KERAMIKENS HISTORIA

 
Den klassiska keramikens historia.
keramik har tillverkats sedan stenåldern. De äldsta kända lerkärlen har påträffats i Japan och 
är omkr 12 000 år gamla. Ursprungligen formades kärlen för hand, och så sker ännu hos en del 
naturfolk liksom i viss utsträckning i Japan, där den avsiktligt konstlösa formen odlats med 
stort raffinemang. Vanligen formas dock kärlen genom drejning på en roterande drejskiva, ett 
instrument som infördes till Europa via Kreta på 1000-talet f Kr. Redan innan detta hjälpmedel 
kommit i bruk kände man i Egypten till konsten att glasera keramik, och i Assyrien och Persien 
användes senare glaserade reliefkakel som väggbeklädnad.
I den grekiska världen utvecklades keramiken efter en annan linje med tonvikt på kärlens
form och målade dekor. En höjdpunkt betecknar redan den egeiska kulturen med sina fint drejade 
och målade oglaserade vaser. Traditionen förnyades under den arkaiska och klassiska tiden, då 
nya kärltyper skapades, t ex amfora, kylix, krater m fl. Dessa dekorerades med färg av 
tätslammad och starkt järnhaltig lera, som efter en komplicerad bränning gav en metallglänsande 
svart färg. Under arkaisk tid målades figurerna i svart mot lerans ljusröda färg, men från 
400-talet f Kr övergavs detta till förmån för röda figurer utsparade mot svart botten.
Den egyptisk-orientaliska fajanstraditionen övertogs av araberna, som p g a det islamiska 
bildförbudet kom att ägna konsthantverket särskilt intresse. Näst efter kineserna var araberna 
de främsta keramikerna under medeltiden. Särskilt högt stod fajans- och kakelproduktionen i 
Persien, senare även i det moriska Spanien, varifrån fajanskonsten under 1300-talet nådde 
Italien. Viktiga tillverkningsorter blev Urbino, Faenza och Florens.
Från Italien kom fajanskonsten under 1500-talet till Frankrike, där kemisten och konstnären 
Bernard Palissy (1510-90) experimenterade med nya glasyreffekter för naturalistisk reliefdekor. 
Under 1600-talet blev Delft i Nederländerna ett keramiskt centrum med blådekorerad vit fajans 
som främsta produkt. Förebilden var det gamla kinesiska porslinet.
Fältspatporslinet uppfanns i Kina, där tillverkningen nådde en första blomstring under 
Songdynastin (960-1279). Songporslinet har förnämligt enkla former och enfärgade, ofta vita 
glasyrer. Under Mingdynastin (1368-1644) grundades i Jingdezhen (Chingtechen) en väldig 
porslinsfabrik, vars produkter började exporteras till Europa. Mingporslinet har större 
formrikedom och målad dekor, tidigast blått mot vitt, senare även i andra färger. Dessutom 
tillverkades helt vitt porslin, det berömda blanc de Chine. Också i Japan uppstod på 1600-talet 
en porslinsindustri, som inspirerats från Kina. 1700-talet blev en ny glansperiod för det 
kinesiska porslinet, som nu i stor skala importerades till Europa av de ostindiska kompanierna. 
Porslinet från denna tid brukar efter sina grundfärger indelas i olika familjer, av vilka de 
mest kända är den gröna, famille verte (omkr 1700), och den rosa, famille rose (omkr 1750).
I Europa hade man under hela 1600-talet sökt utröna det kinesiska porslinets sammansättning men 
endast lyckats framställa det lågbrända, mjuka porslinet, vilket först började tillverkas i 
Florens på 1580-talet. Detta Mediciporslin framställdes i Florens under omkr 40 år, men bara 
ett fåtal pjäser är kända. I Frankrike tillverkades fram till 1772 endast mjukt porslin, främst 
i den berömda porslinsfabriken i Sèvres. Det mjuka Sèvresporslinet utgörs främst av 
naturalistiskt gjorda blommor, figuriner och praktserviser med fonden i regel målad i rosa 
(rose Pompadour), ultramarinblått (bleu de roi), grönt eller gult. Även i Italien framställdes 
dyrbart mjukt porslin i fabriken Capodimonte i Neapel, vilken omkr 1760 överflyttades till 
Madrid.
Åren 1708-09 kom de tyska kemisterna Johann Friedrich Böttger och Ehrenfried Walter 
Tschirnhaus (1651-1708) fram till den rätta sammansättningen på porslin. För att exploatera 
denna upptäckt grundade August II av Sachsen 1710 den berömda fabriken i Meissen utanför 
Dresden. Meissenporslinet fick grundläggande betydelse för porslinets utveckling i hela Europa. 
Mönstren var först kinesiska, men snart övergick man till en mer naturalistisk blomsterdekor. 
Där skapades också små figuriner i rokoko av keramikern Johann Joachim Kändler. I Köpenhamn 
grundades 1775 +Den Kongelige Porcelainsfabrik A/S, och i Stockholm tillverkades vid 
Marieberg från 1766 förutom fajans även porslin.
Omkr 1760 utexperimenterade engelsmannen Josiah Wedgwood det gräddvita, ogenomskinliga 
flintgodset, som med tryckt dekor snabbt konkurrerade ut fajansen som bruksartikel i hela Europa.
England kom under hela 1800-talet att dominera standardproduktionen.	I Sverige tillverkades 
flintgods vid Rörstrand, grundat 1726, och vid det 1827 startade Gustavsberg, som på 
1860-talet även upptog tillverkning av benporslin, medan Rörstrand vid sidan om flintgodset 
också producerade fältspatporslin.
Omkr 1900 skedde en konstnärlig förnyelse i samband med jugendstilens genombrott, i Sverige 
företrädd av målare som Alf Wallander och Gunnar G:son Wennerberg. Förutom tidigare nämnda 
porslinsfabriker märks fabrikerna i Gävle och Karlskrona, vidare Bing & Grøndahl i Danmark, 
Arabia i Finland, Doccia i Italien och Rosenthal i Tyskland.
Under 1900-talet, då porslinstillverkningen i hög grad industrialiserats, har de 
traditionella, utsmyckade formerna alltmer övergetts till förmån för enkla och funktionella 
modeller. Samtidigt har den handgjorda produktionen mer och mer inriktats på stengods. Därvid 
har blickarna åter vänts mot Kina, vars Songkeramik med dess speciella glasyrer har påverkat 
vår tids keramiker. Till eliten under 1900-talet räknas svensk-dansken Patrik Nordström, 
svensken  Berndt Friberg, engelsmannen Bernard Leach, danskarna Axel Salto och Nathalie Krebs. 
I Sverige har konstnärer som Wilhelm Kåge, Stig Lindberg och Karin Björquist (Gustavsberg), 
Arthur Percy (Gefle Porslinsfabrik), Gunnar Nylund, Carl Harry Stålhane, Hertha Bengtsson, 
Marianne Westman och Signe Persson-Melin (Rörstrand och Boda Nova) bidragit till en 
internationellt uppmärksammad, konstnärlig utveckling inom den svenska brukskeramikens område.

Ur FOCUS 98