassavtryck till nästa av samma tass - när den travar i fjorton miles (22 km) i timmen gör att Alaskan Huskyns räckvidd fullt utnyttjad ser överdriven ut också. Den kan se jämn ut, även hos en hund som stöter i med frambenen, eftersom den inneboende kraften gör att hunden rör sig framåt i en båge. Och tänk sedan på att iditarodkörama väljer hundar som travar 16 miles ( 25 km) i timmen!

Flertalet hundar jag ser som springer 14 miles (22 km) i timmen är tränade att galoppera. De Siberian Huskies som jag ser i utställningsringen nuförtiden visas ofta i en överdrivet utsträckt trav, men de rör sig inte ens i närheten av 14 miles i timmen. Inte ens nära 12 miles (19 km) i timmen. Vad är orsaken till detta? För att återvända till "The Dog in Action", så säger Lyon att stegen hos vilken ras som helst blir kortare av "lång länd, korta ben, att inte kunna sträcka på hasleden, rakt knä, flackt kors, lösa muskler och dålig kondition". Jag tror att han i flera avseenden ger en bild av dagens Siberian Husky.

I grund och botten har Siberian Huskyn ett kort knä för sin fulla storlek eftersom dess ben är för korta. De Siberian Husky som ställs ut uppvisar ofta ett förhållande mellan kroppslängd och höjd som är lätt att känna igen.

Man kan se det på foton av stående hundar, om man tittar på många av de annonser som visar Siberian Huskies i tidningarna: ni kommer att lägga märke till att en hunds kroppslängd i förhållande till höjden mycket ofta visar att hunden antingen har mycket lång rygg eller länd, eller så är benen korta, och detta intryck understryks av ett skulderparti där scapulan (skulderbenet) är måttligt lång och humerus, eller överarmen, är kort. Hunden kan också förefalla längre om frampartiet är för rakt, som på fotot av Pepper. Jag tror inte att det är något tvivel om att många av hundarna är för raka. Till övervägande del har siberian huskies knän som är mycket tjocka och ser kraftiga ut, som små malamutes, med mycket liten vinkling, som Pepper illustrerar med sin raka bakbensvinkling. När det gäller bakpartiet, liksom en del fronter, skulle jag säga att de flesta siberians inte är bra vinklade vid knäet. Emellertid rör sig de flesta jämnt tack vare att de är balanserade, det vill säga att frampart i och bakparti stämmer överens. Jag tror också att nästan alla hundar av rasen siberian husky som jag har sett på senare tid har haft flacka kors. Mycket få av dem når 20 graders lutning. Detta är två drag som en körare som satsar på fart skulle ha mycket emot hos en blivande bra och snabb slädhund.

PEPPER illustrerar alla fel man kan tänka sig. Ingen vinkling, varken fram eller bak. Titta på hans framben, raka som stolpar, men som tur är har han raka bakben också. I likhet med många siberians har han för kort hals. Men till skillnad från siberians är hans ben tillräckligt långa. Både länd och rygg är för långa. Inte ens ett överflöd av vil­ja kan göra Pepper till mycket mer än ett exempel på ett dåligt exemp­lar i fråga om prestation.

 

De lösa muskler och den dåliga kondition som Lyon gärna drar fram, är vad man finner i utställningsringen. Titta till exempel på några foton av siberians i annonser och ni kommer att se hur ryggen svankar, jämfört med bilder av tävlingshundar som har väl utvecklade ryggmuskler och ryggen vanligen är välvd. Jag har sett två hundutställningar i år och även tittat på ett antal siberians i andras hundgårdar och på fotografier. Detta kan förefalla lite magert, i själva verket kanske det irriterar siberianintresserade, men jag tror inte att det är för tidigt att försöka visa de intresserade vad jag har kommit fram till genom att se och jämföra.

När jag ser på mina hundar som travar, som de just nu gör utanför fönstret, på träningshjulet, arton åt gången i omkring sju miles (11 km) i timmen, så får jag en bra bild av hur en effektiv hund bör se ut. Sedan tittar jag på fotografierna framför mig och på minnesbilden av den siberian husky som tra­var runt i utställningsringen, och jag minns hur långt siberian huskierna i utställningaringen" sträcker ut stegen och hur många gånger de måste röra benen fram och tillbaka för att ändå bara nå en fart av sju miles (11 km) 1 timmen. Som jämförelse kan vilken bra slädhund som helst trava ledigt vid 14 miles (22 km) 1 timmen, vilket är två gånger den hastighet jag ser siberian huskyn röra sig med.

 

IGLOO PAK'S DELTA, en registrerad siberian husky. - Observera att förhållandet mellan benlängd och rygglängd hos Lombards siberians är olikt det hos utställningssiberians. Lägg också märke till hur mycket mer Barley och Delta liknar varandra i detta avseende än Delta och de utställningssiberians ni har sett på hild. Givetvis är Barley mer "förfinad" och fixerad till typ än någon av dessa. Båda typerna är "Keepers" som man säger i Alaska - eller "have the look". Kanske finns det många acceptabla individer mellan dessa typer, men den vanliga utställnings-siberian har fel kroppsproportioner från början. Denna observation kommer att bekräftas i spåret.

