Ett förenklat sätt att datera sina fynd, och på detta vis få liten uppfattning av föremålens ålder.

Äldre svartgods.

Under tidigt medeltid dominerar det så kallade äldre svartgodset. Godset är ett grovkornigt lergods, bränt vid ungefär 500oC. Färgen är svart eller gråsvart, eventuellt brunaktig. Keramiken brändes i en övertäckt ung med strypt syretillförsel och detta gjorde att godset inte fick den vanliga brunröda färgen. Kärlen är oglaserade. De saknar handtag, pip och ben. En del kärl verkar ha drejats, andra har modellerats fram. Samma typer av kärl fanns från vendernas rike i öster (ungefär nuvarande Polen) till Friesland i väster (ungefär nuvarande Holland). Det är troligt att en del av kärlen importerades därifrån.

Skärvan överst till vänster har drag som tyder på västeuropeisk påverkan, rundat buk, utåtsvängd mynning och avsaknad av dekor. Skärvan överst till höger är otydligare och klumpigare i formen, till synens opåverkad av stil och mode. Skärvorna underst är med den ristade dekoren att hänföra till den vendiska typen. De tydliga sotresterna på skärvan visar att kärlen användes till matlagning.

Yngre svartgods, äldre rödgods, stengods.

Under 1200-talet ersattes den äldre svartgodset av andra keramiksorter.

1. Yngre svartgods, ett oglaserat, lergods med samma färg som det äldre svartgodset, men hårdare och mer finkornigt.

2. Äldre rödgods, ett brunrött med blyglasyr på utsidan.

3. Stengods som var hårdare än lergodset. Detta äldsta stengods var dock inte fullständigt sintrat, det vill säga sammansmält och tätt i godset. Kärlen var oglaserade, men ibland hade de en brun till rödbrun, slät och något glansig yta, som man åstadkom genom att stryka på en fin järnoxidhaltig lera.

Med de nya keramiksorterna följde nya kärltyper. De vanligaste var trebensgrytan och kruset. Keramiken importerades från Tyskland, Holland, England och Danmark. Det anses att stengods inte tillverkades i Sverige under medeltiden. Svensk tillverkning av yngre svartgods och äldre rödgods är svårt att påvisa eftersom inga ungnar har påträffats.

Yngre svartgods användes medeltiden ut, äldre rödgods till mitten av 1300-talet. Stengodset blev under 1300-talet ljusare och tätare i godset.

I förgrunden ses tre skärvor av yngre svartgodstyp, hantag, liten mynningskärva med nästan silveraktig yta, samt större mynningskärva. Kruset till vänster är av äldre rödgodstyp. Kruset till höger samt kruset i mitten är av stengods. Kruset i mitten, som är 23 cm högt, har en slammat glansig yta. Kruset till höger har sanolikt haft ett handtag.

Yngre rödgods.

Under 1300-talet började man glasera lergodskärlen invändigt, vilket gjorde dem vattentäta. Tidigare hade man bara använt glasyr på utsidan som dekoration. Denna nya keramiktyp med invändigt glasyr kallas yngre rödgods.

Under medeltiden importerades keramiken till stor del. Med det yngre rödkodset började en inhemsk tillvärkning komma igång.

Skärvor av yngre rödgods hör till de vanligaste fynden vid arkeologiska undersökningar. Denna typ av keramik har ju tillverkats i mer än 500 år.

Kärlen är ofta rikt dekorerade. Man använde en vit lera, så kallad piplera, som grund för att färgerna skulle bli så klara och ljusa. Ibland täcktes kärlen helt eller delvis med piplera, så kallade engobering, och denna grund målades mönster och figurer. Man kunde härigenom imitera fajansens ljusa tenglasyr och klara färger. En annan typ av dekor fick man genom att rista genom engoberingen, vilket kallas skaffering.

Under 1800-talet började en ny keramiktyp, flintgodset, konkurrera med det yngre rödgodset. Flintgodset, som liknar porslinet, mastillverkades från mitten av 1800-talet. Rödgodstillverkningen inriktades nu mer på förvaringskärl, särskilt krukor.