Låt oss se lite närmare på detta. Antag att siberian huskyn rör sig med åtta miles (13 km) i timmen. Vi vet att Iditarodkörarna samlar ihop hundar som travar maximalt 16 miles (25-26 km) i timmen, en del säger till och med att det finns huskies travar otroliga 17 miles (27 km i timmen). Det är alltså 10 miles (16 km) i timmen snabbare än de siberians som går runt utställningsringen. Vid dessa hastigheter ser iditarodhunden ut att sträcka ut så långt han kan. Takten är faktiskt mycket snabb och stegen maximala. De ser faktiskt ut att vara uttänjda, och uttänjda på samt överdrivna sätt som hos Siberian huskyn när den travar runt utställningsringen i bara sju till åtta miles timmen. Vad betyder detta?

Jag tror att om vi fortsätter att visa upp siberian huskyn snabbt och om vi utvecklar denna gångart som, det medges, ser mycket vacker ut så kommer vi att avlägsna och tunna ut de viktigare prestationsmålen. Jag påminner mig en annan kommentar som Lyon gör, att i sin klass är coyoten kanske den förnämste travaren bland de vilda djuren, fastän räven kommer på en hedrande andraplats. Han framhåller att coyoten är känd för att hålla en marschfart av mellan 15 och 20 miles (24-32 km) 1 timmen och för att inte lämna spåret. Steglängden hos räven eller coyoten borde vara lik den som siberian huskyn kunde ha. Men coyoten får sin hastighet huvudsakligen på grund av överlägsen vinkling och längre ben relativt sett. Dagens travande Siberian som jag ser i utställningsringen skulle på grund av att den saknar vinkling och benlängd nödgas övergå i galopp eller canter för att kunna hålla samma fart som coyoten. Och då skulle den inte kunna hålla ens nära 20 miles (32 km) i timmen eftersom den skulle stöta sig själv i bitar. Faktiskt är förhållandet mellan coyotens höjd och längd rätt likt vår gällande standard för siberian husky. Emellertid skulle jag säga att den siberian jag ser idag har något av de proportioner som schäferuppfödarna försökte ge sina hundar. På 1930-talet hade de i själva verket riktigt kraftig vinkling hos bakbenet, något som siberian huskyn inte har. De var ett strå vassare än vi är, och vid den tiden hade schäfern en mycket lång kropp. Med denna långa kropp och den lägre tyngdpunkten eliminerades kollisioner mellan fram och baktassar genom att benen saxades under rörelsen framåt. Med den långa ryggen bereddes vägen för den snabba traven. Naturligtvis ville man göra detta utan saxning eller att hunden sprang snett med sidan lite före. Alltså förändrade man förhållandet mellan kroppslängd och höjd. Om vi låter siberian huskyn återfå sin rätta höjd och vinkling så har vi kommit ett bra stycke på vägen mot en normal, längre, steglängd. Naturligtvis är den normala steglängden det som vi alla borde försöka få hos en snabb, arbetande hund som siberian huskyn. Men förmodligen var det under sökandet, så långt tillbaka som under 1960-talet, efter en mindre hund, för att siberian huskyn inte skulle förväxlas med malamutes, som det kortare benet kom fram och två måttstockar introducerades, den eftersträvade mindre hunden och en hund som rörde sig rakare. Detta hjälpte till att maskera sådana dåliga egenskaper som liten vinkling och korta flacka kors. På så sätt försvann saxningen och den sneda rörelsen som man ibland får med en bättre, högre hund som har en dålig, rak front men bättre vinkling bak.

Men när vi kommer till det normala steget så tror jag att vi kommer att se i den normala traven att dessa hundar har den överlägsna förmågan och att vi kommer att ändra vår estetiska uppfattning om hur en utställnings siberian bör vara. Men jag vill åter betona, genom att säga det igen, att om vi inte gör det och om vi fortsätter att sträcka ut hundens räckvidd och om vi vänjer vira ögon att betrakta travaren när han anstränger sig för att sträcka ut steget så kommer vi att ännu mer skyla över den dåliga struktur som syns i normal trav som närmar sig ultrarapid. Om vi fortsätter med siberian huskyn så som jag tror att vi gör nu, kommer vi till slut att avla just för den förlängda traven och få den schäferliknande långa, flygande, traven som resultat.

Jag tror att vi måste skärskåda vad McDowell Lyon menar när han säger 'Då och då i denna studie av hundar kommer jag att betona egenskaper som gynnar fart, eftersom fart betyder effektiv fram drivning". Då talar han om de snabba gångarterna galoppen och ”the double suspended gallop". Och sådant gör man inte i utställningsringen. För att vi ska komma underfund med detta, enbart sett som en fråga om framdrivning, så måste vi ta itu med förhållandet mellan kroppslängd och höjd. Vi blir tvungna att avla fram en längre överarm med ett skulderblad som lutar 45 grader. Vi måste få brantare kors med 30 till 35 graders lutning och slutligen måste vi få grepp om uthålligheten genom att ge oss ut i fält och visa vad vi kan.


LONG DOG, som gör skäl för namnet, illustrerar vid 17 månaders ålder de många förtjänsterna med särklassig vinkling både fram och bak. Se på det vackra, muskulösa och vinklade knäet - fullt med kraft att driva på. Se på den fantastiskt långa överarmen och lägg märke till den klassiska 45 graders bakåtlutningen hos skulderbladet. Han är en intressant kombination mellan siberian huskyn och en schäfer. Men Long Dog kommer ständigt att få kämpa med sin långa rygg för att stå ut med hög fart i det långa loppet, precis som en katt. En utmärkt kandidat för sprint i be­gränsad klass.

SILVER - den här bilden togs när han var tio år och fortfarande med i spännet. Lägg märke till den långa överarmen och den toppenfina vinklingen bak. Här är några av hans mått: Mankhöjd 58 cm, kroppslängd 64 cm, avstånd från armbågen till marken 29 cm, skuldrans längd 17 cm, överarm 20 cm med 32 graders vinkel till lodlinjen. Skuldervinkel 115 grader, knävinkel 115 grader.


HAMMELAINE - denna femåriga tik i femte generationen bär kännetecken av omsorgsfull selektion. Hon är re­sultatet av inavel två gånger på siberian huskyn Zero's Rena. Den uråldriga starka kapplöpningshunden, greyhounden, har bara förlorat några av sina kännetecken men inte den spräckliga färgen, tassarna, täthe­ten i benet, bröstkorgen och vinklingen under de fem generationer som dragit fördel av de huskyegenskaper som behövdes: päls, single suspended gallop, uthållighet, näringsutnytt­jande, balans och andra detaljer som hör till huskytypen. Hon har ett ka­raktäristiskt huskytemperament: känslig, mycket uppmärksam och en vaken jägare, något som hon ärvt från båda raserna. Hon är en nyckel hund i spännet och har sprungit i alla viktiga tävlingar, inklusive Fairbanks med dess 30-miles heat (48 km) den tred­je dagen.

    
BARLEY är den av våra hundar i spannet som har den rakaste fronten. Fint bakparti men det plågar fronten,

Fastän NAP står högre med baktassarna representerar han en ovanligt bra rygg och bakbensvinkling tillsammans med ett framparti som har ett fel som är vanligt hos siberians. Lägg märke till att hans framben förefaller att vara för långt framskjutna. Det beror på den relativt korta överarmen som gör att han stöter i med frambenen när han galopperar. För att kompensera rör han sig högre och liknar då en gunghäst. Förra året, vid knappt två års ålder, skadade han sig i frampartiet - ett klassiskt exempel. I år när han är tre litar vi på åldern för styrka och på övning för att han ska lära sig att kompen­sera, det är nu som den mentala attityden - viljan att springa - ger sitt bidrag. Betrakta honom som helhet - han bör verka obalanserad, och han travar som en förlängd siberian husky.

 


WIZ, en tvåårig tik exemplifierar det bästa i fråga om kännetecken på prestationsförmåga. Hon har mycket gemensamt med Hammelaine, men saknar greyhounden, och illustrerar en omsorgsfull användning av alla slags polära hundar i aveln. Wiz är inte olik Hammelaine i sina grunddrag, båda har bra balans, bra förhållande mellan höjd och längd, utmärkt vinkling både fram och bak och muskler som ger kraft. Wiz har bättre tassar. Fastän den modifierade hartassen inte är önskvärd enligt standarden för siberian husky, så ökar den hävarmen och är därför mer lämpad för fart. Teckningarna är ett nästan bortglömt utställningsmönster, fast man ofta ser det hos siberian huskies.

Därför måste vi vara förberedda med en djup, lång bröstkorg som ger mer plats för hjärta och lungor. Vi kommer att behöva en högre manke (de första åtta ryggkotorna) eftersom vi kommer att behöva ha tyngdpunktsmaskineriet längre fram för att dra nytta av rörelsemängden. Vi har redan den lätta kroppen, men vi kommer också att behöva ge hundarna en lite längre hals för att erhålla ytterligare balans. Vi måste inse betydelsen av det faktum att våra hundar faktiskt SKJUTER snarare än drar en last. Och när vi börjar arbeta från dessa utgångspunkter kommer vi att låna mer från dragraserna, särskilt musklerna.