Det äldre rödgodset dekorerades ibland i ljusa färger. Det stora kärlfragmentet med tummad botten har så kallad fjälldekor. Dekoren är formad med pålagd ljus lera, så kallad piplera, som får den gröna färgen att lysa. På skärvorna i raden under bildar pipleran olika mönster. Skärvorna understa raden har stämplade dekorer.

Yngre rödgods från 1600-och 1700-talet. Fat med bokstaven B, grön fat. Fatfragment med gul-grön-rödbrun piplerdekor, fat med djurmotiv daterad 1697, fat med husmotiv, möjligen en kyrka, daterad 1758.

Från vänster, silkärl, 1600-tal. Skål med handtag, invändigt gul glasyr, 1500-tal. Skål, diameter ca 11 cm, invändig gul glasyr, 1500-tal. Liten grön kruka, 1500-1600-tal. Kruka med handtag, engoberad, 1600-1700-tal. Kruka med piplerdekor 1600-tal. Blågrön kruka dekorerad med modellerat band, 1600-tal.

Föremålen berättar.

Under medeltiden kokades maten vanligtvis i keramikkärl. Grytorna på bilden ovan, delvis fragmentariska, är av yngre rödgodstyp, från 1400-1600-talet. Den största, är 16,5 cm hög. Grytornas handtag ger en viss vägledning vid datering. Mycket schematisk kan man säga att handtagen på de äldre grytorna är trattformade i änden, medan de yngre är avslutade med en knopp. Grytorna från äldre medeltiden saknar ben. De ställdes direkt i glöden.

Stengods.

Under medeltidens senare hälft och 1500-talet importerades mycket stengods från Tyskland, vilket också utgrävningarna i Sverige vittnar om.

Efter den gråa halvsintrade godset kom redan under 1300-talet från Siegburg vid Köln ett gods som var, i stort sett, av lika hög kvalitet som 1900-talets Höganäskrukor. Redan under 1300-talet började man saltglasera kärlen. Genom en lucka i ugnen kastade man under bränningen in vanligt salt, som i den höga värmen, ca 1200 C, förenade sig med leran och bildade en tunn glasyr.

Siegburstengodset var ljusgrått, nästan vitt, ibland med en gul eller brun ton.

I trakten av Köln tillverkades ett brunt stengods och längre söderut i skogsområdet Westerwald kom från slutet av 1500-talet ett grått/blått stengods. Under 1500-talet var kärlen rikt reliefmönstrade.

Till vänster, stengods 1300-1400-tal, kanske från Siegburg. I mitten, stengods från Kölntrakten, 1500-tal. Skärvan med den skäggige mannen har ingått i ett så kallat bartmannkrus. Till höger, Westerwaldstengods.

Fajans.

Fajansens ursprungsland tros vara Mesopotamien. Via Nordafrika nådde den på 1300-talet först Spanien och sedan Italien. I Nordeuropa blev den vanlig fört på 1600-talet. Stora mängder tillverkades i bland annat Delft i Holland. I Sverige tillverkades fajans från Rörstrands grundande 1726.

Fajans är ett lergods av samma art som det vanliga inhemska rödgodset. Det som skiljer dem åt är glasyrerna. Fajansen har en täckande gräddvit tennglasyr. Mot denna grund framträder färgerna klara. Fajansen blev adelns och det högre borgerskapets keramik.

Europeena kunde inte tillverka porslin på 1600-talet, men detta fajansfat från KV. Rådhuset är god imitation av blåt/vitt kinesiskt porslin från kejsar Wan Lis tid. Från kejsarens död 1619 till sluttet av århundradet gjordes kopior främst i Holland. Fatet är magnifikt med en diameter på 38,5 cm.

Fajans, troligen importerad från Holland. De mångfärgade skärvorna till höger samt skärvan med en putto är äldst, omkring 1600. Det hela lilla fatet samt tallriksfragmentet högst upp är yngst, omkring 1700.

Källa = JORDFYND från Nyköping.

ISBN 91-85066-74-5