Vi kommer att behöva ta en överblick över olika strukturtyper som kan ge oss samma slutprodukt. Man måste göra klart för sig att det finns variationer som passar de olika användningar en siberian har. Jag är säker på att historien kan bekräfta detta. Det fanns regionala olikheter som präglade olika stammar av siberians. För att visa vad jag menar, vill jag hänvisa till förra numret av Siberian World (SW 4 s 47) och brevet från Susan Durre, i fråga om hennes tankar om min artikel "Bridging the Gap” mellan de två världar som befolkas av utställnlngshundar respektive arbetande Siberians. Fastän jag inte av såg att göra det, så verkar det när jag läser hennes funderingar om min artikel som om jag skulle kunna tänka sig att erkänna två slags Siberian, en för utställning och en för arbete. Det intrycket vill jag inte ge. Jag skulle snarare vilja ge intrycket att det finns plats för flera sorters siberians, och ALLA dessa skulle vara avsedda för arbete. Låt mig förklara närmare. Om jag bodde i Minnesota med mina huskies skulle jag finna ett plattare landskap med många, många sjöar att köra på. Som kontrast om jag bodde i New Englandsområdet skulle jag finna topografin och den djupa snön mycket annorlunda. De två terräng typ erna skulle skapa olika villkor och dem skulle till sist påverka den hund jag behöver. Till exempel i mellanvästern skulle jag ha snötäckta slätter att köra på. Jag kunde använda en hund som var mindre, lättare och snabbare. I New Englands oländiga kullar och djupa snö skulle jag kanske vilja en tyngre hund med längre ben och lite kraftigare kroppsbyggnad för att dra nytta av dess större kraft. Jag skulle kunna se denna utveckling beroende på var jag bodde och hur jag körde. Men båda dessa typer av hundar kunde vara siberian huskies. Båda två skulle ha liknande proportioner, men de kunde vara lite men tydligt olika i storlek, bentjocklek, muskulatur och pälslängd. Jag vill emellertid genast tillägga att proportionerna, balansen och grunddragen i exteriören skulle ligga inom samma ram, och inte alls vara som skillnaden mellan en draghäst och en oxe.

Bara för att få en uppfattning om hur vitt dragdjur kan skilja sig för samma användning så kan vi ta en titt på draghästen och oxen. En bra draghäst har väl tillbakalagda skuldror, med en nästan vertikal överarm. En bra dragoxe däremot har nästan vertikala skulderblad, tvärtemot vad hästen har, och en överarm som är nästan parallell med marken. Nu är det ju så att både oxen och hästen utför samma arbete genom att utnyttja den kraftiga vink lingen, men med helt olika struktur hos överarm och underarm. Jag vill tänka mig att beroende på var man bor och hur man kör så skulle siberian huskyn uppvisa NÅGRA skil-lnader, men aldrig så stora som oxen och hästen. Det är ju ändå så att oxen drar tyngre last långsammare, som malamuten gjorde, och hästen drar mycket lättare last men snabbare, så som siberian huskyn har visat att den kan.

Jag tror att utställningsringen ger ett bra exempel på hur en hund har utvecklats ute- slutande för utställning. De människor som bedömer hundarna väljer en hund som passar majoritetens nycker och majoritetens nycker, både i politisk mening och i fråga om allt som inger i det komplex som dagens mode utgör, har utvecklat dessa hundar efter principer som ofta har samband med yttre, i första hand kosmetiska förhållanden. Det bör stå klart att vad jag menar att vi borde göra är att vi borde ompröva standarden från funk- tionella utgångspunkter. Min uppgift här är bara att kasta nytt ljus på detta och att försöka, så gott jag kan, peka på, ibland genomen överdrift måste jag medge, den klyfta jag kan se mellan de arbetande hundarna och de hundar som jag har sett utställda och fotograferade som siberian husky.

Jag tror att vi kan dra nytta av diskussioner om olika smakriktningar och förutfattade meningar som har vuxit fram i samband med aveln av siberian huskyn. Bara under en kort tidsperiod har vi kunnat se dramatiska förändringar hos den sibiriska hunden. En av de förändringar som behövs nu framför allt är en förändring i uppfödarnas inställning till hundens funktion. Försummelser att bruka slädhunden har lett till att man har försummat att välja ut hundar med den mentala läggning som behövs för bra arbetsprestationer. Jag måste säga att den största skillnaden mellan en slädhund och en utställningshund i många fall ligger i dess mentala attityd till att springa. Alltför många siberians, liksom deras ägare, har inte viljan och förmågan som krävs för att uthärda de strapatser som de möter i dagligt arbete. Jag talar inte bara om hur fort en viss linje springer jämfört med en annan utan bara om den vilja som är en nödvändig del av varje arbetande hund.


BRANCH är central för en av våra linjer. Hans betydande kraft överträffas bara av hans enorma förmåga att springa fort och hans hårdhet i fråga om att hålla farten. Han är utvecklad från McFauls gamla siberianlinjer som inavlats av D. Hazlett och slutligen korsats med Lester Earharts huskies från Tanana Village i Alaska och han har i hög grad bidragit till en av våra viktigaste avelsinsatser. Lägg märke till den utsökta vinklingen, den långa över- armen och det väl böjda knäet. Han slåss lika gärna som han springer - alltför ofta en störande egenskap som man bör ta hänsyn till i aveln.


Han kan förvisso inte bedöma denna förmåga utan att lägga ner arbete på att få hunden i passande kondition. När allt kommer omkring så är det prestationen som måste vara måttstocken för dessa hundar. Han kan diskutera hur den eller den hunden borde röra sig när den springer och man kan diskutera vilken typ av exteriör som är bäst, men man borde Inte behöva diskutera huruvida hunden skall kunna utföra sitt arbete eller inte, huruvida hunden har den mentala styrkan för för de många krävande uppgifter som vi begär att en arbetande slädhund skall klara. Denna mentala egenskap är så viktig att många dåligt byggda hundar har övervunnit betydande fel och har blivit häpnadsväckande goda "Idrottsmän". Viljan är grundläggande för överlevnad när hunden ställs inför krävande arbetsupp- gifter. En del kallar det "heart" eller "drive" men vilket namn det än har så ger det grunden för överlevnad mot alla odds. När denna mentala attityd kombineras med en förstklassig exteriör, då kan vi få se skönheten hos en suverän Idrottsman.

 

ROOTS - som lekfullt drar i kättingen, var redan vid tio månaders ålder ett överväldigande exempel på hur drag från en redan inavlad satsning strålar samman. Hans far, Branch, parades med sin mor, ledaren Brassy. Han skulle komma att paras med en annan, mörk, huvudlinje som utvecklades samtidigt på kenneln för att man skulle få in det mörkare och tåligare pigmentet från denna inavlade men obesläktade linje. Båda linjerna är nästan till två tredjedelar si­berian husky.

ZERO'S BLIZZARD, här 11 månader, vi­sar samma fina exteriör trots den delvis urfällda pälsen. Ett fint exempel på vinklar och outvecklade muskler.

Redan vid 10 veckors ålder är byggnaden tydligt synbar, nu behöver en­dast den mentala styrkan bekymra oss ett område som uppfödarna av s i be­nan husky har lämnat utan avseende alltför länge.

I följande nummer av Siberian World hoppas vi att kunna presentera några mätningar av siberian hus-kyn gjorda av Tom Soper och Bob Conyers samt mig sex av mina tävligshundar som valts på grund av sina Meriter. Förutom mitt Ideal, som framgår av fotografierna i den här artikeln, så uppmärksammas här, liksom i mätningarna, en del ytterlighetsfall , undantagen, de med längre rygg och djupare bröstkorg, rakare fronter och si vidare. Genom att se på saken med denna infalls vinkel kan vi komma till någon klarhet och bättre förstå de variationer som finns inom de grän- ser för effektiv framdrivning som ligger i exteriören.

En del av dem skulle vi kunna lära oss att fästa mer avseende vid än vid andra Ifall vi fick förståelse för dem genom deras huvudsakliga uppgift -prestationen. Som jag har framhållit hänger svårig- heterna att överbrygga de skillnader som förföljer siberian huskyn samman med att de som ställer ut sina hundar och de som intresserar sig enbart för användningen inte förstår varandra. Dessa beskrivningar i ord bör bli ännu tydligare med hjälp av de olika fotografierna och mätningarna - förhoppningsvis skall man ta sig tid att studera dem, det gäller särskilt de som är intresserade av ämnet men som inte kommer att ägna sig åt körning.

Ur Siberlan World nummer S 1979. Alla foton tagna av Harris Dunlap.

 

"On Trotters"

översatt av Peter Winberg

Här nedan följer en översättning  till svenska av den  senare delen av Harris Dunlaps artikel i Siberian World nummer  5 som utkom vintern   1979-80.   I detta avsnitt diskuterar Harris  Dunlap, siberian huskyns historia,   utveckling och   framtid. Den förra delen av arti- keln behandlar utförligt sambandet mellan exteriör och gångart  hos  siberian huskyn.

När jag ser på fotografier av tidigare siberians, som de två uppstoppade hundarna från gamla världen som jag sett, den ena  i New Yorks naturhistoriska museum och den andra  i museet i  Shelboure, Vt (Seppalas Togo), så liknar de  inte den typ av hund jag ser idag. Detta är intressant eftersom jag tycker mig finna större likhet mellan dagens alaskan hybrid huskytyp och de siberians som fotograferades vid sekelskiftet. Det medges att man lätt kan missta sig när man ser på bilder och uppstopp­ningen kanske inte är helt korrekt men jag skulle tro att jag ger, och har fått, ett riktigt intryck.

 


Ursprunglig sibirisk slädhund Foto: Harris Dunlap från American  Museum   o f     Natural  History


Alaskan Husky Viz (Dunlap)Foto: Harris Dunlap

Modnanocks team 1935 Foto ur "The Complete Siberian Husky"

Modnanocks team 1961 Foto ur "The Complete Siberian Husky"

Är dessa hundar från fordom "renrasiga" siberian huskies? Är det dragen hos Iron Man Johnsons Sweepstakesspann som vi söker? Och vad skall man tro om fotot av Mrs. Demmdoff (Monadnocks) och hennes registrerade siberian husky tävlingsspann, kan vi betvivla att de var "renrasiga" siberian huskies? Jag är inte alldeles säker på att inte dagens aktiva alaskan husky förare borde fråga sig om han ska betrakta dagens siberian husky som den sanna slädhunden. Hur som helst gör Susan Durre en kommentar om att öppna registret, ifall det var detta jag avsåg med mitt förslag. Jag har inga illusioner om politiken och filosofin om renhet och kontroll genom standarden så som de uppfattas under AKC:s paraply. Ändå hindrar dess enorma inflytande och makt över hundvärlden mig inte från att tänka. Och det förefaller mig verkligen egendomligt att rasens renhet och riktmärket för kvalitet representeras av en majoritet av hundar som inte körs, och att dessa ses som den sanna siberian huskyn. När jag tänker på hundens ursprung för hundra år sedan eller många århundraden tillbaka för den delen, så vet jag att de som skapade förfäderna till vår siberian husky inte var hänvisade till en liten genpool som bestämts i någon avlägsen stad. Det är faktiskt så att jag tröstar mig med tanken på de fina hundar som springer omkring med huskyegenskaper nedärvda, både i genetiskt avseende och som representanter för den praktiskt fungerande helhet som huskyn bör vara och är. Jag tänker på dessa fina individer som har siberian huskyns egenskaper i alla avseenden,  men ändå inte ingår i de "rena" avelsprogrammen.

Kan ni föreställa er att en bybo kommer fram till en annan bybo, för låt oss säga hundra år sedan, och säger: "Jag tycker om utseendet på din hund och den är starkare och snab- bare än min. Jag borde para med din hund men är den registrerad?" Det låter absurt på ett komiskt sätt och vi kan skratta åt det. Men vi är offer för fördomar när vi kallar den ena ren och den andra inte. När målet är är att avla fram den som vi anser vara den bättre hunden. Jag skulle acceptera denna idé om den gav den bättre hunden. Men det gör den inte. I stället kan jag se hur lätt det är att förbättra huskyn eftersom mitt avelsprogram inte begränsas av något register. Jag kan vända mig till de bästa uppfödarna ute i byarna för att få släd hundar, och jag har gjort det, och detta har tillfört mina hundar egenskaper som gått förlorade i den oordnade genpool som är resultatet av spridningen av mindervärdiga individer, regist- rerade i AKC. Jag kan också se att mina definitioner överensstämmer med de gamla definitionerna av siberian huskyn. Jag kan se hur lätt det är att fixera egenskaper i en avelslinje eftersom jag har gjort det i praktiken. Jag har haft friheten att inavla linjer så att jag kan reproducera hundar som är helt enhetliga. Jag har till och ned funnit att jag kan kontrollera storlek, exteriördrag, färg, tecken, till och ämnesomsättning.

En blick, först på dagens siberian huskies och sedan på alaskan huskyn, ger mig anledning att begrunda den vinst den så kallade registrerade siberian huskyn skulle kunna göra om det långvariga avelsarbete som dokumenterats skulle bli en del av avelsbasen för dagens linjer. I vissa fall har jag nu stamtavlor som är fullständiga i åtta generationer. Jag tycker det är synd att man inte kan dra fördel av dessa suveräna slädhundar, men som jag sagt förut är jag fullt klar över hur komplicerad den frågan är, inte bara politiskt utan också när det gäller urvalet. Jag har inget emot de grundläggande idéer som en institution som AKC vilar på. Men i sin nuvarande form har den förlorat all kontroll inte bara över renhetens berättigade utan även meningen med vissa raser.

Att öppna något AKC-register skulle troligen kräva gigantiska ansträngningar som skulle skaka institutionen. Det är lättare att se bort ifrån rasers belägenhet, att släta över den, att kontrollorgan för nissbildningar som visar s ätt lämna kryphål för fusk. Men om man ändå tar idén under övervägande, som ett tankeexperiment så skulle man uppenbarligen behöva införa några mycket stränga kontroller och bilda en enormt kvalificerad grupp för att studera en mångfald av befintliga linjer av såväl registrerade som förment "nya" blodslinjer, men till slut, skulle jag tro - trots att det faktiskt ser ut som om vi är beredda att dölja våra problem under lång tid - att vi blir tvungna att ställa in oss på att en del raser går under.

Från dessa utgångspunkter har jag bett ett par personer att tala om för mg vilka problem som siberian huskyn har nu för tiden, och under de senaste tio åren har listan växt och överträffat mina förväntningar. Listan är förfärlig och fastän hundar alltid haft dessa problem så var de sällsynta ända tills för några år sedan. Listan innerhåller sådant som kristallina hornhinne grumlingar, linsgrumlingar  (katarakt), tilltagande näthinneatrifi (tillbakjabildning) kvarstående pupillmembran, inte så lite epelepsi (fallandesot), patellaluxation (särskilt hos hundar med mycket rak knäled), kammarseptumdefekt (i hjärtat, viss litteratur tyder på att Siberian huskyn kan vara disponerad för denna defekt). Höftleds- dysplasi förefaller att tillta igen, en viss lättnad har inträffat på grund av andra problem och HD tycks relativt sett vara ett mindre problem. Andra problem som rapporterats är puckel ryggighet (spondylitis deformans)(möjligen genetiskt betingad), hudsjukdomen para keratos-keratos (omnämnd nyligen i en nyhetsbulletin från SHCA), lupus erythematosus (en autoimmun systemsjukdom)(detta har primärt varit ett problem hos Akita men alltfler siberians har fått den diagnosen). Det har förekommit en mängd andra allvarliga ämnes omsättningsproblem av liknande typer, inte minst sockersjuka (diabetes mellitus). Men när man börjar producera enorma mängder hundar på kort tid utan att gallra, därför att man inte behöver göra det, därför att man inte stöder sig på hundens ursprung, dess arbetsförmåga då råkar man på dessa problem.

Om vi alla vore trappers, eller vi alla levde i avlägsna trakter där slädhunden var det enda transport medlet, nödvändigt för att transportera alla våra tillhörigheter, nödvändigt för att förflytta oss från en by till en annan eller som i det förgångna att snabbt dra sig undan från fienden, då skulle vi inte behöva tala om dessa sjukdomar. De allra bästa slädhundslinjerna som mi- na kolleger bland hundkörarna använder har inte fått dessa problem INKORSADE I SINA LINJER. INTE ETT ENDA.

Kontrasten är otrolig. Och det är ännu intressantare att lägga märke till att vi kan inavla våra linjer just nu, i detta ögonblick, utan att få dessa problem. Detta säger mig dessut- om att urval på grund av prestation är så effektivt att klara klassisk inavel. (Något som flertalet siberian huskylinjer sannolikt aldrig skulle klara). Jag har tagit med en stamtavla enbart för att visa hur mycket inavel som finns där.

Det är ingen lätt uppgift att utveckla hunden som en sammansatt helhet. Men det finns högklassiga tävlingsvarianter som vi kan se på som greyhound som en extrem och vi kan studera dragdjuret som den andra. Mellan dessa två finns flera typer som vi skulle kunna dra fördel av för  siberian huskyrasen. Faktiskt är siberian huskyn som ras särskilt intressant eftersom den bär på möjligheten till avsevärd styrka liksom optimal hastighet. Jag tror det är därför siberian huskyn var så populär och har bestått. Den har i själva verket använts i de största inavelsprogrammen för de nuvarande slädhundarna för tävlingsbruk. Det finns linjer som är mycket framgångsrika och som aldrig har utnyttjat de mycket starka och snabba houndraserna. Det finns hysky linjer som har använt alla slags arktiska raser för att nå en viss utveckling. Vi är faktiskt lyckligt lottade ty många av de kontrollerade och dokumenterade linjerna av alaskan husky är föredömen i fråga om snabbhet, uthållighet och funktionell skönhet. Dessa kan tjäna som möjliga resurser för siberian huskyn.

 

Intervju med Harris  Dunlap

Översatt av Peter Winberg

Den nu nedlagda tidskriften Northern Dog News publicerade 1977 en intervju i tre delar med Harris  Dunlap. Här återges i svensk översättning ett avsnitt ur inter­vjuns andra del som var införd i oktober-numret 1977.

Fastän avelsarbetet huvudsakligen är inriktat på att utveckla alaskan huskyn för medeldistanstävlingar fortsätter Harris att avla siberian husky efter ett lite annorlunda mönster. En stamtavla för fem generationer siberian husky som Harris presenterade visar den utveckling som pågar i hans siberian huskyprogram (och även hos hans alaskans). När man läser stamtavlan lägger man märke till att han började med Kepa och den ledartik han behöll när han sålde sina siberians, Oomik's Svea, uppfödda av Ralph Ward.  Harris har också en annan siberianlinje som går ytterligare en generation tillbaka, men stamtavlan med fem generationer visar tillräckligt väl var olika siberians kom in. Maquois of Seppala föddes upp av J. Malcolm McDougall från Donny McFauls linjer. Zero's Rena var släkt med Lombards berömda hund, Tok. Harris beto­nar att avsevärd inavel har ägt rum och noterna till stamtavlan anger vad son hände under den period då hans linjer utvecklades.

Avelsmaterialet som Svea förde med sig kom från en relativt sluten koloni av avelslinjer där en grupp uppfödare av geografiska skäl samarbetade. Den typ av hundar som ingick i detta arbete, som hör samman med Svea, visas på fotot av Ralph Wards hundar som står i snön. En uppfödare, Elsworth Hodges, fick tag på några av de ursprungliga Seppala hun­
darna från Donny McFaul och hade hållit på att avla dem fram och tillbaka.

"Här", framhåller Harris, kommer den verkligt avgörande delen av vår avel eftersom den ger en uppfattning om hur vi började. Rex och Toughy var de hundar som ligger till grund för … tävlingshundana i Zerokenneln i dag, och Toughy är släkt med Svea som var en registrerad siberian".

Vad anser Harris om siberians i allmänhet och sina egna i synnerhet? ”Den sibiriska slädhunden var en otroligt snabb hund.  När man tänker på att  Iron Man Johnson färdades 408 miles på lite drygt 74 timmar, så var det en otrolig prestation. Det var inte några långsamma hundar! Det är faktiskt så att detta rekord gäller än i dag. (Som en parentes tillade Harris att "Johnsons spann var det tredje som bestod av hundar som Ramsay importerade från Sibirien, Det rekord som detta tredje huskyspann satte gäller än i dag!")

Harris hade fått några bilder av de ursprungliga importerna och deras avkommor tagna av en vän på American  Museum Of  Natural   History   i   New York   City. Hunden identifieras som "Den ursprungliga sibiriska slädhunden från Tjuktjerhalvön". Harris kommenterar: "Kanske misstog sig konservatorn, men jag har en egendomlig känsla av att han verkligen studerade den där hunden och var en synnerligen skarpsynt person eftersom har till och med har vinklat mellanfoten på hunden. Den som kunde ge hunden det utseendet Måste ha studerat den ganska noga.  Lägg märke till ryggens krokning:  dagens siberian husky har förlorat den helt och hållet. Om sina egna hundar säger han att praktiskt taget varenda en i Zero kenneln har denna ”wheelback”.

Han forsätter med att kommentera hundens nosparti. ”Den borde göra en massa folk som ställer ut siberian husky rasande. Och öronens placering, var är de upprättstående, högt ansatta öronen?” Harris påpekar att man kan se en avgjord likhet i typ om man jämför dessa bilder av den uppstoppade hunden med bilderna i Iditarod Souvenier Booklet, som visar en del av de siberians som Ramsey hade importerat. Till och med Seppalas hundar hade huvuden som ”ser nästan ut som en malamute”. Och benstommen ser mycket bra ut i förhållande till resten av hunden – och det är dessutom en stor hund! ”Harris sammanfattar sitt intryck av Tjuktjernas hund: ”Det var en suverän idtrottsman!”.

(Här följer ett stycke där intervjuaren redogör för konserverings arbetet vid museer i New York.)

Det framgår av samtalet och hans praktiska arbete att Harris nuvarande intresse för siberian huskyn inte har att göra med rasen som en hund avsedd för tävlingar i första hand, åtminstone inte i hans egen kennel för närvarande. Att siberian huskyn upphörde att vara den främsta slädhunden för tävlingskörning berodde på många faktorer och en del av dem föranleder Harris att gå rakt på sak. När han berättar om sina erfarenheter under de första åren säger Harris att de siberians han födde upp ställdes ut, men i och med att för stor mankhöjd blev diskvalificerade uteslöts hans hundar från att tävla på utställningar. Därtill, berättar han, kastrerades många linjer eftersom det började förekomma monorchism. Därifrån gick det, åtminstone enligt Harris, utför hela tiden. Harris erkänner öppet: ”jag var medskyldig till detta sönderfall”. Harris tror att några av de stora problem som siberian huskyn står inför i dag skapades av att folk kasserade en del av de gamla linjerna, som han själv gjorde, i stället för att hålla fast vid dem och lösa de problem man mötte. Slutresultatet av detta övergivande av hela linjer av goda arbetande siberians, anser han, blev att man kastade bort mer gott än dåligt när det gäller arbetsförmågan.

Han hade också gjort den erfarenheten att en del korsningsavel hade förekommit. Han påpekar att det finns ett litet antal siberians som har malamute och schäfer bland sina förfäder. Anledningen att Harris tar upp detta är att han vill styrka att hans definition av den registrerade siberian huskyn som en samtida snarare än en ursprunglig ras är giltig. Han anser vidare att dessa utkorsningar inte nödvändigtvis var skadliga och i vissa fall var välgörande. Emellertid blev resultatet att dessa tvivelaktiga metoder komplicerade förståelsen av rasens problem.

När man tänker på siberian huskyn som en arbetande hund för tävlingskörning så skadas rasen i sin helhet av de problem som följer av att man avlar på stamtavlor, eftersom de hundar som faktiskt finns bakom vissa av dessa linjer inte ar kända. 0m nuvarande avelsprinciperna som har stamtavlan som en styrande faktor har i så fall sina rötter i ett misslyckande, ty som Harris säger: "tyngdpunkten bör inte ligga på papper utan på verkligheten!"

Idag, säger Harris, är en del uppfödare av goda, arbetande slädhundar och tävlingshundar inte läng­re särskilt intresserade av papper eller registrering i American Kennel Club eftersom de anser att "när arbetande hundar inte arbetar så degenererar de ... och alltför många siberians arbe­tar inte." Han påpekar att uppfödare av greyhounds för tävlingsbruk redan för många år sedan skapade sitt eget register för racinghundar just av detta skäl.

I somras (1977), berättar Harris, kom Reijo Jääskeläinen från Finland tillsammans med en tolk för att till­bringa några timmar hos familjen Dunlap, men de stannade två dagar. Han berättade för Harris att Finska Siperian Huskysällskapet strävade efter att förbättra Siberian huskyn i Finland och att man reste runt till siberiankennlar för att studera hundar som i framtiden kunde importeras till Finland. När han visades in i hundgården trodde besökaren att många av hundarna var siberians, något som inte förvånade Harris. Med hänvisning till att de flesta inte var registrerade svarade Harris: "Kanske var det så här siberian huskyn faktiskt såg ut. Det är antagligen en fråga om tolkning el­ler kanske grad." Harris avslutade denna lilla historia med den korthuggna kommentaren: "Den gåtan får ni gissa själva."

En sak som man inte behöver lista ut själv beträffande hans egna siberians är att: "Jag har fortsatt utan hänsyn till om folk har tyckt som jag eller inte, eller gillat vad jag gjort eller ej. Jag har gjort vad jag ansåg borde göras för att hunden skulle bli vad jag anser att den borde vara utan att hänga upp mig på den eviga frågan om siberian huskyn var snabb eller långsam”. Av detta får man intrycket att Harris endast intresserat sig för kroppsbyggnad och prestationsförmåga, och att detta ar det primära och grundläggande för honom. ---

 

 Contact by Mail or Phone: +46 (0)70-2484981                                                                                            Copyright (c) 1996-2009 Wolf Tribes. All rights reserved.